Den lokala visionen, del 1

I ett antal bloggar under september månad skrev jag om visioners vara eller icke vara. Bland annat citerade jag från Ordspråksboken 29:18 där kung Salomo delar med sig av sin vishet i det han skriver att utan vision blir folket tygellöst. Det står lite olika i olika översättningar. I en engelsk översättning står det "Without vision ...". Jag slog upp i Karl XII:s översättning och där står det att utan vision "förskingras folket". Min erfarenhet säger detsamma.  Utan vision far folket illa därför att visionen ger visshet, trygghet och visar vägen.

Nu har ordet emellertid ofta använts felaktigt och därför förlorat sin mening för många. Vi behöver därför återerövra visionen. När Paulus försvarar sig inför kung Agrippa i Apg 26:19 säger han att han inte blev "olydig den himmelska synen". I den engelska översättningen heter det "the heavenly vision". Visionen har att göra med himmelen. I visionen får vi veta vad Gud vill göra med oss människor på jorden. Visionen är Guds.

Varje människa lever i en vision. Per definition betyder det att varje människa lever i, av och för något, medvetet eller omedvetet. Det gäller att veta vad eller vem vi lever för. Det ger våra liv en inriktning.

En kristen människa lever i, av och för Herren Jesus och det är mer konkret än vi först förstår. Att leva i Kristus är grunden för vår vardag. Gud har inlemmat oss i Jesus Kristus. Här använder Nya Testamentet många olika bilder. Vi är barn i Guds hushåll, Kristi medarvingar, medborgare i Guds rike eller levande stenar i hans tempelbygge. För mig står dessa bilder för verkligheter och de påverkar och formar min vardag. Jag lever i, av och för Honom.

Men ingen är en isolerad ö. Vi hör samman som lemmar i en och samma kropp. Den lokala visionen måste vara att i gemenskap leva det himmelska livet redan här på jorden. Det är också så vi måste läsa Paulus för att han ska bli begriplig. Paulus levde i, av och för den himmelska visionen och det kan också vi göra.

Det fanns en tid då jag var ängslig för att en sådan förståelse skulle göra mig överandlig, men Gud har gett oss ett korrelat och det är inkarnationen. Allt det där andliga ska förkroppsligas och det är just det som är visionen. Den lokala visionen är därmed given.

I någon kommande blogg ska jag fundera vidare på hur den lokala visionen kan beskrivas och mer hur vi kan arbeta för den. Men redan nu vill jag ha med att den kristna gemenskapen måste vara

• En (ekumenisk)
• Helig (självständig)
• Allmännelig (inklusive)
• Apostolisk (biblisk)

för sådan den himmelska visionen är bör också den lokala vara.

Församlingsbegreppet

Berth Löndahl har skrivit inte mindre än sex motioner till årets kyrkomöte. Tillsammans med Leif Nordlander föreslog han kyrkomötet att göra en översyn av församlingsbegreppet, se O 2014:13 genom att klicka här. Efter beslutet om strukturförändringarna är det mer än av nöden. Det tror jag utskottet förstår.  Ändå föreslås avslag på motionen. Varför? Därför att det skulle innebära en utvärdering av förra årets beslut och det för för tidigt med en sådan. Så kan det vara men än värre är att det då skulle visa sig att beslutet var förhastat och det går ju inte. Förhastat - varför då? Därför att Kyrkoordningen säger i Inledningen till avd 2:

Svenska kyrkan framträder lokalt som en församling.  Denna är den primära enheten inom kyrkan.  Församlingens grundläggande uppgift är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission.

Genom förra årets beslut fråntogs emellertid församlingen mycket av detta då hela ansvaret lyftes upp en nivå och lades på pastoratet. Församlingar slogs samman till en större enhet, pastoratet med en gemensam kyrkoherde. I Malmö blev effekten att alla församlingar slogs samma under en kyrkoherde, i Växjö och andra städer likaså. Det betyder i praktiken att församlingarna inte längre är den primära enheten utan pastoratet. Där sitter kyrkorådet, kyrkoherden (i nämnd ordning), där firas huvudgudstjänsten och där finns alla pengarna. Men församlingen då? Än så länge firas en hel del gudstjänster där, den grundläggande uppgiften ska förläggas där, men tjänstemännen (läs prästerna och andra anställda) kommer från pastoratet. Kort sagt är församlingen knappast en församling längre, åtminstone inte i den gamla meningen.

