Försoningsakten

De här avsnitten om försoningen är skrivna som kommentar till 2 Kor 5:19. Där skriver Paulus:

Ty Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna  deras överträdelser och han har anförtrott åt oss försoningens ord.

Nu är vi framme vid några av de begrepp Paulus använder sig av när han talar om försoningen, en händelse så stor att orden inte räcker till. Han behöver använda olika bilder för att peka på ett och detsamma.

Offra (sona, he kippär)

På det gamla Israels tid sköts försoningen på framtiden med hjälp av allehanda offer som vi kan läsa i Moseböckerna.[1] Man lät en ställföreträdare ta straffet. I 3 Mos 16 berättas om den stora Försoningsdagen. I v 15f läser vi om hur översteprästen gick in i helgedomen, stänkte blodet från syndoffren på nådastolen och på detta sätt åstadkom försoning.[2] Paulus talar i Rom 3:25 om Jesus som ett syndoffer och Golgata omtalas som en nådastol, se också Hebr 9:11f.

Honom har Gud … ställt fram som en nådastol (FB)

… honom som Gud har ställt fram som ett medel till försoning (Giertz)

Gud har låtit hans blod bli ett försoningsoffer (Bibel 2000)

Gud sänder sin Son och låter dennes död vara ett försoningsoffer. Denna död innebär slutet på synden. När ”syndaren” dör försvinner också ”synderna”. Det finns andra sätt att uttrycka detsamma. Vi talar om att Jesu offerdöd renar oss från eller tvättar bort syndens fläckar. Vidare neutraliserar hans offerdöd det dödliga virus som hotar oss. Hans blod blir ett motgift. Detta äger rum ”i Kristus”, se Rom 8:3, 1 Kor 5:7 och 2 Kor 5:21. Den älskade Sonen som försoningsoffer gör det som skedde på Golgata så värdefullt att hädanefter behövs alls inga offer, annat än tacksägelser.

Samtidigt har Gud nu visat att han är rättfärdig och även låtit oss förstå att Han vill förklara oss rättfärdiga genom tron, Rom 3:26.

Förutom Jesus som syndoffer är det möjligt att använda ytterligare fyra associationer. De två första är den om syndabocken i 3 Mos 16:21f och den om den lidande tjänaren i Jes 53:4f. I Båda bilderna talar om hur synderna förs över från syndarna till offret, bocken eller tjänaren. Vi måste bara komma ihåg två saker. För det första är det i Skriften alltid Gud som är subjektet. Det är han som försonar oss med sig. För det andra var det avgörande att offret i Skriften var felfritt. Det skulle inte dö på grund av sina egna synder utan på grund av andras. Med hjälp av dessa två tankar förstår vi bättre varför Jesu på en gång måste vara den som offrar och offret.

Den tredje associationen handlar om ”den älskade sonen” som vi läser om i 1 Mos 22 och i liknelsen om de onda vingårdsarbetarna, Mark 12:6ff. Paulus antyder detta i Rom 8:32 där han skriver om Gud: ”Han som inte skonade sin egne son …”

Den fjärde associationen handlar om lagen och går till 5 Mos 21:23 där det sägs att ”den som har blivit upphängd” på korsets trä drabbats av Guds förbannelse. Denna skymf var ett resultat av en synd som förtjänar döden och innebar att den döde uteslutits ur förbundsgemenskapen. I 5 Mos 27:26 drabbar förbannelsen den ”som inte upprätthåller alla ord”. När Paulus tar upp dessa tankar i Galaterbrevet är tanken den att Jesus genom att bli korsfäst utanför stadens murar får lämna förbundsgemenskapen och överlämnats till hedningarna. Så skulle Abrahams välsignelse gå till hedningarna.

Avslutningsvis kan tilläggas att Jesus inte dör i vårt ställe i den meningen att vi inte behöver dö. När det sägs att Jesus dör i vårt ställe ska det snarare förstås som att han dör vår död och att vi får möjlighet att förenas i honom. Paulus talar om detta när han skriver att ”vi har blivit döpta till hans död”, Rom 6:3.

