Jag har vittring

Som jag tidigare berättat har jag läst biskop Fredriks avhandling Gudstjänstgemenskap i folkkyrkan.  Jag kommer att återkomma till den åtskilliga gånger under åtminstone resten av det här året. I mina ögon är den radikal i sin längtan efter reformation. När den sjunkit ner ekar den som ett rop inom mig. Den stora svagheten med avhandlingen är att den tar stor hänsyn till gällande Kyrkoordning. Det gör att avhandlingen aldrig leder till något genombrott. I stället slutar den med några förslag på hur Kyrkoordningen behöver ändras. Samtidigt är det kanske en styrka att avhandlingen ligger där som en tickande bomb inom Svenska kyrkan. Det ska bli mycket spännande att följa biskop Fredriks förverkligande av den kallelse Gud har gett honom.

Jag har en tes som jag vill pröva. Att biskop Fredrik vurmar för kristen gemenskap kan väl inte vara något nytt ens inom Svenska kyrkan? Men var finns en teologiskt hållbar teologi som väntar på sin upptäckt? Jag har sökt den i decennier och söker den fortfarande och tror att jag kommer att finna den. CA, art 7 skriver:

Men kyrkan är de heligas samfund, i vilket evangelium ...

I art 8 förklaras något mer:

Ehuru kyrkan, i egentlig mening, är de heligas och sant troendes samfund, ...

Så kunde man skriva 1530 men eftersom reformatorerna samarbetade nära med politikerna tog politikerna ett allt fastare grepp om kyrkan. Det där med heliga, sant troende och gemenskap drunknade i mycket annat. När sedan den helige Ande påminde om den gömda sanningen om de heligas gemenskap infördes konventikelplakatet som varade från 1726 till 1858 då läsarväckelsen vuxit sig stark och modernismen nått så långt att det blev omöjligt att ha kvar detta förbud. Men Svenska kyrkan kunde inte ta till vara på den bortglömda sanningen om de heligas samfund, det vill säga de heligas gemenskap. I stället fick vi ett antal frikyrkor och så kallade inom-kyrkliga rörelser. Vid sekelskiftet och en bit in på 1900-talet stod kyrkokampen och vägde. Liberalerna och sedan politikerna drog med hjälp av tidsandan det längsta strået och lyckades än en gång trycka ner sanningen om de heligas gemenskap.

Högkyrkligheten har förvisso gjort vad den kunnat för att inspirera den gudstjänstfirande gemenskapen och även lyckats i stor utsträckning. Biskop Fredrik vill inte främja någon "kärna" av gudstjänstfirare. Det blir för slutet i en kyrka som också fortsättningsvis ska vara folkkyrka.

Nu var det som så när begreppet folkkyrka uppstod att det inom Svenska kyrkan utämpades en kamp om tolkningsföreträde av begreppet. Vad menas med folk-kyrka? Är det som biskop E Billing hävdade så att kyrkan är subjektet som ska nå ut till folket, objektet? Eller är det som biskop J-A Eklund vill förstå det att folket är subjektet, alla är med i folkkyrkan, nationalkyrkan, Svenska kyrkan. Med facit i hand vet vi att den senare förståelsen segrade.  Det är folket som väljer politiker. De senare sägs representera folket. För att "reformen" ska kunna fullföljas måste politikerna få bort prästerna ur kyrkomötet och göra dem till tjänstemän. Så har också skett.

MEN nu tillbaka till min tes som säger mig att biskop E Billing var något på spåret när han talade om kyrkan som ska nå ut till folket. Nu gäller det bara att hitta det och sedan uppdatera det tillsammans med till exempel biskop Fredriks avhandling. Jag har bara hört talas om E Billings bok Den svenska folkkyrkan som utkom 1930, men nu har jag också funnit den på Bodafors Antikvariat. Jag beställde den omedelbart.

Och döm om min förvåning när jag upptäckte att biskop E Billing hållit ett föredrag 1911 som sedan kom ut som ett häfte under rubriken De heligas gemenskap och att också det gick att beställa på Bodafors Antikvariat. Nu hoppas jag bara att leveransen fungerar. Jag har fått vittring.