Utskottet vill uppenbarligen inte ta i saken. I stället resonerar man kring begreppet församling och då blir det plötsligt spännande. Begreppet församling kan förstås på olika sätt, nämligen teologiskt, territoriellt eller sociologiskt. Här öppnar, tycker jag, utskottet en dörr. Utskottet påminner om att det territoriella begreppet inte ska spelas ut mot det sociologiska. Det behövs, stryker man under, gemenskaper inom församlingen eller numera inom pastoratet. Jag menar att det är alldeles nödvändigt och uppmuntransvärt att snarast bilda nya gemenskaper, koinonior eller husförsamlingar. Kärt barn har många namn. Dessa ska vara oberoende av byggnader, tjänstemän, religiösa programverksamheter, politik och pengar. De ska vara mera som det var på Bibelns tid. Så är det inom de flesta andra folkkyrkor och kanske har den tiden nu kommit till Svenska kyrkan. Vad jag förstår finns sedan tidigare stiftskyrkor, föreningar och kommuniteter av olika slag. Statskyrkosystemet håller helt tydligt på att fallera och politikerna lär inte vara dem som kommer att lösa problemet åt "församlingarna". De kristtrogna måste själva göra det.

Härmed finns inte längre någon anledning att beklaga utvecklingen inom Svenska kyrkan. Se i stället eländet som en utmaning. När de kristna gemenskaperna återuppstår kan de säkerligen ha delvis nytta också av sådant kyrkomötet åstadkommer även om det blir avslag också på denna goda motion.

Vigselrätt

Betänkande G 2014:05 handlar om vigselrätten. Du hittar det genom att klicka här.  Det är Berth Löndahl som i en motion har föreslagit att kyrkomötet ska verka för att endast civilrättslig vigsel ska äga juridisk giltighet och att Svenska kyrkan ska avstå vigselrätten, men naturligtvis fortsätta att undervisa om och välsigna ingångna äktenskap. Detta är den vanliga ordningen i ett internationellt perspektiv. På så sätt kan en sekulär stat som den svenska lagstifta som den vill och kyrkan hålla fast vid Guds ordning. Det tycker jag är ett utmärkt förslag som säkert kommer att vinna gehör med tiden om än inte detta år. Vi får väl göra som brukligt i politiska sammanhang lägga den motionen varje år tills den går igenom. 

I den här saken går Evangeliska Frikyrkan (EFK) före. EFK beslutade att samfundet i sin helhet avstår från vigselrätten. Vag jag förstår hindrar det inte att enskilda pastorer ansöker om vigselrätt. Det gör man hos Kammarkollegiet, en rätt som vi präster inte har. Däremot har vi rätten att skicka tillbaka förordnandet även om också den förhindras oss av Svenska kyrkan. Här ligger Svenska kyrkan hopplöst efter i utvecklingen. Det kan vi tacka statskyrkokramarna för.

Betänkandet säger sig hålla fast vid traditionen, men kära bloggläsare förstår väl att det handlar om Kyrkans lära och om att åtskilja stat och kyrka. Nu läste jag emellertid i betänkandet att staten inte bryr sig om läran utan att samfunden själva får stå för den. Som exempel nämns Romers-katolska kyrkan vars präster har vigselrätt. Men tillåt mig tvivla på att samfunden själva får svara för innehållet, än mindre enskilda präster. Jag tvivlar på fyra punkter och drar en slutsats. Paragrafen i Äktenskapsbalken lyder sin helhet:

De två som ingår äktenskap med varandra blir makar.

1) Detta är väl ändå mer än en ram? Är det inte en definition, en lära om än i ogenomtänkt ofullkomlighet?
2) Kammarkollegiet kräver naturligtvis att de med vigselförordnanden följer lagen och bestämmelserna. Ingen får väl viga samman fler än två till exempel
3) Dåvarande ärkebiskopen uttalade att vi med anpassningen till statens beslut "utvidgar vår syn på äktenskapet".
4) Kyrkomötet lovade att prästerna fortsättningsvis skulle få hålla sig med olika synsätt på äktenskapet. Vad är det för kyrka förresten som håller sig med olika synsätt på en sådan central och viktig fråga som äktenskapet? Nåja, Svenska kyrkan inte fast vid det heller utan svek sitt löfte nästan per omgående.

De som vill hålla fast vid Bibelns och Bekännelsens syn på äktenskapet blir idag inte prästvigda. Min slutsats blir densamma som Berth Löndahls.

