CA, art 11, Om bikten och 12, Om boten

Dessa två artiklar ligger så nära varandra att jag gott kan presentera dem tillsammans.  Den om boten beredde reformatorerna vissa besvär eftersom de uppfattade att boten förstods felaktigt. Det kunde, menade man, handla om att be x-antal böner,  ge allmosor eller företa en pilgrimsvandring för att få syndernas förlåtelse. Ja, till och med om att betala pengar, så kallad avlat, för att få syndernas förlåtelse. Var det så måste läran om boten reformeras och få en annan ställning.

Luther hade upptäckt att Gud förklarar oss rättfärdiga när vi sätter vår lit till Jesus och det Jesus gjort. För att denna lit skulle bli riktigt tydlig nöjde han sig inte med att säga "genom tron" utan lade till ordet "allena", så det blev "genom tron allena". Det är klart att det skar sig i förhållandet till de romerskt katolska.

Det fanns ännu ett skäl till oenighet. Romarna hävdade sju sakrament medan Luther nöjde sig med två, dopet och nattvarden. Men han var inte helt säker och kunde tänka att också bikten var ett sakrament. Jag tror det var ur ett själavårdsperspektiv. Det heter i artikel 11:

Om bikten lära de, att den enskilda avlösningen bör bibehållas i kyrkorna, ehuru i bikten uppräknandet av alla synder icke är nödvändigt. Ty det är omöjligt,  såsom det står i psalmen: Vem märker själv, huru ofta han felar ...

Svenska kyrkan bekänner sig till bikten och det finns en ordning för den i handboken,  oftast återgiven i Svenska Psalmboken. Där kan du se hur bikten går till om du är intresserad. Du ska skilja mellan själavårdssamtal och bikt. Det är två olika moment.

I Svenska kyrkan har bikten en svag ställning eftersom vi slog ihop alla bikter till en enda gemensam och placerade den som inledning på högmässan. Där förlorade vi mycket och komplicerade samtidigt den första delen av högmässan som är Ordets gudstjänst. Men, men ...

Än värre är det med boten som nästan helt försvunnit. Det var i och för sig riktigt att den inte mer än undantagsvis bör ligga före bikten. Den bör oftast ligga efter bikten.

Luther omtolkade botens betydelse genom att hänföra till omvändelsen. I artikel 12 står det:

Men boten består till sitt väsen av dessa två stycken: dels förkrosselsen eller den ångest, som injagas i samvetet, då man insett sin synd, dels tron, som väckes genom evangeliet eller avlösningen ... Därpå böra följa goda gärningar, vilka äro botens frukter.

Det är en grundbult detta att endast Gud kan verka syndernas förlåtelse. Det vi människor kan och vill göra betraktas alltid som ett resultat av syndernas förlåtelse. Hur viktigt detta verkligen är förstår jag när jag läser färdigt och ser hur Luther avgränsar sig emot eller fördömer, som det hette på 1500-talet, fyra andra uppfattningar.  CA fördömer

1. dem som menar att kristna inte kan avfalla från tron
2. dem som menar att kristna inte alls behöver bikt och bot
3. dem som inte vill förlåta dem som bekänner
4. dem som menar att boten måste föregå bikten

Det går inte att klaga på att reformatorerna var otydliga. Hur det är med den saken inom Svenska kyrkan överlämnar jag till käre bloggläsaren att själv avgöra.

Hälsning från Nepal

Så har jag talat med Kari och Victor igen. De har idag varit på promenad i Gamla stan, det riktiga Kathmandu. De fick aldrig se vad jag såg eftersom mycket har raserats av jordbävningen. Här har ett ovärderligt kulturarv gått förlorat. Huset i vilket den levande gudinnan Kumari Bahal bodde, vid Durbar Square, är helt raserat. Om gudinnan överlevde vet jag inte, men 150 personer omkom i kvarteret. Jag berättade om henne i en blogg från 2 maj 2014, två veckor innan olyckan. Du hittar den bloggen här.

Inte desto mindre kunde de hitta en affär och nedan gör Kari affärer i den lilla butiken. Vi får väl se när hon kommer hem vad bytet blev.