CA - ett politiskt hot

Martin Luther var inte alls den ende reformatorn. Det fanns en rad samtida som samverkade. De levde helt enkelt i en tid som rent allmänt var mogen för reformation. Luther var förvisso en frontfigur i reformarbetet men samtidigt mån om att förbli katolik. Det finns som bekant bara en, helig, allmännelig (katolsk) och apostolisk kyrka. Så var det då och så är det nu.

I CA står att läsa:

Detta är i huvudsak sammanfattningen av vår lära, varav framgår, att den icke innehåller något, som står i strid med den heliga Skrift eller den allmänneliga kyrkan eller den romerska kyrkan, så långt denna är känd genom de gamla författarna ... Hela meningsskiljaktligheten gäller några få missbruk som ... insmugit sig i kyrkorna. 

Efter de 21 artiklarna följer ytterligare sju som jag inte har tänkt redogöra för. De handlar om de missbruk som smugit sig in och reformatorerna ville förvissa sig om att deras folk inte tvingades att acceptera dem. I vår tid kan det tyckas besynnerligt att biskoparna på den tiden försökte tvinga folk att köpa syndernas förlåtelse för pengar, präster att leva i celibat, dödssynd att arbeta på helgdagar, avstå från viss mat med mera för att tillförsäkra sig en plats i himnelen. Men så kunde det vara och så kan det vara eller bli också i vår tid även om metoderna är förfinade.

De sju artiklar CA lade till därför att de ansågs viktigast är

22 Om nattvarden under båda gestalterna
23 Om prästernas äktenskap
24 Om mässan
25 Om bikten
26 Om skillnaden mellan olika slag av föda
27 Om munklöftena
28 Om den andliga makten

Som avslutande kommentar till den lilla redovisning av Svenska kyrkans bekännelse jag gjort vill jag

För det första säga att dokumentet behöver sättas in i tiden. Reformationen pågick under några århundraden. I Tjeckien (Böhmen) var den i full gång redan i slutet på 1300-talet och igår firade vi minnet av Johan Hus som inte bara var en föregångare till utan också ett föredöme för Martin Luther. Och när ska vi säga att reformationen var genomförd i Sverige? Upsala möte hölls visserligen 1593 men i praktiken skulle det ta ytterligare 100 (?) år. Så reformationen är ett skeende. Kanske pågår den än idag?

För det andra ska dokumentet sättas in i rummet. Skeendet ägde rum inte bara i Tyskland utan också i Tjeckien, Schweiz, Frankrike eller England för att ge några exempel och den spred sig snabbt. Därför ska CA

för det tredje sättas in i sitt politiska sammanhang. Kyrkan ägde fortfarande mycket av den politiska nakten och var ovillig att lämna den ifrån sig. Martin Luther utgjorde därför vad jag förstår ett politiskt hot eftersom han ville renodla evangeliet. Kanske har vi här förklaringen till att de troende än idag upplevs som ett hot.

6 juli 1415

SvD publicerar idag en artikel till minne av Jan Hus (1369-1415). Han led nämligen martyrdöden den 6 juli 1415 då han brändes på bål som kättare. Han var då 44 år. Jan Hus var en föregångare och ledare för den reformatoriska rörelsen som kulminerade med Martin Luther.

Hus föddes i staden Husinec i Böhmen 1369 varifrån han har sitt namn. Han studerade i Prag och redan som 33-åring blev han rektor för universitetet. Redan då hade kritik väckts mot den rometsk-katolska kyrkan och den grundade sig egentligen på en längtan efter den ursprungliga kristendomen som var karismatisk och radikal. Rörelsen som hämtade mycken inspiration från England och John Wycliffe (1330-1384) hade sitt centrum i Prag och vid universitetet. Jan Hus blev den främste uttolkaren av den begynnande reformationen som växte sig allt starkare. Hus intog till en början en låg profil men eftersom saken i sig, det radikalare evangeliet, utgjorde ett hot kom han i konflikt med påven Gregorius XII som 1411 bannlyste Hus. När Hus tvingades bort från Prag blev rörelsen en folkrörelse. Även om Hus bannlystes kunde han i exil predika under öppen himmel. Hans predikningar samlade ofta tusentals åhörare. Makten i Böhmen kunde inte stoppa rörelsen varför kungen beslutade att hänföra saken till det kyrkomötet i Konstanz där Hus fick löfte att föra fram sin sak. I den tron reste hus till Konstanz.