Friköpa (återlösa, he gaal)

Det är också för det andra möjligt att tänka på försoning i termer av ”friköpa”, ”förlossa” eller ”återlösa”. Då betalas en lösensumma. I Jes 41:14, 43:14, 44:6 och 47:4 talas om Herren som vår Förlossare. Människan är slav under synden och inte i stånd att köpa sig själv fri, se till exempel 1 Kor 6:20 och 7:21–23. Men Gud betalade inte med silver eller guld, utan med Kristi dyra blod när han gav sitt liv åt oss.[3] Paulus använder även bilden i Rom 3:24.

Försona (stifta fred, he shalom)

Det tredje sättet Paulus använder sig av handlar utgår från den fiendskap som råder mellan människorna och Gud. Här är huvudtexten 2 Kor 5:18–20 och eftersom den här artikeln ingår i kommentaren till 2 Kor hänvisar jag till utläggningen nedan.

Jesus talar om ”dem som stiftar fred”, Matt 5:9 och syftar då på det paradisiska, himmelska tillståndet. Målet att ”stifta frid” ska med andra ord förstås i det större sammanhanget. I Kol skriver Paulus om Jesus ”Ty Gud beslöt att låta hela fullheten bo i honom och genom honom försona allt (grekiska ta panta) med sig sedan han skapat frid i kraft av blodet på hans kors”, Kol 1:19f. Försoningen antar här kosmiska dimensioner, jämför Rom 8:19–23 och Fil 2:10f.

Också när det gäller enskilda människor ska deras försoning sättas in i det större sammanhanget. Det framgår särskilt tydligt av Ef  2:16f där skiljemuren runt templet skilde hedningar och judar åt. Det var inte bara förlåten i templet som rämnade när Jesus gav upp andan utan också skiljemuren revs. När Jesus dog på Golgata miste muren sin betydelse och människor av alla slag förenas ”i Kristus”. Vi är försonade med Gud genom Kristus och har vår frid i honom.

---

[1] Skriften redogör för en mängd olika offer. Offren indelas i sex olika grupper, brännoffer, spisoffer, tackoffer, syndoffer, skuldoffer och rökoffer.  Syfte med alla offer är att förverkliga och förnya gemenskapen med Herren Gud. I vår text ovan handlar det om synd- och skuldoffer. Det hebreiska ordet för synd och syndoffer är ett och detsamma. Därför kan sägas att Jesus blev gjord till synd eller till syndoffer, se 2 Kor 5:21. I 3 Mos 4 talas om syndoffer. Syndoffret var förordnat för ouppsåtliga synder och beroende på synden skulle blodet antingen bäras in i helgedomen eller inte bäras in.

[2] Nådastolen är locket på arken som stod i det allra heligaste. Locket är den särskilda platsen för Guds närvaro och den plats på vilken översteprästen stänkte av offerblodet.

[3] Av 3 Mos 17:11framgår att livet finns i blodet.

Blodiga offer

Här följer den andra delen om försoningen. Om den första visar oss nödvändigheten av försoning vill jag här visa på detsamma ur ett religionshistoriskt perspektiv. Jag hoppas inte det uppfattas som långt, svårt eller tråkigt. Försoningen utgör faktiskt själva hjärtpunkten i kristen tro. I nästa del vill ha med de vanligaste sätten att tala om försoningen, nämligen offra, friköpa och försona (stifta fred). Texten är hämtad från mitt kompendium till 2 Korinthierbrevet.

Ett religionshistoriskt perspektiv

Ur ett religionshistoriskt perspektiv har människan alltid försökt blidka Gud med hjälp av blodiga offer. Inom hinduismen pågår det fortfarande där oftast höns eller getter får sätta livet till. I andra sammanhang fordras att människan offrar blommor eller gör goda gärningar för att hålla guden på gott humör. På Abrams tid skedde detta i den omkringliggande världen, men frågan för oss är dels hur försoningen ska gå till och dels vad den betyder för oss.

