Den dåliga arbetsmiljön

Det är inte första gången det rapporteras om utköp av präster. Det är tråkigt att inse att arbetsmiljön är så dålig att Svenska kyrkan sett sig nödgad att köpa ut personal för 115 miljoner på fem år. För några år sedan rapporterades i Kyrkans Tidning om utköp för 80 miljoner och det skrevs om den dåliga arbetsmiljön. Tydligen har det inte blivit bättre utan medlemsavgifterna fortsätter att användas till utköp och för närvarande ser vi ingen förändring. Den läsare som vill läsa mer om eländet ska klicka sig fram till Anders Brogrens hemsida eller varför inte till Dag Sandahls blogg. De har god koll på läget.

Jag har en tes som försöker förklara den dåliga arbetsmiljön inom Svenska kyrkan som jag kan dela med mig av och som ni gärna får kommentera. Den bygger på den förvandling Svenska kyrkan genomgått under några decennier. I den vill jag påstå att Svenska kyrkan upphört att vara en, helig, allmännelig och apostolisk det vill säga, i min terminologi, kristen kyrka. Eftersom jag själv varit anställd i 37 år och kunnat följa utvecklingen på nära håll, tror jag mig ha fog föt tesen. Det går inte att göra några längre utläggningar på en blogg och jag har ingen lust att skriva om detta i 10-15 delar utan nöjer mig med det stora svepet.

Det är 33 år sedan jag första gången kom till Värnamo. Då var kyrkoherden Sigfrid Allgulin fortfarande i livet och han deltog i en av våra prästsamlingar. Frågan gällde om vi inte borde schemalägga våra lediga dagar. Det hör till saken att de flesta av oss tyckte det var helt onödigt. Om vi bara hade ordning på predikoschemat och när vi skulle sitta på expeditionen, kunde det väl ordna sig med ledigheter. Det måste väl ligga i vars och ens intresse att se till att man kunde vara ledig ibland. Ungefär så gick diskussionen som avslutades med att f Sigfrid sa: "Äsch, jag arbetar alla dagar - fast långsamt. "

Före år 2000, innan staten ändrade relationerna till oss präster var vi ämbetsmän. Vi innehade ett kyrkligt ämbete och förvaltade det på eget ansvar med den stora räkenskapsdagen för ögonen. Biskopen i Växjö stift var min arbetsgivare. I sakristian hängde en tavla som påminde oss om räkenskapsdagen och uppmuntrade oss att predika som vore det vår sista predikan. När jag senare själv blev kyrkoherde 1983 fick jag till och med en fullmaktstjänst, det vill säga en statlig garanti för livslång tjänst. Den kunde inte göras om  intet, - sades det. Men 10 år senare när ledningen ville förflytta mig mot min vilja fick jag ge dem min tillåtelse att återkalla fullmakten. För det krävdes ett emellertid ett riksdagsbeslut. Mitt uppdrag var att predika Guds Ord såsom det framgår av Bibeln, en normativ helig Skrift och såsom våra Bekännelseskrifter vittnar. Bibelns texter läses fortfarande i gudstjänsterna även om det sker i urval och även om inte alla avslutar läsningen med orden "så lyder HERRENS ord". Till denna läsning skulle fogas en predikan, det vill säga en förklaring och möjlig tillämpning av texten. Vidare hörde till tjänsten att förvalta sakramenten och att bedriva konfirmandundervisning.

När åren sedan gick förändrades tjänsten alltmer. Tillbaka i Värnamo 1998 var den första uppgiften att lägga ut ledigheterna. Två dagar i veckan, senare varannan helg, 15 prostdagar och 7 veckors semester, sammanlagt cirka 150 dagar. Nu skulle det f Sigfrid gjort sakta men säkert under veckan klämmas in på 40 timmar. Jag har idag ingen expeditionstid men ska vara anträffbar dygnet runt på min tjänstemobil. Jag har sedan några år inga konfirmander. Konfirmandarbetet sköts nu av så kallade arbetslag och präglas knappast av prästens uppdrag. Biskopen är inte längre min arbetsgivare utan det är det lokala och politiskt tillsatta kyrkorådet. Detta är i sin tur underordnat kyrkomötet vars ledamöter, med undantag, drivs av parti- och kyrkopolitiska program. Kyrkorådet har tillsatt en kyrkoherde att vara min chef. Biskopen och min kyrkoherde har nu som uppgift att "utöva tillsyn" över mig så jag inte beter mig på oönskat sätt.