Odöpta 18-åringar

Nästa betänkande jag studerat handlar om dop och kyrkotillhörighet. Som du kanske minns beslutade kyrkomötet 1996, inför skiljandet mellan stat och kyrka, att medlem blir man fortsättningsvis genom dopet. Så bestämdes att de barn som inte var döpta skulle få dispens till sin 18-års dag, det vill säga fram till i år, 2014. Det betyder att vi nu har massor av 18-åringar som måste bestämma sig för om de vill vara kvar i Svenska kyrkan. De ska då döpas eller antecknas som medlemmar "i avvaktan på dop".

Om någon av föräldrarna tillhör Svenska kyrkan antecknas deras barn som medlemmar "i avvaktan på dop" till de själva måste bestämma sig för om de vill förbli i Svenska kyrkan. Frågan om dop och kyrkotillhörighet borde vara brännande.

När jag funderar vidare blir jag lite ledsen. Det som har hänt är att dopet kopplats samman med kyrkotillhörighet,  - inte i första hand med tro på Jesus. Varje kristen vet att när en människa omvänder sig och tas emot av Gud ska hon också döpas. Svenska kyrkan borde ivrigt bedriva mission i Sverige. Tyvärr finns inga sådana tecken.  Bara prat om sjunkande medlemssiffror och ekonomi. Ungefär som om vi vill döpa människor för att komma åt deras pengar. Det skulle i sådana fall vara djupt ovärdigt.

Det finns ännu en märklig tanke. När någon fyller 18 år kan de be att få stå kvar som medlemmar "i avvaktan på dop". I praktiken kan man, om jag förstår saken rätt, vara medlem i Svenska kyrkan resten av livet utan dop, men "i avvaktan på dop". Men har man då inte satt beslutet från 1996 ur spel? Det behövs inget dop. Men vi får deras pengar. Alla nöjda? Alla glada?

Går 18-åringar verkligen på det här? Kanske. I skrivande stund vet jag inte om de odöpta har tillgång till vigsel och begravning, men det förmodar jag.  De betalar ju. Däremot har de som odöpta inte tillgång till nattvardsbordet ellet till konfirmation. Men hur det blir i framtiden får nog vara osagt. I år finns det en motion som föreslår att odöpta ska få tillträde till nattvardsbordet. Vi har ju ett öppet nattvardsbord och genom resonemanget om "i avvaktan på dop" kan man tänka sig att det halkar än hit och än dit.

Dag Sandahl undrar i en motion om inte kyrkomötet kunde ta tag i problematiken, men av betänkandet G 2014:03, som di hittar genom att klicka här, framgår att det inte behövs. Kyrkomötet föreslås tycka att sådana pastorala frågor får lösas lokalt. Eftersom jag inte vet hur det fungerar ens i mitt eget pastorat, saken har aldrig diskuterats eller informerats om veterligen,  har jag nu tagit reda på det.

Värnamo pastorat skickar ut ett grattis brev med en bakelse på till dem som ska fylla 18 år. Där står att bland många val är det nu dags att välja Svenska kyrkan. Sedan följer en presentation under rubriken "Vad gör Svenska kyrkan?". Här beskrivs vår rika verksamhet, särskilt den sociala. På slutet erbjuds dop. Men inte ett ord om att det handlar om den allmänneliga kyrkans tro på Jesus. Inte heller ett ord om att vi nu står i färd med att stryka dem ur medlemsregistret. Det är klart jag blir betänksam.

Israel/Palestina konflikten

Nu håller jag på med att sätta mig in i de betänkanden kyrkomötet arbetat fram under den första sessionen. Det kan synas meningslöst men det  finns några frågor som intresserar mig. En sådan fråga är Svenska kyrkans ställningstagande för Palestina och mot Israel. Det senare förnekas självklart. Det finns det några motioner i ämnet som lett fram till ett betänkande och i detta betänkande förklaras Svenska kyrkans (politiska) ställningstagande.  Ställninstagandet bygget på mänskliga rättigheter och på internationell rätt.  Därför ska Svenska kyrkan verka för den svagare parten och för en tvåstatslösning.

Jag är medveten om att det inte är helt enkelt att förstå hur det har blivit som det blivit och att historien alltid tolkas. Till stor del beror det på att mycket blev fel från början. Så här såg gränserna ut före kriget 1967. Israel består då av det vita eller ljust gula fältet. Från Medelhavet till Västbanken är det mellan 1-2 mil.