Verbet för att sona eller försona är på hebreiska kippär men det är osäkert var ordet kommer ifrån. Somliga tror att det kommer från ett assyriskt ord som betyder ”rena” eller ”utplåna”. Då är blodet ett reningsmedel. Andra tror att ordet härstammar från arabiskan och att det betyder ”täcka över”, ”skyla” eller ”dölja”. Men det som intresserar oss är hur försoning ska förstås ur ett bibliskt perspektiv och hur Paulus förstod det. Guds helighet och rättfärdighet kräver försoning för att vi människor inte ska gå förlorade. Men eftersom blommor, höns eller getter inte förändrar någonting griper Gud själv in med sin lösning.[1]

Redan i GT ger Gud de blodiga offren en mening. Vi förstår detta redan när vi läser om Israels barns uttåg ut ur Egypten, 2 Mos 12. Det slaktade Lammets blod skyddade dem från den dödsängel som gick fram genom Egypten. Det slaktade lammet betraktades inte ursprungligen som ett offerlamm, men senare, under profeten Hesekiels tid 590-570 f Kr, förbands försoningen med påsken, Hes 45:18-22. Så var fallet också under Jesu tid och Paulus kallar Jesus för vårt påskalamm, 1 Kor 5:7.

I det gamla Israels historia ser vi att profeterna vänder sig mot offerkulten därför att den blivit slentrianmässig. Profeter som Jesaja, Mika eller Hosea förkastar offerväsendet och säger att Gud inte har behag till dem. Det offer som behagar Gud är ett förkrossat hjärta, ett hjärta som vänder sig till Herren, hans nåd och barmhärtighet. Avståndet mellan Israels barn och Guds goda vilja ökar och blir till en avgrund. Var och en ville gå sin egen väg, skriver profeten Jesaja. Men det finns en helig rest som väntar på Guds ingripande. Det finns en önskan om att Gud själv en gång för alla ska lösa det till synes olösliga problemet. Drömmen om ett slut på lidande och ondska, ett borttagande av skulden, alltings återupprättelse, den nya skapelsen. Bara Gud själv kan åstadkomma något sådant. Och det är här som Guds Messias, Jesus från Nasaret, hans lidande, död och uppståndelse kommer in i bilden. Där på korset stiftar Gud slutlig frid. Jesus Kristus är försoningen för våra synder, inte bara för våra utan för hela världens samlade skuld. Här ges den fullkomliga förlåtelsen och här får vi på nytt tillträde till Gud själv.

När Gud ingick förbund med Abram fick denne hämta ”en treårig kviga, en treårig get, en treårig bagge, en turturduva och en ung duva”. Abram hämtades dessa, styckade dem och ”lade styckena mot varandra. Men fåglarna styckade han inte. Och rovfåglar slog sig ner på de döda kropparna, men Abram drev bort dem.” På den dagen slöt Herren ett förbund med Abram.

Det är tveklöst så att Paulus betraktar Jesu död på Golgata som försoningens kärna. Jesus blir gjord till synd och utlämnas till döden och så fullbordas lagens krav. Detta är helt och hållet Guds eget verk och det är Jesu Kristi eviga ära. Han är den som offrar och han är offret. Det går inte att tala om försoningen på uttömmande sätt eftersom den inte stannar inom juridiken utan äger rum därför att Gud älskar oss, Joh 3:16. Paulus använder sig av olika begrepp när han beskriver försoningen. Jag visar på de tre viktigaste, de om att offra, friköpa och försona.

---

[1] Det svenska ordet sona förklaras i Svenska Akademins Ordlista med betydelsen ”gottgöra” eller ”göra bot” för ett brott, medan det svenska ordet försona förklaras med orden ”bli sams”, antingen med något, med sig själv eller andra.  

Försoningens nödvändighet

Under de senaste dagarna har jag gjort klart kompendiet till 2 Kor. Det blir allt klarare för mig att bibelundervisningen behöver få en betydligt starkare ställning än den har i SvK. Nu senast tänker jag, inte på förnekandet av jungfrufödseln, utan på ifrågasättandet av försoningen. Därför tänkte jag i några bloggar framöver ge de viktigaste pusselbitarna för att kunna förstå försoningen som utgör en grundbult i kristen tro. Ta bort den och alltet faller samman. Här kommer så första delen:

