Mångfald i enhet, del 2

Så har jag läst ut Ulf Lundells bok Visenterna, 543 sid. Tveklöst har han lärt sig att skildra vardagslivets toppar och dalar. Framförallt allt dess dalar. Romanfiguren Frank Kornfeldt tycker inte om människor och det kommer till uttryck sida upp och sida ner. Men samtidigt är det genomtänkt, en vanlig människas kamp med det existentiella. Här finns inga svar men som läsare får jag del av till intet förpliktande tankegångar. Jag tycker, tyvärr, att det fungerar som samtidssanalys. Postmodernistiskt.

Jag kunde inte helt hålla mig borta från teologin och nu får den ta över igen. Helgerna ligger bakom oss och vardagen är här. Alltså läser jag Unity and Diversity - an Inquiry into the Character of Earliest Christianity  av James D.G. Dunn. Det är verkligen spännande att ta del av god teologisk litteratur och att få nya insikter om de första kristna. Det är sedan tidigare känt att de första kristna, judar i Israel, judar i förskringringen och hedningar från olika delar av den då kända världen trots sin tro på Herren Jesus representerade teologisk mångfald.

Redan när jag mer i detalj analyserar själva budskapet ser jag olikheterna. Budskapet formuleras så det blir begripligt för åhörarna. Jesus förkunnar att Guds rike är förhanden, men i Apg handlar budskapet snarare om Jesu person. Paulus budskap sammanfattas i talet om korset. Det handlar om rättfärdighet och försoning. Strängt taget kan det uppfattas som tre olika budskap vilket vi vanliga inte tänker oss. Vi tänker att här finns en utveckling av vår förståelse. Men, och det är poängen, här finns också olika betoningar, en rikedom i sig. Så var det bland de första kristna innan dogmerna fixerades.

Men frågan är då given; Vad är gemensamt för de första kristna? Hur ser den minsta gemensamma nämnaren ut? Finns det någon sådan? Dunn sammanfattar mångfalden när han skriver att den kristna tron är:

en övertygelse att den historiske personen,  juden Jesus, nu är  upphöjd - att denne Jesus är och fortsätter att vara Guds handlande framför alla andra  (min övers.)

Dunn fortsätter att förtydliga med tre punkter. För det första bekänns Jesus som person. Det handlar inte om hans idéer, tro eller undervisning utan om hans person. Vi tror på honom. För det andra bekänner vi hans nuvarande status. Vi nöjer oss inte med att tala om hurudan han en gång var. Vi talar om vem han är idag! Jesus är Herren. För det tredje är den upphöjde Jesus den historiske Jesus. Det är samma person igår, idag och i evighet.

Jag tänker att det måste vara på samma sätt idag. Vi kan tala om den kristna tron på olika sätt beroende på vilka vi talar med. Vi kan fascineras av olika drag hos Jesus eller leva i olika spiritualiteter. Svenska kyrkan kan stå för mångfald, men om inte den gemensamma förståelsen av vem Jesus är ligger till grund kan Svenska kyrkan inte bestå.

Låt Svenska kyrkan vara, del 2

Lika lite som jag kan identifiera Svenska kyrkan med Kristi kyrka, lika lite kan jag numera identifiera mig själv med Svenska kyrkan. Att jag har en relation, ja, tillhörighet till Svenska kyrkan är ofrånkomligt. Det förnekar jag inte. Jag är till och med präst där och det gäller nu att göra det bästa av situationen. Men livet är för mig mer än att vara medlem i eller anställd av Svenska kyrkan. Jag tillhör Herren Jesus. Han äger mig och i tacksamhet är jag skyldig honom min lydnad. Ungefär där står jag. Och inte bara jag utan hundratals, kanske tusentals,  med mig.

Svenska kyrkan säger sig vara en episkopal kyrka, men är för närvarande i själva verket en demokratisk kyrka. Utmaningen för en enkel människa är att våga se det och handla därefter. För egen del, inte minst sedan olyckan, handlar det om att befrias från Svenska kyrkan för att uppstå i Kristi Kyrka. Paulus skriver nu och då om att avkläda sig den gamla människan och att ikläda sig den nya. Betyder det att det bara är fel på Svenska kyrkan och att det är dags att konvertera? Det tror jag inte. Svenska kyrkan har haft sin tid i mitt liv. Den har inte varit vare sig onödig eller onyttig. Den har haft sin betydelse. Men, säger någon, nu då? Ja, Svenska kyrkan är fortfarande en gigant i svensk kyrkohistoria om än av staten reducerad till ett trossamfund bland andra. Med sina 6,5 miljoner medlemmar är den också platsen att missionera på. Där är platsen, inte att spela med i falskspelet, men att förverkliga det kristna livet. Det kan bara ske i gemenskap med andra, i och med koinonian som utgångspunkt.

Men koinonian kan inte återspegla Svenska kyrkan. Den måste vara autonom, självständig, för att kunna vara salt och ljus i folkkyrkan.

Det är oerhört spännande att studera Romarbrevet. Kristi kyrka i Rom bestod av ett antal husförsamlingar eller koinonior. Kanske bestod varje husförsamling av 60-70 personer, men på vilket sätt hörde de samman? Den erkände teologen, professorn James D. G. Dunn, talar om tre gemensamma faktorer kristna emellan. Själv skulle jag vilja lägga till två, en först och en sist, men låt mig nämna de tre först.

2. De var alla ett resultat av förkunnelsen. De hade alla drabbats av evangelium. De hade sagt ja till Guds rättfärdighet och gemensamt bekände de Jesus är Herren.