För att återgå till tesen och sammanfatta menar jag att präster och andra anställda inom Svenska kyrkan befinner sig i en annan värld än före år 2000. Eftersom många inte verkar ha förstått det och därför inte kunnat anpassa sig far de illa, mycket illa. Den nya världen ser inte alls ut som det var tänkt vid anställningen.

För Svenska kyrkans del kanske det kan lösa sig genom att ytterligare tajta till utbildningsväsendet och genom att också fortsättningsvis driva en alldeles bestämd utnämningspolitik. Kyrkopolitikerna behärskar ju för närvarande scenen fullständigt. Till detta kommer naturligtvis att många av oss strax går i pension, konverterar eller köps ut.

Jag tror ändå fortfarande på Gud och att Gud har en plan.

Koinonians svagheter (Den lokala visionen, del 10)

Det är klart det finns svagheter men om vi är medvetna om dem kan vi kanske både förebygga och hantera dem på tillräckligt bra sätt. Varje små-grupps rörelse är barn av sin tid, resultatet av ett samspel mellan sociala, historiska och teologiska faktorer. När jag studerade Cellkyrkan fann jag och bearbetade jag även kritiska punkter. Jag tog bland annat del av Tricia Tillins skoningslösa kritik. Jag tyckte mig se att den i mångt och mycket rymde hennes egna rädslor. Dessa tycks i sin tur grunda sig på följande insikt:

There´s a transition taking place and hardly anyone is noticing. The model of the church is being changed, from a single-building/church-programs model to a home-based/body-ministry cell-structure.

Det gäller att våga gå in i gemenskapen trots hotande faror från såväl egna brister som andras hån.

Här följer nu fyra kritiska områden:

1. Dålig teologi
Det finns en sorts postmodern längtan att vilja göra sig av med "det gamla". Den dåliga teologin är ofta a-historisk och utan sammanhang. Men varje sådan böjelse rymmer i sig ett mått av sekterism. Det ger näring åt den köttsliga naturen och leder till högmod och förakt. Det är inte för intet ordspråket säger att högmod går före fall. Här gäller det att se upp.

Livet i gemenskap med Jesus Kristus innebär att lära sig vad en, helig, allmännelig och apostolisk Kyrka betyder för att i möjligaste mån undvika fallgroparna.

2. Vi-och-dom-tänkande
När människor gör något som skiljer sig från det normativa är risken stor att de samtidigt får en känsla av att vara "rättare" än andra. Hur många gånger har det inte hänt att andra människor blivit objekt som ska vinnas med missriktat nit. Men risken att objektifiera andra gäller om möjligt i än högre grad för de som inte delar gemenskapen i det att de känner sig just utanför vilket de också är. Sådana människor frestas att peka finger åt de små gruppernas gemenskap samtidigt som de kan uppleva sig själva som andra klassens kristna fast det inte finns sådana.

Livet i gemenskap med Jesus Kristus innebär att vara insatt i ett historiskt sammanhang, att se varje människa som subjekt och inte låta gemenskaperna bli till isolerade öar.

3. Bristande ledarskap
Med bristande ledarskap tänker jag främst på teologiska brister. Starka personligheter som inte är teologiskt tränade blir auktoritära och riskerar att vilseleda många. Det har alltför ofta hänt att ungdomlig entusiasm fått vara vägledande. Om till exempel gemenskapens inriktning varit eller är numerär tillväxt blir tonen gärna triumfatorisk och lämnar inte utrymme för misslyckanden. Till bristande ledarskap räknar jag också dem som på olika sätt utövar otillbörlig kontroll istället för att främja frihet under ansvar.