Senare på dagen var det dags för mat och bilden nedan visar den goda måltiden.

I morgon ska Kari och Victor äta middag med Ben och Maria Westerling. De arbetar för Finska Missionssällskapet och besökte mig efter olyckan. Det visade sig att de lyssnat till mig för några år sedan då jag undervisade i Piäksamäki, Finland. Nu kom de med mat till oss på sjukhuset och de bad böner för Victor och mig. Välsignade människor. Jag är glad att Kari och Victor får träffa dem i morgon.

Sverigebönen

Morgonen började med att jag deltog i Sverigebönen. Det heter i Skriften:

Om jag tillsluter himlen så att regn inte faller ... men mitt folk, som är uppkallat efter mitt namn, ödmjukar sig och ber och söker sitt ansikte och omvänder sig från sina onda vägar, då vill jag höra det från himlen och förlåta deras synd och skaffa läkedom åt deras land.

Detta ord från 2 Krön 7:13f har blivit ledord gör en framväxande ekumenisk rörelse. Sedan ett antal år tillbaka finns en hemsida som du hittar genom att klicka här och som presenterar idén att samlas till bön för landet. Bönen för landet Sverige är förlagd till vår nationaldag, idag 6 juni.

Enligt uppgift har idag kristna bett till Gud för vårt land på mer än 200 platser. Det är en bra början. I Värnamo samlades vi 110 personer ute på Lidnäs och vad igenom de sju olika områdena som anbefallts.

1. Politiker och myndigheter, kungafamiljen
2. Guds församling på varje ort
3. Äktenskap och familj
4. Media
5. Utbildning
6. Arbetsplatser och näringsliv
7. Kultur- och idrottsvärlden

Det är rätt och riktigt att be för alla människor som bor eller vistas i vårt land. I början på 1900-talet växte en liknande bön fram i vårt land. Den rörelsen kom att delas i två traditioner vilka sedan i sin tur gav flera grenar. Jag undviker medvetet ordet splittring även om det i stunden var det. Jag tänker på den framväxande frikyrkorörelsen som sedan blev en rad olika samfund. Och jag tänker på folkkyrkan som också den födde en rad inomkyrkliga rörelser.

Men nu ser jag i backspegeln och om jag får tro att Gud verkade i det som skedde på 1900-talet väljer jag att hellre använda ordet mångfald än splittring. Vi tror väl att Gud leder oss eller åtminstone att han låter allt samverka till det bästa - för dem som älskar honom?

Sverigebönen kan inte vara tänkt som en nationalistisk bön som den kan ha varit i början på 1900-talet. Vad nationalismen ledde till vet vi alltför väl. Vår insikt måste väl ändå vara att Gud älskar alla människor som vistas i landet, främlingen likaväl som innevånaren.

En annan sanning som blir tydlig en sådan här idag är att Gud bara har ett folk om än fördelade på olika samfund. Denna ekumeniska förståelse växer sig allt starkare. Vi kan inte längre acceptera att samfundet fungerar som en tvångströja. Det är en befrielse att få kränga av sig den. Det betyder inte att jag måste lämna mitt eget sammanhang, lika lite som att jag behöver överge gamla vänner bara för att jag träffar nya.

Det gäller att kunna skilja mellan teologi och organisation, mellan den eskatologiska församlingen och samfundet. Det har den här dagen hjälpt mig med.

CA, art 10, Om nattvarden

Frågan om nattvardens plats och betydelse var en av de viktigaste för reformatorerna. Det verkar för mig som att just bakgrunden var avgörande.

Det är tveklöst så att nattvarden ända från det att den instiftades av Jesus hade en central och samlande betydelse. Till en början var den ett delmoment i en vanlig judisk måltid. I samband med den dagliga måltidsbönen, brödsbrytelsen, påmindes de församlade om 1) Jesus, vem han är,  vad han gjort/gör och 2) om att han var/är närvarande. Kanske borde jag också lägga 3) det kommande bröllopet, festen och måltiden. De första kristna visste att de var trolovade med Jesus Kristus. Så långt var det inga problem. Men sedan spred sig liv och lära. Redan Paulus måste påminna dem i Korint om att inte glömma bort instiftelseorden.