Försoningen

Försoningen utgör den grundval på vilken den kristna tron bygger. Som bakgrund påminner jag om att Gud ingick ett förbund med Abram, 1 Mos 15. Det förbundet var på liv och död. Det förnyades med Moses och folket, 2 Mos 19-24 och med Kund David till evig tid, 2 Sam 7:11b-16. Om endera av de båda parterna bryter förbundet pliktas detta med döden, men Israels historia visar att Gud står fast vid förbundet även när människor är otrogna. Detta heter på hebreiska berit och översätts till svenska med ordet nåd. Men förr eller senare måste de båda parterna försonas med varandra. Det är en fråga om Guds helighet och rättfärdighet. Det är naturligtvis inte Gud som är problemet utan människans ställning. Vi behöver därför inrikta oss på begrepp som synden, döden och lagen. Vad är synd? Och vad är död? Vad gör lagen? Hur ser Paulus på detta?

Synden, döden och lagen

Jag begränsar mig i detta stora ämne till det grekiska ordet hamartia, hos oss översatt med det svenska ordet ”synd”. När Paulus talar om synd avser han den onda makten. Vi har studerat Paulus i kronologisk ordning med början i Galaterbrevet. I Gal 2:17 talar han om att ”vara tjänare åt synden”. När vi sedan kommer till 1 Korintierbrevet 15:56 får vi veta att synden är ”dödens udd”. Döden stinger oss med hjälp av synden. Men vi får också veta att ”synden makt kommer av lagen”, jämför Rom 3:9. Synden är en makt vi inte kan undgå. I Rom 3:23 låter han oss förstå att ”alla har syndat och saknar härligheten från Gud”. Just i Romarbrevet använder han ordet som mest och 41 gånger av 48 i avsnittet 5:12–8:3. Vi får i 5:12 veta att ”genom en enda människa kom synden in i världen”, i 6:12 att ”synden ska därför inte härska i er dödliga kropp”, 6:14 ”den skall inte vara herre över er”, i 6:16–23 talar han om synden som en ond herre och i 6:23 att ”synden lön är döden”.  Paulus beklagar sig i 7:14 över att han som köttslig är ”såld till slav under synden”.

James D.G. Dunn har i sin utmärkta bok The Theology of Paul the Apostle visat på hur Paulus utifrån Romarbrevet beskriver syndens effekter på tre olika sätt. För det första leder synden till missriktad religion, Rom 3:21–23. Detta gäller inte bara hedningar utan också judar, en stötesten för de senare. För det andra leder synden oss bort från Gud till självtillräcklighet som gör att vi missar målet. Här finns ett samband mellan högmod-avgudadyrkan och otukt, Rom 1:23–27. För det tredje emanerar vad vi kallar verksynder från syndens inflytande. Vad beträffar de syndakataloger vi finner i till exempel Gal 5:19–21, 1 Kor 5:10–11 och 6:9–10 påpekar Dunn att synderna framför allt förstör mänskliga relationer. Paulus betraktar syndens inflytande som förödande på de heligas gemenskap och som ett gift i samhällskroppen.[1]

Döden lurar bakom synden. Den är den onda makten och syndens givna slutresultat, se till exempel Rom 5:12, 15, 21, 23, 7:5, 13 eller 8:2. Ingen av oss kan fly vare sig från synden eller från döden. Döden är därför nödvändig och den härskar oinskränkt, Rom 5:14, 17.  

I Rom 7:7 konstaterar Paulus att ”det var först genom lagen jag lärde känna synden”. Där inte lagen verkar är synden död. De tre makterna synden, döden och lagen hör samman. Detta är skälet till att Paulus i 2 Kor 3:6-9 talar om lagen som ett ”dödens ämbete” eller ”fördömelsens tjänst”, något som hör hemma i ”det gamla förbundet”. I Gal 2:19 kan han skriva att han ”genom lagen har dött bort från lagen”. Lagen har här en negativ tjänst, liksom i Rom 3:20, 4:15, 5:13 eller 7:13. Det är ändå viktigt att ha klart för sig att detta bara är en av flera tänkbara sätt att tala om lagen.[2] Paulus kan också tala om att den skyddar eller vägleder oss, något jag förbigår i det här sammanhanget. Makterna är inte farliga i sig, men de är farliga för oss som lever under dem eftersom vi människor är svagare än dem. Synden förleder oss. Lagen plågar oss och enda utvägen är döden. Sammanfattningsvis konstaterar jag att utan försoningen kan vi inte ha frid med Gud. Gud måste försona oss med sig. Ingen annan kan göra det. Därför blir han människa för att rädda oss från dessa makters förödande inverkan på oss.