Hus anklagades för kätteri, fängslades och dömdes till döden. Han brändes på bål. Det berättas att en gammal gumma kom och lade en famn med torra pinnar på elden och att Hus sista ord skulle varit O, sancta simplivitas som betyder O, heliga enfald.

Resultatet av Hus död blev ett regelrätt krig mellan kejsaren/påven och hussiterna. Kriget pågick från 1420 till 1434 och slutade med att den mer moderata falangen av hussiterna drog längsta strået. Freden innebar nämligen en viss autonomi för Böhmen och Europas mest långtgående religionsfrihet. Ett teologiskt resultat blev att lekmännen fick del av nattvarden under båda gestalterna, både av brödet och vinet.

Det allmänna prästadömet, lekmännens myndighet i kraft av dopet, var den drivande kraften. Hus bröt aldrig med den prästerliga hierarkin eller sakramentalism, men förstod att en reformation var nödvändig för att evangeliet inte skulle skymmas. Den kampen fortsatte sedan Martin Luther, som för övrigt också blev bannlyst. Makten förnekar sig inte.

CA, art 21, Om dyrkan av helgonen

En kollega till mig använder inte kaftan utan talar. Han berättade för mig att hans talar har 21 knappar för att påminna om de 21 artiklarna i CA. Något sådant hade jag aldrig hört talas om. Däremot vet jag att den judiska hörntofsen består av 613 knutar, en knut för varje bud. När jag nu fortsättningsvis möter min kollega, f Anders, kommer jag alltid framöver att tänka på CA. Inte så dumt. Men kanske skulle ha en sådan i stället för den avklippta varianten kaftanen, den prästrock som Gustaf III lät klippa av för att prästerna lättare skulle kunna föra sig i dansen. F Gunnar tog talaren i bruk kanske redan på 30- eller 40-talet, men blev ställd inför rätta. Det ansågs katolskt och var högst kontroversiellt.

Artikel 21 är också en kontroverspunkt. Den handlar enligt rubriken om dyrkan av helgon. Det är vi emot. Men om jag läser den Romersk-katolska katekesen rätt så dyrkar inte heller de helgon. Där står att de vördar helgonen vilket är något annat. Att människor i gemen inte har kunnat skilja mellan vörda och dyrka får tillskrivas folktro och okunnighet.

Det var återigen viktigt för reformatorerna att ingen annan än Gud själv fick åkallas, tillbedjas eller äras. Därför står det i artikel 21:

Men Skriften lär icke, att vi skola åkalla helgonen eller begära hjälp av dem, emedan den ställer fram för oss Kristus allena såsom medlare, försoningsmedel, överstepräst och förebedjare.

Det är det där sista om förebedjare som fortfarande är kontroversiellt. Ingen av oss har betänkligheter att önska förbön från en broder eller syster även om Kristus själv sitter på Faderns högra sida och manar gott för oss. För romarna var det och är det en självklarhet också om en broder eller syster lämnat jordelivet eftersom vi lever i Kristus, det är i Kyrkan också efter döden. Wilfrid Stinissen som många gärna läser skrev en bok med titeln Jag dör inte, jag trädet in i livet. 

Därmed inte sagt att vi ska dyrka helgon som vore de våra frälsare,  men det menar väl ingen? Åtminstone inte de insiktsfulla.

Det står inte om helgon i Skriften förutom att vi alla som bekänner oss till Jesus kallas för de heliga. Det fanns för övrigt inga helgon i vår mening på den tiden, liksom det inte heller fanns något kyrkosamfund. Martyrer och helgon fick kyrkan först senare. De är människor vi minns och vördar. Och som du nu vet många åkallar och ber om förböner av. Artikel 21 börjar på följande sätt:

Om dyrkan av helgonen lära de, att man kan hålla helgonen i åminnelse, för att vi skola lära att efterlikna deras tro och goda gärningar efter vår kallelse.