Samtidigt verkar det för mig tydligt att Paulus var överens med de andra apostlarna om att ta vara på och noggrannare tradera de ordningar Jesus faktiskt gett dem. Jesus hade sagt till sina apostlar: så ofta ni gör detta, gör det till min åminnelse. Jesus hade efter uppståndelsen sagt till sina apostlar: om ni förlåter någon hans synder ...

De hot och den oordning den unga kyrkan utsattes för redan på 50- eller 60-talet e Kr löstes genom att apostlarna utsåg sina pålitliga efterträdare och gav dem uppgiften att förvalta sakramenten,  att på det sättet 4) hålla samman församlingen och se till att nattvarden 5) delas ut rätt.

Luther menade att nattvardens plats i prästernas händer blivit ett sätt att kontrollera folket, ja till och med att kontrollera Herren själv som man låst fast vid brödet och vinet.

Min avsikt är inte att redogöra för nattvarden eller att polemisera med romarna utan att stryka under att nattvarden är given åt församlingen!  Nattvarden tillhör inte prästen. Nattvarden tillhör församlingen.  Detta var reformatorernas stora upptäckt och den utlöste ett enormt uppvaknande i Europa. Det tror jag att påven och den stora kyrkan skakades om rejält. I samband med denna väckelse uppstod många riktiga, men också oriktiga tolkningar av nattvardens plats och betydelse. Katolikerna anklagade reformatorerna för att förneka att brödet och vinet är Kristi sanna kropp och blod. Om detta uppstod en strid som var mer än en ordstrid. Påvens varningar och kritik besannades i det att många faktiskt förnekade att brödet och vinet förvandlades till Jesu Kristi sanna kropp och blod. Nattvardsfirandet blev ett högtidligt sätt att minnas Jesus. Men så inte för Luther. Artkel 10 lyder:

Om Herrens nattvard lära de, att Kristi lekamen och blod i nattvarden äro verkligen tillstädes och utdelas åt dem, som undfå sakramentet. De ogilla dem, som lära annorlunda. 

Den lutherska reformationen syftade till att bryta felaktiga mönster som uppstått och att restaurera de ursprungliga. Luther ville att de troende skulle få både av brödet och vinet. Vidare att nattvarden var de redan frälstas måltid, de troendes måltid. Nattvarden är vad jag förstår inte främst kopplad till frälsningen utan till helgelsen. Den är inte ett frälsningsmedel utan ett nådemedel. Här finns det anledning att vara vaksam också i vår tid.

Kari i Nepal

Nu har jag skypat (hur stavas det?) med Kari. Skype är fantastiskt i ett sådant här läge. Bra bild- och ljudöverföring. Dessutom gratis. Vad mer kan man önska?

Victor har jobbat med att bära tegel. Det gäller att röja upp vid en av kyrkorna och att göra det när inte solen är som starkast. De är många som hjälps åt och det kan behövas. Här behöver ingen vara arbetslös. Det är handkraft som gäller. De har inte ens tillgång till en skottkärra. Efteråt var Kari och Victor hembjudna till pastor Nico på middag. De var 14 personer och det bjöds på ris, linssoppa och kyckling. I Nepal lägger man mycket ris på tallriken, slår över linssoppan, blandar och äter med händerna.  Lite ovant för de mina så Kari fick en sked.

Det har funnits anledning för dem att fråga sig vilken vilken nytta deras besök gör och det bibelord som aktualiserats fann de i Ordspr 3:27ff:

Neka inte den behövande hjälp, när det står i din makt att ge den. Säg inte till din nästa: "Kom tillbaka senare, imorgon ska jag ge dig", fastän du kunde hjälpa genast.

I samtalet med pastor Nico kunde de urskilja följande. Katastrofhjälp är en sak som naturligtvis uppskattas. Tyvärr har inte tullen kunnat släppa igenom allt som skickats och det visar att nepaleserna själva måste organisera sig bättre med mindre byråkrati. Jag misstänker att kastväsendet är ett väldigt hinder för effektiviteten.