Livet i gemenskap med Jesus Kristus innebär att koinonian lyder under en biskop, har dennes beskydd och välsignelse för att så bevaras i den allmänneliga gemenskapen.

4. Splittringstendenser
Tyvärr är inte alla människor lika glada över att leva och arbeta på nya sätt. Om det bildas koinonior får man nog räkna med att inte alla tycker om det. Risken för "splittring" i församlingen är därför stor. Enklast vore därför att inte försöka med nya sätt. Men är det verkligen den väg HERREN visar det folk som sakta men säkert går ut i sekulariseringens mörker? Jag tror inte det. Men jag tror mig idag bättre förstå apostelns ord:

Partier måste finnas ibland er, för att det skall visa sig vilka det är som håller provet.

Livet i gemenskap med Jesus Kristus innebär att inte blanda samman Kyrkans väsen och mänskliga, föränderliga organisationer.

Den välkände anglikanske prästen och teologen Michael Green (1930–), är redaktör för boken Church Without Walls – a global examination of cell church. I boken medverkar tio teologer, åtta anglikaner, däribland biskopen Moses Tay som var biskop i Singapore under åren 1982–2000, men också Neighbours medarbetare Bill Beckham. I det avslutande kapitlet ”Cell Church: Its Strengths and Dangers” framförs farhågor sn sorteras in under mina fyra områden, men han skriver också

”But there are great advantages too, which you may feel outweigh the dangers”.

och avslutar boken på följande inspirerande sätt:

There is nothing faddish about cell church. It is not the latest bandwagon to climb on to. It is nothing less than original Christianity

Koinonians styrkor (Den lokala visionen, del 9)

Tänkte visa på några av koinonians fördelar. När jag skrev avhandlingen om Cellkyrkan försökte jag definiera vad en cellstrukturerad församling är. Det gällde att hitta identitetsmarkörer och att värdera styrkor och svagheter. Och dessutom att bestämma lämpliga kriterier. Men innan jag visar på några styrkor vill jag repetera själva grunden.

Ingen människa kan lägga grunden eftersom den redan är lagd. Det är Guds eget försoningsverk som utgör grunden för (den eskatologiska) församlingen. Paulus varnar dem som bygger för att använda sig av hö, halm och strå. Varje kristen både kan och ska bidra, men med silver, guld och ädla stenar. Den kristna gemenskapen är byggd på försoningens grund och vi bidrar till Guds tempelbyggnad med syndernas förlåtelse,  nåd och tro. Det är därför inte särskilt svårt att känna igen Guds församling som vi ibland gör gällande. Den präglas av den nya sången, den som riktar sig till det slaktade Lammet.

När det viktigaste är sagt kan jag peka på fyra mänskliga fördelar.

1. Djup och äkta gemenskap
I en koinonia förenas man på djupet. De som delar vardagens liv med varandra delar både glädje och sorg. Under de 20 år Kari och jag levt celliv har vi fått vara med om mer än vi kunnat drömma om. Jag minns hur jag tidigt lärde mig att ska vi dela liv med andra måste vi lära oss att älska var och en. Det är helt omöjligt att baktala sin nästa och tro att den cellen ska bestå. Det finns inget annat än äkthet som gäller.  Det betyder inte att vi alltid är överens,  tycker lika eller vill samma sak. Men det betyder att vi måste lära oss vad respekt,  tolerans och omsorg är för något - på riktigt. Kriser, inte minst, men också det gemensamma syftet förenar som inget annat.

När vi möts i söndagens högmässa och bryter brödet förenas på ett än djupare sätt.

2. Taxonomin
Kanske ett okänt ord för många men det betyder ordning,  bruk eller system. Till Cellkyrkans upplägg hör en väl genomtänkt plan för undervisning, samtal och mognad. Det handlar om att växa till mognad till sin inre människa,  att gå från A till B. De som varit med ett tag får vara mentorer för de ny-kristna. Genom att ta ansvar för nya växer och mognar de som varit med samtidigt som de repeterar vad de själva tidigare gjort.