Under många år har jag hållit reda på apostladagarna och även försökt fira dem i församlingens mitt, men intresset är svalt. I en normal svenskkyrklig församling som Värnamo är intresset också svalt när det gäller sådana nyckelpersoner som S:t Ansgar eller S:Sigfrid som kom med evangeliet till oss. Däremot finns det ett nyvaket intresse för Jungfru Maria. Det kanske inte är så märkligt med tanke på att det finns ett antal Maria-dagar i kyrkoåret.

CA, art 20, Om tro och goda gärningar

Idag har det varit varmt. Klockan är 21.14 och det är fortfarande 28º. Jag trivs som bäst i denna värme och kunde gärna ha den året runt. Kari och jag har varit vid "Fryele havsbad" några timmar på eftermiddagen tillsammans med Claes, Elisabet och barnbarnen William och Linn. Det blir nog likadant i morgon efter högmässan. Imorgon tas vår nye präst emot, Erling Resare och så är vi återigen 6 präster i Värnamo.

Artikel 20 i CA handlar om tro och gärningar. Den fortsätter på temat från artikel 4 och 6. Det var som bekant den stora upptäckten att Gud rättfärdiggör oss av nåd, genom tron på Herren Jesus Kristus. Motståndarna däremot betonade vikten av goda gärningar. När det diskuterats ett tag backade romarna och sa att vi rättfärdiggörs av tro och gärningar. Det är då som denna artikel blir till som än en gång vill säga att vi rättfärdiggörs enbart genom tro och tillit. Gärningarna är en följd av rättfärdiggörelsen och den nya födelsen. Det ledde till att reformatorerna beskylldes för att underskatta gärningarnas betydelse,  vilket reformatorerna naturligtvis förnekade.

Artikel 20 är flera gånger längre än de tidigare. En bit ner står att läsa vad vi vet:

Först: att våra gärningar ej kunna försona Gud eller förtjäna syndernas förlåtelse och nåd, utan att vi vinna denna blott genom tron,  då vi tro, att vi upptagas i nåden för Kristi skull, vilken ensam står som medlaren och försoningsmedlet och genom vilken Fadern försonas.

Vidare var reformatorerna måna om att tron inte begränsas till förnuftet. Jag läser:

Det klargöres även för människorna,  att ordet tro här icke betecknar blott kunskap om vad som en gång timat,  sådan som även de ogudaktiga och de onda andarna hava, utan därmed  betecknas en tro, som tror ej blott på de historiska händelserna, utan på det,  som är frukten av dem, nämligen denna artikel,  syndernas förlåtelse, d.v.s. att vi genom Kristus hava nåd, rättfärdighet och syndernas förlåtelsr.

Tron är med andra ord inte endast en intellektuell insikt utan än mer en hjärtats hållning, en lit till Guds verk i och genom Jesus. Samvetet kan bara få lugn genom att tro det Jesus gjort. Motståndarna envisades med att tala om gärningarnas betydelse och anklagade reformatorerna för att inte bara underskatta utan till och med förbjuda goda gärningar. Därför står att läsa i CA:

Därjämte lära de våra, att det är nödvändigt att göra goda gärningar, icke för att  vi skola tro oss förtjäna nåd genom dem, utan emedan Gud vill det.

Sedan citeras kyrkofadern Ambrosius (337-397 e Kr), biskop av Milano:

Tron är upphovet till en god vilja och till ett rätt handlande. 

Närmre än så tycker jag inte vi behöver komma. Ambrorius står i den allmänneliga kyrkans mitt och såväl romarna som reformatorerna bejakar honom.

Det är en stor händelse att romare och lutheraner nu har funnit varandra på denna punkt. 

Krig och religion

Det hävdas ofta att idrott och religion eller politik och religion måste hållas isär. Däremot brukar särskilt media vara nog med att hålla ihop krig och religion. Tillvaron är inte alltid logisk.

I dagens SvD fanns en klargörande artikel "Under strecket" med rubriken Muslimer terrorns skarpaste kritiker. Den var inte ett försvar för islam men visade på att det också inom islam finns olika traditioner. Helhetsintrycket blev att religion är betydligt viktigare för oss än vi vanligtvis tror. Det var framför allt två problemområden artikelförfattaren, professorn i islamisk teologi Mohammad Fazihashemi  visade på. Dels frågan om vad som är gott och ont, dels frågan om människans fria vilja. Det är ämnen CA tar upp och som jag bloggat om tidigare.