Något annat som blivit tydligt är vad de kallar volontärturism. När katastrofen händer kom många volontärer som inte förstod hur det fungerar i Nepal. De uppträder ofta som dem som vet bäst och många är mest i vägen.  Åtskilliga har fått resa hem med oförrättat ärende. Kanske är våra hjälpinsatser gjorda i eget intresse, ett sätt att få uppmärksamhet och erkännande.

Det tredje sättet att bistå bygger på långsiktighet. Här utgör Ungdom med Uppgift (UMU) ett gott exempel. I Nepal med omnejd finns ett hundratal ungdomar som stannar under några år och arbetar i arbetslag. Kari och Victor ska idag besöka ett par av dessa sociala företag, företag som bemannas främst av kvinnor som räddats från annan verksamhet, klicka här https://vimeo.com/60247477

Det fjärde sättet och kanske det viktigaste är att hjälpa till på begäran. Den mer långsiktiga förändringen måste nepaleserna själva önska sig. Det ska mycket till för att ändra den av hinduismen låsta kulturen som håller människorna fångna. Men jag tror att vi västerlänningar hjälpea dem att få upp ögonen för att det är möjligt att utvecklas.

Jag berättade om den syrisk-ortodoxe prästen som såg allt i ett tusenårigt perspektiv och Kari menade att också i det perspektivet kan den lilla insatsen eller hellre det äkta mötet med en annan människa få avgörande betydelse. Paulus säger att vi vandrar i förberedda gärningar. Kristus har verkat och verkar bland nepaleserna och vi kan upptäcka det och samarbeta med Honom som har makt att förändra. Det är en strålande insikt som fyller mig med glädje.

CA, art 9, Om dopet

Den här artikeln om dopet måste i hög grad förstås i det sammanhang den skrevs, särskilt med tanke på alla de kontroverser som följt ända in i vår tid. I ett historiskt perspektiv tror jag det handlar om sakramenten, det vill säga hur fungerar dem? Hur många är dem? De allmänneliga kyrkan räknar nog med sju om vi ska vara ärliga. Luther stannade vid två eller tre, men erkände de andra som sakramentala handlingar, heliga handlingar,  till exempel äktenskap och prästvigning.

Den här artikeln är därför mån om att befästa gemenskapen med den allmänneliga kyrkan.  Vi lär att det är Gud som handlar i dopet. Luther höll fast vid att Gud på ett allmänt sätt visar sin rättfärdighet och erbjuder den som en gåva till alla människor. Det som sker i dopet är samma sak men på ett personligt sätt. Ditt dop är Guds sätt att erbjuda och skänka just dig Guds rättfärdighet. Av det här skälet avgränsade sig Luther mot dem han kallade vederdöpare,  sådana som underkände denna Guds gärning i det att de lade betoningen på individen och dennes tro. Det blev en förskjutning från Gud till människa som Luther menade strider mot Kyrkans bekännelse och han därför inte kunde acceptera. Artikel 9 lyder:

Om dopet lära de, att det är nödvändigt till saligheten och att Guds nåd tillbjudes genom dopet samt att barnen böra döpas, för att de genom dopet må frambäras till Gud och så upptagas i hans nåd.

De fördöma vederdöparna som bestrida, att barnen bli frälsta genom dopet.

Nu tog Luther inte bara avstånd från de som i Sverige kom att bli baptister, pingstvänner med flera utan han tog också avstånd från Romersk-katolska kyrkan som enligt honom inte ansåg dopet tillräckligt utan också hävdade att avlaten, vigvatten och salt, vallfarter, brödraskap, helgondyrkan med mera behövde komlettera dopet. Hade han haft direkt inflytande på vår Svenska kyrka och vår tid är jag rätt säker på att han blivit lika förfärad som då, eftersom dopet ska delas ut rätt.

Det är trots allt ofrånkomligt att dophandlingen utförs i Guds namn, att Hans verk i och genom Jesus, måste få vara i centrum, inte dopsällskapets önskningar eller ens barnets välkomnande till världen! Det heter i artikeln att barnet erbjuds nåden och bärs fram till Gud. Vill du tro det? Vill du ta kallelsen till lärjungaskap på allvar? Det är högst relevanta frågor men skulle jag stryka under det alltför tydligt i dopsamtalet riskerar jag att de väljer en annan präst, anmäls till domkapitlet, förklaras illojal mot Svenska kyrkan och/eller får veta att jag är olämplig.