Jag inte låta bli att minnas, medveten om att jag hoppar över dryga tio år. 1959 började Israel ta vatten ur floden Jordan för att kunna odla marken. I och med det fick arabstaterna skäl att hota med ännu ett krig. 1967 blev hoten överhängande. Över hela arabvärlden hölls massiva demonstrationer med krav på krig. Några fredssamtal kunde inte hållas eftersom arabstaterna inte erkände Israel som suverän stat. En egyptisk överbefälhavare förklarade öppet att Egypten stod klart för ett krig. Läget var så allvarligt att Israel ansåg det bättre att förekomma än förekommas. Den 5 juni 1967 anföll Israels armé Egypten, inte utan framgång. Egypten samlade ihop sig till motattack och fick sällskap av Syrien och Jordanien. Gazaremsan hörde då till Egypten. Västbanken och östra Jerusalem hörde till Jordanien. Den del av Golanhöjderna som gränsade mot Genesarets sjö hörde till Syrien. Hopplösa gränser med andra ord särskilt när landet är hotat. Nu anföll dessa tre länder den unga, av FN erkända, suveräna staten Israel och de fick stöd av Irak, Saudiarabien,  Kuwait och Algeriet, sammanlagt sju länder! Palestina existerande inte alls.

Kriget slutar med att Israel tar Gaza, som Egypten inte sedan ville ha tillbaka,  Västbanken,  som Jordanien inte ville ha tillbaka och östra Jerusalem som annekteras. Där kunde konflikten varit över. Men det stora problemet blev istället flyktingarna som arabstaterna inte heller ville ha. Raber hade tidigare förskjutits ur Israel och judar ur arabländerna. Nu var de oönskade och blev grogrund för fortsättningen.

Idag verkar man för flyktingarnas rättigheter. De ska ha en egen stat. Den ska kallas Palestina. Israel uppfattar detta som ännu ett sätt för arabstaterna att vinna terräng. Israel tror att Hamas, som vill döda alla judar, utgör en förtrupp till fortsättningen.

Mot den bakgrunden ska vi läsa motioner och betänkanden. Det ska bli spännande att höra
diskussionen i kyrkomötet och se beslutet även om Svenska kyrkan redan i sak fattat beslut. Den som vill läsa Svenska kyrkans samtliga betänkanden genom att klicka här. Svenska kyrkans övergripande position hittar du i betänkandet EU 2014:02.

Palestinsk teologi?

Svenska kyrkans Teologiska kommitté skrev dokumentet Guds vägar på uppdrag av 1993 års kyrkomöte. Efter ett långt och gediget arbete lades dokumentet fram inför kyrkomötet 2001. Du kan läsa det i sin  helhet  genom att klicka här. Det är ett utmärkt dokument som klargör Svenska kyrkans relation till den judiska tron. Här sägs till exempel att det förbund Gud ingick med Abraham fortfarande är giltigt. Följaktligen har det inte ersatts av det nya förbundet. En sådan teologisk förståelse kan kännas främmande för många kristna och därför är dokumentet viktigt och bör spridas och användas i stift och församlingar. I praktiken blev det emellertid  tvärtom.  Dokumentet försvann.

År 2009 publicerades ett dokument, Kairos Palestina dokumentet, författat av palestinska biskopar. Du hittar det på en av Svenska kyrkans hemsidor som handlar om stödet till Palestina, klicka här. Dokumentet hade först gått till Kyrkornas Världsråd och översattes sedan till svenska. 2012 hamnade det av någon anledning på kyrkmötets bord. Några önskade nu ett beslut som innebar att alla ledamöter skulle ha varsitt ex och vidare att alla stiften skulle se till att medlemmarna fick kännedom om detta viktiga dokument, detta palestiniernas rop. Det visade dig på en direkt fråga från Dag Sandahl att det inte var många som hade läst det vilket borde ha varit det minsta innan ett sådant beslut togs. Problemet var att dokumentet innehåller en hel del så kallad ersättningsteologi.

Här fanns och finns med andra ord två motsägelsefulla dokument. Men vad värre är att  Svenska kyrkan gömmer det första för att sedan hyckla, det vill säga lyfta fram det andra. Kyrkomötet beslutade inte att anta palestiniernas rop, men det skulle ivrigt spridas för kännedom och studier.