I de stora lärobreven Gal, 1-2 Kor och Rom blir det synligt hur Paulus förstod Guds räddningsaktion.

”När tiden var fullbordad sände Gud sin Son, född av kvinna ställd under lagen för att han skulle friköpa dem som stod under lagen.”, Gal 4:4

”Den som inte visste av synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd för att vi i honom skulle stå rättfärdig inför Gud.”, 2 Kor 5:21

”Honom har Gud, genom hans blod, ställt fram som en nådastol att tas emot genom tron. ”, Rom 3:25.   

---

[1] Dunn förtydligar: “The effect of sin is seen at its most serious not so much vices practiced in private, but in the breakdown of human relationships.”, Dunn, sid 124.

[2] Den som önskar kan studera andra aspekter av lagen i inledningen av min kommentar till Galaterbrevet.

Enhet och endräkt

Förra onsdagen hade jag förmånen och glädjen att få hålla en Bibelförklaring på hemmaplan. Det var ju den ekumeniska böneveckan. I Värnamo har det oftast stannat vid predikstolsbyte, men detta år samlades alla vi som är anställda i församlingsvårdande tjänst. Mitt ämne var Enheten i Kristus. Jag berättade då om en man, nu hemma hos Herren, som hette George Cromnow. Han bodde i Malmköping inte långt ifrån Katrineholm där jag växt upp. Han var en av dem som initierade bibelstudiet i vårt avlånga land. Det måste ha varit någon gång på 1930-talet. Han reste runt, presenterade metoder och startade bibelstudiegrupper. När jag kom hem till honom frågade han mig om jag förstod skillnaden mellan kristen enhet och kristen endräkt. Han visade mig sedan hur alla kristna ÄR ett, eftersom det bara finns en Kristus. Antingen är vi i Kristus eller är vi det inte. Det är ett faktum. Sedan är det också tyvärr ett faktum att vi är oeniga, att vi inte lever i endräkt och det är ingenting mindre än en skandal betonade han. En skandal! Paulus använder just det grekiska ordet skandalon. Jag använde mig för övrigt av just Paulus och hans första brev till församlingen i Korint, kapitel 1 och 3. Det tredje kapitlet handlar om vikten att bygga församling på rätt sätt. Men nu var inte min avsikt att återge vad jag sa utan att fästa uppmärksamheten på påven Franciskus tal i söndags. Han talar nämligen som Paulus skulle ha gjort.

Jag hittade klippet på Bengt Malmgrens blogg och på samma blogg finns tio punkter hämtade ur påvens tal som ger oss ett handlingsprogram för ekumeniken, också för den lokala ekumeniken. Jag drar mig för att klippa ut det i sin helhet utan länkar dit i stället. Den sidan är värd ett besök, klicka här.

Jag är ganska övertygad om att kyrkorna och samfunden i Sverige har tappat greppet om vårt lands kristenhet. Kritiken på de historiska kyrkorna fungerar som grundskott och antalet kritiker tycks växa i antal. Samtidigt syns något fantastiskt äga rum. Något som det av förklarliga skäl inte talas om. Vi ser förändringar i infrastrukturen. Den kyrkliga geografin ritas om, nya gemenskaper växer fram och jag tror vi kommer att få se hur människor ifrån olika traditioner kommer att finna varandra.  De tio punkterna på Bengt Malmgrens blogg är värda att ta vara på. Det ska åtminstone jag göra, - till nästa gång det är dags att tala ekumenik.  

Mission i Asien

Kära vänner, förebedjare och understödjare

Hoppas allt är bra med er, att året har börjat bra.

I går fick jag nyhetsbrev ifrån Håkan Gabrielsson, se foto längst ner, mannen som sedan 30 år arbetat med mission i Asien. (Det är hans son, Joel, som är gift med Sundbergs dotter, Sofia.) Det brevet blev en bekräftelse på vad jag tidigare har förstått. Arbetet i Nepal har, trots att vi förmodligen inte kommer att nå målet med 900 pastorer,  fallit så väl ut att Håkan vill göra det också i Indien, se klippet nedan. Jag mailar ut det till er eftersom jag tycker det är intressant och mycket bra initiativ samt därför att det blir möjligt för er att stödja på något sätt.