Frågan om dopet blev gigantiskt stor och har vållat kyrkan stora sår men jag tror att tiderna nu förändras. De olika samfunden får alltmer rikta in sig på sådant som förenar, och det är mycket, och på att bygga församlingar som är trovärdiga. Det gäller också Svenska kyrkan - i hög grad.

CA, sammanfattning av art 1-8

Tänkte punkta upp några lärosatser som Svenska kyrkan bekänner sig till, repetera de åtta första artiklarna. Men först vill jag berätta att kära hustrun Kari nu har följt med Victor till Kathmandu, Nepal. De landade för några timmar sedan och Kari ringde hem och berättade att allt har gått bra och att de nu installerat sig. Hon skickade med några bilder som du ser.

De två bilderna till höger visar hur det har gått med tonvis mat, filtar och tält.
Tullen i Nepal hinner inte gå igenom allt och då blir det liggande. Arma människor.

Själv fick jag idag brev från Universitetssjukhuset i Linköping. Överläkaren ringer mig nästa måndag, har sjukskrivit mig juni månad ut och kallar mig till ny röntgen i augusti/september. Det var inte vad jag hoppats, men sannolikt det bästa.

Så till det riktigt viktiga, Confessio Augustana,  CA, Svenska kyrkans bekännelse. Om jag lyfter några punkter kan det se ut så här: Svenska kyrkan bekänner sig till

1. den Treenige Guden, enligt den allmänneliga Kyrkans trosbekännelser. Denne Guden är aktiv i historien och du bör räkna in Hans närvaro i ditt liv.

2. läran om arvsynden, det vill säga att ingen människa har genom födseln rätt relation till Gud. Tvärtom,  alla människor står i personlig skuld till Gud. Som om det inte räckte har det också eviga konsekvenser.

3. Gud som åser inte passivt människornas vilsenhet utan låter sin Son bli människa genom jungfrun Maria, för att rädda oss. Denne Jesus är och förblir sann människa. Också efter uppståndelsen från de döda fortsätter han att be för oss, försvara, beskydda, helga och leda oss rätt. Vi väntar på hans återkomst.

4. Gud son visar sin rättfärdighet när Han låter Jesu korsdöd vara det slutgiltiga försoningsoffret. I Jesus får människor ett rätt förhållande till Gud och förklaras rättfärdiga då de sätter sin lit till honom.

5. prästämbetet som har sitt ursprung i den ordning Jesus gav de sina. Det utgör garantin för att Guds Ord förkunnas rent och sakramenten delas ut rätt.

6.  den nya lydnaden. När människan har fått ett rätt förhållande till Gud upprättas den nya lydnaden. Den helige Ande blir drivkraften och lydnaden övergår från att endast ha varit en lagens lydnad till att bli en trons lydnad. Det är först genom tron på Jesus som lagen kan fullbordas.

7. Kyrkan kommer till uttryck i de heligas gemenskap. Den blev till genom, står i och lever av att Guds Ord förkunnas rent och sakramenten delad rätt.

8. Guds Ord gör sakramenten giltiga, inte prästen även om denne är ett redskap. Detta kan aldrig göras om intet.

Confessio Augustana eller Augsburska bekännelsen gemensam för alla evengelisk-lutherska kyrkor
 från 1531. Den skrevs för att visa att de evangeliska-lutherska kyrkorna INTE är
sekteriska utan bekänner sig till en, helig, katolsk och apostolisk Kyrka.

Det är en fantastisk bekännelse Svenska kyrkan står på. Den är så viktig att den bör betonas och spridas till allmänhetens kännedom, särskilt i en kyrka som säger sig vara folkkyrka. Och även om rättvisefrågor, miljöfrågor och HBTQ-frågor är viktiga leder de människorna helt fel om de överordnas Bibeln och Bekännelsen. Men vi väl hjälpas åt så inte det sker.

För övrigt har jag nu med stort intresse läst biskop Fredrik Modéus avhandling., men den ska jag återkomma till.