Inom den sunnitiska mutazilistiska teologin och den rationalistiskt usuluidiska skolan inomshiaislam slås fast att människan kan uppfattas av mmänniskor.  Människan har inneboende etiska normer, människans samvete. MEN inom den salafistiska trosorienterade lydnadsteologin anses att Gud bestämmer vad som är gott och ont. Sedan gäller det att lyda Gud.

Det kan tyckas vara alltför filosofiskt att ens fundera på för vanliga människor. Och alltför svårt för eller utanför journalisters kompetens. Kanske det, men om jag då talar om att IS tror det senare kanske problemet kan vara värt en tanke. IS-krigarna behöver inte heller ta ställning därför att de tillhör den senare teologin. Gud bestämmer och Guds profeter klargör Guds vilja. IS-krigarna behöver inte ta ställning eller personligt ansvar. De behöver bara lyda.

Den andra problemställningen berör människans fria vilja. Har människan ansvar för sina handlingar eller är allt förutbestämt? De teologer som sätter avgörande värde till förnuftet menar att människan har fri vilja. De är emot att människans handlingar är förutbestämda och ett huvudskäl är den kommande domen. Hur skulle Gud kunna döma någon människa på domens dag om människan inte har kunnat bestämma själv?

Fazihashemi förklarar för läsaren att IS-krigarnas brutalitet beror i stor utsträckning på teologin. De har anslutit sig till en teologi där de inte behöver ta personligt ansvar eftersom de utför Guds vilja. Det finns inget utrymme för det mänskliga förnuftet än mindre för kritiskt tänkande.

Artikeln visar hur krig och religion hör samman men i förlängningen naturligtvis också hur politik och religion hör samman och varför inte idrott och religion.

Det var intressant att se vilken roll domedagen har. Det är den som gör det viktigt för oss människor att urskilja gott och ont, att ta personligt ansvar och så vidare.

Det måste vara en angelägen uppgift för Svenska kyrkan att tillsammans med andra kristna bekännare sprida Kyrkans tro i ett sekulariserat Sverige.  Jag tror inte sekularismen komner att klara att sätta värderingar i människor. Och tänk vilken hjälp det skulle vara om journalisterna kunde bidra.

58 veckor

Nu blir det bara några korta kommentarer med anledning av att jag idag gjort min första arbetsdag på 58 veckor. Ärligt talat var det inte svårt att komma tillbaka. Ofta är det så att långtidssjukskrivna får börja med till exempel 25% för att arbetsträna, känna sig för och så öka på allt eftersom.  Men jag började idag på 100% och det känns bra. Jag tror jag fixar det. Mentalt har jag inga problem men jag har fysiska begränsningar.

Sent omsider kunde läkaren i Linköping meddela att armen inte har läkt ihop och sannolikt heller aldrig kommer att läka ihop. Men eftersom rörlighet och stabilitet mestadels är beroende av muskler, senor, nerver och bindväv går det att träna upp och jag kan leva med frakturen. Kanske. Nu tränar jag och om ett par månader får vi se resultater.

Mitt intryck är snarast att de inte vill operera på grund av multiresistenta bakterier. Idag fick jag besked från infektionen i Jönköping att de senaste proverna inte visar några sådana. Men jag ska vara fri från dem i ett år innan jag friskförklaras, det vill säga hela detta år.

Det verkar också vara en ganska stor och komplicerad operation när det nu gått så lång tid. Det är också ett skäl till att avstå. Bindväv har växt samman med muskler och nerver och att frilägga allt, lägga till rätta för att det sedan ska gro igen kan göra saken värre än den ör nu. Men du får bestämma själv, sa läkaren.

Jag bestämde att nu börjar jag jobba.  Läkaren hade inga invändningar, inte heller Försäkringskassan. Så på den vägen är det. Så hoppas jag denna rapport blev den sista, att det inte behöver skrivas mer utan kan lägga en lång sjukskrivning bakom mig.

Idag var det personalsamling och sedan har jag fått en ny mobil, samma nummer som tidigare. Från och med imorgon kan du ringa 0703840903. På kvällen celebrerade jag mässan i Värnamo kyrka i stor glädje och tacksamhet.

Nu är det snart natt så jag slutar här. Sov gott.