Projektet i Nepal som Värnamo församling med mig som representant deltar i kommer vad jag förstår att flyttas in under TOUCHING ASIA som är betydligt mer etablerat än www.empowermentnepal.com. Hans Sundberg står kvar som ansvarig projektledare för Nepal och kommer att vara det för Indien också. Informationen nedan har jag saxat från Håkan Gabrielssons nyhetsbrev. Vill de veta mer får du gärna kontakta mig.

Dårskap eller ....?

Varje Guds verk startar i människans hjärta genom att Gud ger ett ord, en idé, en befallning, en inspiration, osv, och när tilltalet tas emot och blir planterat i oss gensvarar vi i tro. Dock måste vi beräkna kostnaden innan vi sätter igång…

Lukas 14:28

"Om någon av er vill bygga ett torn, sätter han sig då inte först ner och beräknar kostnaden för att se om han har råd att slutföra bygget?"

När vi sätter igång ser det ofta ut som dårskap i människors ögon. Planerna vi har för 2014 skulle kunna hamna i den kategorin eftersom kostnaden är långt utöver vad vår inkomst är. Vi behöver också ta hänsyn till att jag inte längre har 50 % lön som pastor från församlingen. För en del är dessa kostnader ingenting, men för oss är det en jätteutmaning och det är spännande att kliva ur båten och börja gå på vattnet igen. Vi har varit vid detta vägskäl många gånger förut och vad är det värsta som kan hända? Misslyckande? Än sen då! Om vi missar Guds ledning och allt inte blir som vi trodde det skulle bli…Vi vågade i alla fall kliva ur båten och göra ett försök. Jag tror inte att vi kommer att misslyckas. Guds nåd är mer än tillräckligt för oss och han kommer att uppenbara ännu mer av sin kärlek och godhet i år och han kommer att möta alla våra behov.

Pastorskonferenser, seminarier och kampanjer

Under de senaste tre åren sedan vi flyttade till Sverige har jag inte haft några pastorskonferenser, seminarier eller kampanjer i Asien på grund av tidsbrist. Det går inte så bra att vara lokal pastor i Sverige och samtidigt ha en resande tjänst i Asien. Det här året 2014 vill jag återigen börja göra det.

Ny ledarskapsutbildning i Orissa, Indien

Som vi också tidigare skrivit om startar vi en treårig speciell Pastors/Ledarskapsutbildning som kommer att beröra 900 pastorer och ledare under en treårsperiod. Pastor Hans Sundberg är ansvarig för Ledarskapsprojektet och vi har redan handplockat trettio regionala ledande pastorer från delstaten Orissa. Det finns två församlingsgrupper som medverkar i detta projekt:

 Den ena är den församlingsrörelse vi varit involverad i från starten 1997 med pastor Pratap Pradhan som ledare. Den har vuxit från noll till cirka  250 kyrkor från 1997.

Den andra gruppen är ungefär lika stor, ca 250 kyrkor. Ledaren är Gabriel Pradhan, ytterligare en av huvud ledarna i delstaten Orissa.

• Vi har valt ut 15 pastorer från varje grupp och var och en av dessa trettio pastorer har redan valt 30 andra pastorer och ledare .
• Utbildningen sker i moduler under fjorton dagar varje kvartal i tre år .
• De trettio pastorerna kommer i sin tur samla "deras" trettio ledare under fyra dagar i sina egna hemdistrikt efter varje modul. Under dessa fyra dagar ska de undervisa det de själva fått ta emot i modulen .
• Platsen för programmet är vårt missionscenter i Sundergarh, Orissa. Vi har redan byggt sovsalar för detta projekt .
• Startdatum är mars 2014. 