3. Det gemensamma syftet
I en cell liksom i en koinonia delar man värderingar, spiritualitet, livsrytm och målsättningar med varandra. Delad glädje är ofta dubbel glädje. Mission är ingenting annat än att lämna sitt hem för att möta grannar, arbetskamrater, göra ärenden på affären, resa på semester eller undervisa i Nepal. Vi delar livsrytmen med varandra. Högmässan, mötet med andra cellmedlemmar eller andra. Kanske är vi medarbetare i någon av församlingens verksamheter. Tänk så många gånger vi har tackat Gud för människor som kommit med i en Alpha-grupp eller börjat gå trons väg. I en koinonia tror jag vi kan finna nya vägar att missionera och evangelisera.

4. Evangelisation bland vänner
Evangelisation är för många kristna något skrämmande. Vi behöver få erfara att evangelisation inte är en tung plikt. Evangelisation är något vi gör tillsammans och de första som uppmärksammar vår uppriktighet är våra närmaste. Det är ett känt faktum att om någon börjar följa Jesus följer gärna andra efter.  Ett sant evangelium smittar, sprider sig som ringar på vattnet.

Det finns många andra styrkor men kanske är dessa uppenbara. De visar på sådant som inte är lätt att förverkliga som privat-kristna eller genom att bara delta i kyrkokören. Men finns det då inte svagheter också? Självklart gör det det. Vi är människor, men också svagheter, rätt hanterade, tjänar sitt syfte. Men det får bli nästa blogg.

Att leva i en koinonia (Den lokala visionen, del 8)

Jag hade tänkt skriva något mer om kyrkomötet men blev så trött när jag tänker på det att jag hoppar det. Kanske kan jag återkomma i saken när jag läst protokollen. I stället vill jag fortsätta på temat Guds vision för oss.

Det gäller att få tag på Guds vision för de kristtrogna i till exempel Värnamo. Guds vision är stor och omfattande så det går inte att tillgodogöra sig, bara delar. Och det kan säkert se olika ut för olika individer. När jag läser min Bibel, som måste vara relevant i sammanhanget, upptäcker jag olika bilder. Här talas bland annat om att vi är upptagna som bröder och systrar i Guds hushåll. Jag tycker om den beskrivningen och tror att den kan lära oss något om vårt sätt att umgås med varandra. Vi har talat med varandra i den gemenskap jag levet med och nu har jag skickat ut ett underlag för fortsatta samtal i cellerna. Du får del av det här. Kanske vill du ta upp ett samtal i saken dina vänner? Jag tror ganska säkert att det kommer att uppstå koinonior lite varstans i landet, särskilt inom Svenska kyrkan. Hoppas du kan ha glädje av och använda utkastet nedan.

Vad är en koinonia?

Apg 2:42, 2 Kor 8:4, 13:13, Gal 2:9, Fil 1:5 (se förra bloggen)

Koinonian är en gemenskap mellan människor som delar liv och uppdrag med varandra. Den består av 20-35 människor som samlas en gång i månaden i hemmen parallellt med pastoratets gudstjänster och cellmöten.

Vad vill en koinonia?

• Målet är att vi tillsammans ska gestalta Kristi kropp i ömsesidig kärlek och praktiskt arbete
• enkelt och innerligt ska kunna välkomna nya människor ska erfara nytestamentlig gemenskap
• träna nya ledare på alla nivåer

Vad kan jag förvänta mig av en koinonia?

Samlingarna äger rum en gång i månaden och varar normalt två timmar 18.30–20.30. Vi börjar alltid med mingel och enkel förtäring. När tiden är mogen sjunger vi lovsång och ber. Vi förväntar oss att Jesus är närvarande och verkar genom evangeliets ord och genom den Helige Ande, såsom det berättas i Nya Testamentet.

Som medlem i en koinonia delar jag livsrytm med övriga medlemmar och utrustas för tjänst.

Vad gör en koinonia utöver sig själv?

De som lever i en koinonia utrustas för sin tjänst i vardagen, uppmuntrar till bildandet av nya koinonior och någon gång varje år tjänar vi tillsammans för samhällets bästa.