Det har blivit ett mönster för Svenska kyrkan att hyckla när det närmar sig politiska överväganden. Synen på äktenskapet är ett annat exempel. Vi skulle vidga vår syn på äktenskapet, sa ärkebiskopen Wejryd, samtidigt vi naturligtvis ska respektera dem som tror som Kyrkan alltid har trott. Idag vet vi att detta var hyckleri. Det var ett politiskt beslut som Svenska kyrkan nödgades följa.

Nu står det klart igen. Beslutet att bojkotta israeliska varor och/eller att sprida de palestinska biskoparnas irrlära är politiskt. Nu lovar den nya regeringen på sin första dag erkänna "staten" Palestina. Och Svenska kyrkan skulle följa eller om vi gick före. Men eftersom Svenska kyrkan tagit ett teologiskt beslut i och med Guds vägar är det opassande att några år senare fatta ett politiskt beslut där det senare strider mot det förra.

Till årets kyrkomöte har det skrivits tre motioner innehållande sju förslag i saken, bland andra av biskop Åke Bonnier, och under den första sessionen, 23-26 september, behandlades dessa. Det hela mynnade ut i ett betänkande, ett förslag som ska diskuteras i plenum under den andra sessionen, 17-19 november. Du hittar dessa förslag här.

Det ska bli intressant att följa diskussionen fram till beslutet. De svenska biskoparna försöker nu krångla sig ur situationen genom att hävda att de två dokumenten tillhör två olika genrer, det första är teologiskt och det andra är politiskt. Dessa, menar man, ska inte blandas samman. Jag måste säga att jag tycker biskoparna är otroligt påhittiga. Innehåller inte Kairos dokumentet palestinsk teologi?

Förmodligen tvingas de svenska biskoparna backa något genom att ansluta sig till eller i vart fall påminna om det förra dokumentet, det om Guds vägar, och genom att tala för det. Då gäller det för alla oss Bibel-vänner att ta tillvara detta. Men där är vi inte än.

2 Korinthierbrevet

Under de senaste åren har jag djupstuderat, förklarat och kommenterat 2 Korinthierbrevet. Det handlar sammanlagt om 30 timmar. De 16 första timmarna finns sedan en tid tillbaka utlagda på nätet och nu finns också den skriftliga kommentaren för nedladdning. Du hittar dem genom att klicka här.

2 Korinthierbrevet är ett krävande brev och innehåller en del svårigheter både vad gäller brevets struktur men också rent innehållsligt. I förstone verkar Paulus ha skrivet brevet för att rättfärdiga sig och visst präglas brevet av ett visst självförsvar. Men när man fördjupar sig i tankegångarna, dröjer kvar i dem, kanske brottas med dem för att förstå, visar det sig att brevet snarare är skrivet för korinternas skull än för Paulus egen sak. Det är ett pastoralt brev.

Paulus är rädd för att församlingen vilseleds av de kringresande falska apostlarna. De har kritiserat Paulus person och tjänst och även haft framgång med sitt uppsåt att sidsteppa honom. Paulus är rädd för att hans arbete håller på att gå om intet. Det skulle inte främst skada Paulus utan korinterna och Guds rikes utbredande. Därför kämpar Paulus frenetiskt för att försöka ställa tillrätta den skada de falska apostlarna åstadkommit.

Det som verkligen har skakat om mig under dessa djupstudier är att en stor del av vår tids präster och pastorer påminner om de falska apostlarna. Det handlar om ”världslig” kunskap, om positioner och vältalighet. Och det handlar om andlighet utan kroppslighet, syner och uppenbarelser som inte är förankrade i något historiskt skeende.

Paulus tvingas hålla ett försvarstal i 11:1-12:10 och väljer då att ikläda sig dårens roll och att räkna upp sina umbäranden som vore de meriter. När jag stannar upp och inte bara reflekterar teologiskt över vad som sker utan anar vad det grekiska ordet asthenéia, hos oss ofta översatt med det svenska ordet ”svaghet”, faktiskt innebär kan jag röras till tårar. Redan när han första gången anlände till Korint kom han i ”svaghet”, det vill säga svårt misshandlad. Det pris som Paulus fick betala för att vara hedningarnas apostel är skrämmande högt. Kanske var martyrdöden trots allt en befrielse för honom. Vi firar hans åminnelse den 30 juni.

Det är ett brev väl värt att ägna både tid och kraft. Om du vill får du gärna ta del av det arbete jag gjort. Håll till godo.