 

 FÖR KONTAKT OCH GÅVOR: 

 www.outofashes.org   www.touchingasia.org

hälsningar

Håkan Sunnliden

Smultronvägen 48

331 43 Värnamo

Telefon 070 38 409 03

www.hakansunnliden.blogspot.se

Gräsrötterna växer till

Det är tveklöst så att SvK förändras. De som hade levt för bara 30-40-50 år sedan skulle knappast ha känt igen SvK. Förändringen har skett gradvis. Jag tror att Magnus O gett oss en nyckel till förståelse i en av kommentarerna till förra bloggen. Han menar om jag förstår honom rätt att den framväxande hierarkin är logisk. När till exempel en präst avancerar i hierarkin från komminister till arbetsledande komminister eller en kyrkoherde till superherde eller domprost kommer hen nödvändigtvis att trampa på dem som är underställda.  Det behöver inte vara medvetet, oftast är det inte medvetet, men logiskt. På samma sätt är det nästan omöjligt för någon överordnad att vinna förtroende bland underlydande av det enkla skälet att om en överordnad sviker sina jämställda förlorar hen i förtroende bland de överordnade. Det är logiskt.

Jag har i veckan som gått bland annat repeterat  vad jag lärt om kulturella förändringar. Det finns klara orsaker till att en kultur förändras. Ronald Inglehart (1934-), professor i USA redovisar i sin forskning tre skäl till att en kultur förändras. För det första når välfärdssamhället en gräns där kostnaderna blir så höga att det inte längre går att höja standarden. Där befinner sig till exempel Sverige. För det andra kan han konstatera att förändringar i kulturen aldrig, säger aldrig, kommer ovanifrån. De sker alltid genom att gräsrötterna växer upp. Här snuddar han vid vad jag tror Magnus O menar. Det måste finnas en balans mellan under- och överordnade för att inte rörelsen ska köra i diket. Min fråga blir då om SvK håller på att köra i diket. Kan det vara så att biskopar, superherdar och kyrkopolitiker fjärmar sig från dem som lever i och firar Högmässa, att de har olika intressen, men riskerar att komma i obalans? Jag tycker det verkar så.
För det tredje visar det sig att när välfärdsstaten når en övre gräns minskar intresset bland vanligt folk att arbeta för förbättringar. Jag tänker direkt att så är det i SvK. Ingen bryr sig längre. Men samtidigt som tron på institutioner och förbättringar försvinner väcks intresset för hur jag som person kan utvecklas. Individualiseringen tar vid. Och det personliga sökandet efter andlighet tar vid. Det lär inte vara så att sökandet sker i institutionen utan individen söker nya spännande vägar.

En av dem som har föregått Ingleharts forskning är den amerikanske teologen Richard Niebuhr (1894-1962). Han menade nämligen att kristendomen till sitt väsen, redan från början, var och är en rörelse, inte en institution. Institutioner försöker alltid överleva. De har en mycket stark självbevarelsedrift, men den första kristnas stora intresse var och är att sprida budskapet om Guds rike. Om vi ska förstå Kyrkan måste vi förstå den som en rörelse, menar Niebuhr. Vi behöver ha en organisk förståelse, snarare än en organisatorisk, av kristet liv och kristen tro. Efter Niebuhr finns det många religionssociologer som går vidare på och förstår kristen tro på samma sätt.

Jag har i veckan haft förmånen att tala för samtliga präster, pastorer och kyrkligt anställda i Värnamo kommun. Detta med anledning av den ekumeniska veckan. Då berättade jag om Paulus syn på församlingen i Korint. Den är genomgående organisk eller rättare sagt eskatologisk. Paulus bemöter en rad problem i Korint genom att lägga till det eskatologiska perspektivet. Om vi drar slutsatsen av hans undervisning förstår vi att alla (riktiga) kristna är förenade genom tron på Jesus Kristus och att det är en skandal att vi inte bejakar detta.

Det är troligt att kristna i Sverige kommer att orientera sig åt det hållet. Det finns mycket som talar för det och det skär genom alla kyrkor och samfund. Gräsrätterna har börjat växa till sig.

Superherden

I Kyrkans Tidning upprepas orden "superpastorat" och "superherde". Jag kan inte riktigt släppa tanken att tidningen tydligen vill etablera dessa begrepp. Varför då?