Vem får vara med i en koinonia?

• lever i en gemensam livsrytm 
• står under en biskop (Denne svarar för lärjunge- och ledarträning, tillsyn, sakramentsförvaltning) 
• har ett mål (Spiritualitet, apostolisk tjänst och gemenskap) 

Så ser med andra ord utkastet ut. Det kommer säkerligen att uppstå en del frågor i saken eftersom detta slag av gemenskaper i stort lyser med sin frånvaro inom Svenska kyrkan. Jag kommer att följa upp dessa bloggar och fortsätta försöka vara praktisk.

Guds vägar

Nu har betänkandet om Guds vägar och Kairosdokumentet diskuterats i kyrkomötet.  Det tog sin lilla tid eftersom det var ganska många talare. Men jag tycker det blev en förvånansvärt bra debatt. Bakgrunden är som bekant den att ett tidigare kyrkomöte antagit dokumentet Guds vägar. Jag tror det var år 2001. Det har Svenska kyrkan som avsändare och målsättningen var att bekämpa den så kallade "ersättningsteologin" som menar att kristendomen ersatt judendomen. Eller mer rakt på sak Gud har övergivit det judiska folket och gått över till de kristnas sida, en lika vanlig som befängd idé. Men dokumentet kom att läggas till handlingarna som det heter. Det försvann helt enkelt.

År 2009 kom sedan ett dokument från palestinska kristna kallat Kairosdokumentet. Som alla förstår innehåller det en hel del ersättningsteologi och kom i den meningen att till stor del också att ersätta Guds vägar. Dokumentet trycktes upp, spreds, anbefalldes för studier i församlingarna och lades ut på Svenska kyrkans hemsida trots att Svenska kyrkan inte är avsändare. Till årets kyrkomöte kom så tre motioner med sju förslag som alla handlar om att rätta till saken.

Jag är glad att Svenska kyrkans sätt att hantera saken inte passerade obemärkt. Till stor del kan vi tacka prästen Annika Borg för det men också biskopen Åke Bonnier. När jag för några timmar sedan lyssnade till debatten förstår jag att en svängning har skett. De ansvariga,  vilka de är,  försvarar sig med att dokumenten inte ska spelas ut mot varandra. De tillhör olika genrer sägs det. Och det är nog sant. Guds vägar är närmast ett bekännelse dokument, ett försök att rensa ut ersättningsteologin medan Kairosdokumentet är ett politiskt nödrop.

Saken är emellertid så teolgiskt viktigt att biskop Bonnier inte vill nöja sig med att Guds vägar nu också ska tryckas, spridas och studeras utan det ska också införlivas i Svenska kyrkans utbildningar och leda till en granskning av Evangelieboken. Här stod debatten.  Betänkandet föreslår bifall till spridning, men avslag på de senare förslagen. Imorgon tas beslutet och utgången är inte alldeles given. Det ska bli spännande att se hur det går.

Dag Sandahl försökte vidga debatten genom att fråga hur Svenska kyrkan ställer sig till den moderna staten Israel men av begripliga skäl var det ingen som orkade ta sig an den frågeställningen.  Ändå bra att frågan ställdes. Det ger ju anledning till att återkomma i saken.

Aposteln Paulus talar förvisso om det gamla respektive nya förbundet, men hur det ska förstås är en annan om än en närliggande sak. Det finns naturligtvis orsaker till ersättningsteologin men så djupt går knappast att gå på ett Svenska kyrkans kyrkomöte.

Tänk om också en sådan sak som den nya födelsen kunde bli föremål för debatt i kyrkomötet?!

En fantastisk kallelse

Idag har vi varit i högmässan, söndagen före Domsöndagen.  Där lästes det texter ur Bibeln. Episteltexten är från Fil 3:20 ff. Texten börjar: "Vårt hemland är himlen och därifrån väntar vi också den som skall rädda oss,  herren Jesus Kristus." Ja,  det står faktiskt herren med litet h. Där har nog kommissionen missat något väsentligt eftersom vi talar om universums Herre. Men, men det kanske kan bli en motion till kyrkomötet om en ny bibelöversättning så småningom.