Det debatterades en del i kyrkomötet i höstas över de olika titlar som nu används frikostigt och som leder till lätt förvirring för att inte säga helt döljer vad det är frågan om. Några motionärer menade att kyrkomötet skulle sätta ner foten och andra att vi skulle uppdra till kyrkostyrelsen att ... Ytterligare några, jag vill minnas göteborgsstiftare, menade att det spelade ingen roll hur vi beslutade i ärendet. Pastoraten, som numera är arbetsgivare, gör väl som de vill hur som helst. Och det kan nog ligga en del i det. Alltså har vi ni

superherdar
kyrkoherdar
pastoratschefer
församlingsherdar
arbetsledande komministrar
komministrar
pastorsadjunkter

Kanske finns det fler. Varför är detta bra? Säger det något om distributiv makt? Självklart gör det det. Kan det vara så att lönesättningen kommer att visa detta? Självklart. Superherdarna, de som är minst präster, kommer att ha mest betalt, runt 70 000;- i månaden och de som "bara" är präster ska ha minst betalt, 25 000;- i månaden. En superherde kan med andra ord vara nästan tre gånger så mycket värd som en komminister. Är detta bra? Förmodligen beror det på vem du frågar. Men är det bra ur kristlig synvinkel. Det tror jag inte.

Det som förr kallades prästämbetet hör numera till den del av arvet som helt förskingrats. Och ändå är det helt avgörande för att kyrkan ska kunna vara kyrka. Det särskilda prästämbetets uppgift är att predika Guds Ord. Om inte Guds Ord förkunnas kan inte tron uppstå och då kan heller aldrig församlingen byggas. Den kan inte utan ett levande Guds Ord vara just levande. Detta är allmänkyrklig tro och erfarenhet. Så om jag vore djävulen själv skulle jag naturligtvis sätta in anfallen på denna punkt.

Jag skulle se till att politikerna tog makten över ämbetet, att motståndarna slogs ner, att utbildningen förstatligades, att prästerna blev tjänstemän, att pastoraten ombildades till superpastorat som samtidigt fick vara arbetsgivare, att kyrkoordningen skrevs om så att den kom att se ut ungefär som den ser ut nu, att tjänstemännen vändes emot varandra genom en utpräglad hierarkisk uppbyggnad, att det infördes vissa spärrar på karriärstegen och att karriärstegen bekräftades med hjälp av lönesättningar.

Nu är det tyvärr bara det att det är väl ungefär så det är. En följd blir säkert att församlingarna dras isär. Den etablerade kyrkobesökaren orienterar sig mot sin superherde som de ser upp till på ett världsligt sätt. Tänk vilken karriär han gjort! Han måste vara en blivande biskop. Men vilket stort ansvar han har. Han behöver verkligen allt stöd han kan få. Det är klart att han är värd sin lön.

Men bland alla dem som går i kyrkan finns fortfarande en del troenden. De lyssnar efter den gode Herdens röst. De vill höra evangelium, det evangelium som säger att det finns en Jesus Kristus som har betalat priset för att återlösa mig arme.

Björn Helgesson är enligt egen utsago överbetald komminister i  Örebro. Det var han som utmanade superherdarna att gå ner i lön, med förslagsvis 20 000;- i månaden. I detta nummer av Kyrkans Tidning återkommer han med denna utmaning, men adresserar den nu direkt till sin biskop Hans-Erik Nordin och sin egen blivande superherde Ingemar Söderström. Den som vill kan läsa Björns andra debattinlägg genom att klicka här. Den första debattartikeln möttes med tystnad. Det kan nog den andra också göra, men säger det ändå inte något om läget bland oss som innehar vad som numera kallas vigningstjänsten, en tjänst vi delar med diakonerna? Det fanns för övrigt ytterligare en artikel på insändarsidan, skriven av diakonen Lars Sundberg i Norrköping, som menade att Svenska kyrkan behöver få sin eller sina visselblåsare. I Bibeln talas om basunen som ljuder men OK för en visselpipa. Bättre än ingenting. Jag tror att vi kommer att höra signalerna, men det blir inte lätt att göra sig hörd i den apparat Svenska kyrkan gjorts till. Det är väl allmänt känt att de där uppe inte lyssnar? Men kanske folket kommer att göra det. Folket - makthavarnas skräck!

För övrigt visar väl de här signalerna att något är riktigt fel inom Svenska kyrkan.