Episteltexten blir extra intressant om jag läser den med det eskatologiska perspektivet. Vårt hemland är himlen,  - redan nu. En kristen längtar dit och koinonians uppgift blir att utgöra detta hemland redan här i tiden. I denna koinonia väntar vi på Herrens ankomst. Och Han är inte långt borta därför att i evangelieläsningen fick jag höra att Guds rike är mitt ibland oss. Eller som det står i översättningen "i er".

Som kristna har vi en fantastisk kallelse,  - i tid och evighet.

Imorgon ska jag försöka lyssna till kyrkomötets ledamöter via webben. 

Koinonia (Den lokala visionen, del 7)

Nu har jag i ett antal bloggar försökt göra gällande att vi behöver visionen,  men också att jag inte förstår visionen som en mänsklig idé. Jag är övertygad om att Gud har en vision för oss och att vi kan se den. Det behöver inte alls vara särskilt märkvärdigt om det nu inte är märkvärdigt att Gud är/finns och faktiskt intresserar sig för oss. Denna tro är inte utmärkande särskilt för mig utan måste förstås som allmän-kristen tro. Men det finns en grundförutsättning och det är att bara Gud själv kan ge liv, åstadkomma växt det vill säga bygga församling. Han gör det genom att evangelium förkunnas och tas emot i trogna hjärtan och varför skulle inte det kunna ske?

För att bloggarna inte ska framstå som tomma ord behöver de med andra ord knytas till människor av kött och blod, till grupper och relevanta strukturer inom vilka Gud verkar. Jag har låtit bloggarna förenas under rubriken Den lokala visionen och till och med åtminstone till dels landa i Värnamo pastorat. Jag tycker själv att det är ganska djärvt, men vad har jag att förlora? Här finns redan en gemenskap värd namnet om minst 30 gudstjänstfirare. De samlas i sina celler varje vecka året runt och varje månad till gemensam samling i hemmen. Det finns därför anledning och underlag för att se närmare på det bibliska begreppet grekiska koinonia. Jag hittar det på fem olika ställen.

I 2 Kor 13:13 kan ordet vara en subjektiv genitiv, en objektiv genitiv, eller kvalitativ genitiv. I det första fallet kommer gemenskapen från Anden. I det andra fallet är Anden gemenskapens mål, det vill säga gemenskap i Anden och i det tredje fallet är gemenskapen i sig andlig, en andlig gemenskap. Bibel 2000 har valt att förstå orden som vore de en subjektiv genitiv, medan Giertz översätter den som vore den en objektiv genitiv. Han skriver gemenskapen med den Helige Ande. FB, som vi använt i denna kommentar, har som många andra översättningar valt en tvetydig översättning. Orden den Helige Andes gemenskap kan förstås på olika sätt. 

I Apg 2:42 översätts ordet koinonia med gemenskapen (FB) OCH i 1917 med brödragemenskapen, eftersom det syftar på en mycket konkret verklighet. 

I 2 Kor 8:4 användes översätts ordet koinonia med orden "hjälpen åt de heliga”. Genom penninginsamlingen blev korintierna och församlingen i Jerusalem ”delaktiga” i varandra. 

I Gal 2:9 räcker att apostlarna Paulus handen som ett tecken på gemenskap. De fördelade arbetet, så också i Fil 1:5. 

Ordet koinonia kan förstås som delaktighet. Vi kan med andra ord använda ordet koinonia om de heligas gemenskap. Det betyder då att vi delar liv med varandra – i den Helige Ande. Denna gemenskap som vi också idag vill leva i kommer från Anden, är i Anden och är därför andlig och kommer till uttryck i ömsesidig kärlek och praktiskt arbete. Jag tycker plötsligt att begreppet är både tydligt och praktiskt,  men hur skulle det kunna landa i ett pastorat som Värnamo år 2015? Det kan man fråga sig och därför får det bli några bloggar till på temat.