3. Gudstjänsten var ett uttryck för deras gemenskap. Dunn menar att trosbekännelser spelade avgörande roll eftersom dessa stärkte deras gemensamma förståelse och självförtroende. Emellanåt verkade bekännelserna evangeliserande eftersom Anden verkade och ännu inte troende kunde vara närvarande. Däremot vill Dunn inte gå så långt att de alla hade en gemensan liturgi som till exempel nattvardsfirandet som det sedan blev. Härom tvistar de lärde.

4. Konfrontationer av olika slag var klargörande och stärkte de första kristna i deras identitet. Apologin har alltid varit viktig även om den idag lyser med sin frånvaro inom Svenska kyrkan.

1. Hur var det då med mina tillägg? Jo, först skulle jag haft dopet i vatten och Ande. Det var genom tron och dopet som människor togs ut ur världen och lemmades in i Kristus. I vår situation är ser det annorlunda ut, men dopet skänket fortfarande lekmännen deras fulla auktoritet och kan utgöra grundval för en koinonia.

5. Slutligen skulle jag placera Biskopen som den sammanhållande, som garanten för enheten ellet som ett enhetens sakrament. Självklart syftar jag på en biskop i apostolisk succesion. Därför är det för mig viktigt att en koinonia undviker sekterismen genom att stå under en Biskop. I praktiken kan det vara under någon av hans präster, den koinonian väljer.

Låt Svenska kyrkan vara, del 1

Det finns en fördel med att låta Svenska kyrkan vara vad den vill vara. Då tänker jag inte bara själviskt, min egen befrielse utan också på Svenska kyrkan. Om jag inte längre kan bidra till Svenska kyrkans utveckling, betraktas som illojal och därför inte efterfrågas är det kanske lika bra att det får vara så.

Om Svenska kyrkan vill vara demokratisk snarare än biblisk, vill anpassa sig till tidens krav i stället för att förvalta det givna missionsuppdraget och gå sin egen väg på andra kyrkors bekostnad kanske det får bli så.

Om jungfrufödseln inte anses viktig. Om Jesu gudom ifrågasätts och uppståndelsen till domen förnekas, kanske Gud låter det bli så. Vem är då jag att protestera?

Om Svenska kyrkan anser det rätt att förrätta drop-in dop och viga om människor två, tre, fyra, fem eller fler gånger har man då inte övergett allmänkyrklig tro? Om prästämbetet urholkas och om man överger Jesu instruktioner för nattvardsfirande kanske Gud låter det ske. Vem är då jag att protestera?

Om Svenska kyrkan inte förmedlar Kyrkans tro om synd och rättfärdighet, lag och nåd, död och liv utan ersätter den sunda läran, för att tala med Paulus, med civilreligion måste då inte de anställda medverka?

Nu studerar jag Romarbrevet och det har säkert hjälpt mig. I den första huvuddelen, 1:18-3:20, skriver hedningarnas aposteln om Guds vrede. Guds vrede är främst eskatologisk, det vill säga uppenbaras i samband med domen, men den anas också i tiden. Paulus ger 21 exempel, men kunde naturligtvis ge många fler om han ansett det nödvändigt. Han ansåg det nödvändigt att tala om att de som väljer att gå sin egen väg får göra det. Orden "Gud utlämnade" människorna till sina egna önskningar återfinns i 1:24, 26 och 28.

Är det i paulinskt perspektiv möjligt att tänka att Gud låtet Svenska kyrkan ha sin gång? Jag bara frågar.

I tidigare bloggar har jag försökt argumentera för nya gemenskaper. Jag menar att det är viktigt, ja, mer, avgörande att de som vill hålla fast vid allmänkyrklig tro hittar varandra i sådana gemenskaper, koinonior. Det är inte svårt att hitta sådana eller att bilda sådana. Men det händer inte av sig självt.

Om Svenska kyrkan är så illa ute som jag fruktar kan det inte ligga i Svenska kyrkans intresse att se koinonior växa fram. Men om jag har åtminstone lite fel kan biskoparna vara glada för återkomsten av allmänkyrkligt liv och för att Gud i dessa dagar visar på nya vägar.

Till sist; om jag vill hålla fast vid Kyrkans tro och hittar en god gemenskap,  koinonia, behövs jag då i Svenska kyrkan? 

Mångfald i enhet, del 1

Det kan låta som en klyscha att tala om mångfald i enhet men tänk vad bra det är. Svenska kyrkan är en sådan plats där det borde finnas förutsättningar för mångfald. Det händer också att företrädare för Svenska kyrkan förespråkar mångfald. Någon nästan skryter genom att hävda att Svenska kyrkan inte är en åsiktsgemenskap. Här är det högt i tak. Här är alla välkomna. Utmärkt.

Med åren förändras min förståelse av Svenska kyrkan. Jag har tidigare förväxlat Svenska kyrkan med Kristi kyrka. När jag sedan upptäcker att Svenska kyrkan inte längre vill vara en, helig, allmännelig och apostolisk kyrka blir jag naturligtvis kritisk. Det finns många kollegor som ser detsamma som jag och vi hanterar detta faktum olika. Några väntar på pensionen eftersom de genast förstår att de ändå inte kan göra något åt situationen. Andra blir så besvikna att bitterheten hotar. Ytterligare andra, bland dem finns nog jag,  försöker protestera om än med ringa framgång. Yngre präster är knappas allmänkyrkligt utbildade. De är införstådda med karriärsvägarna och tycker nog oftast att de mer konservativa är till besvär. De som med åren skaffar sig en allmänkyrklig förståelse tror jag ofta upplever tilltagande vanmakt. Slutsats; Det finns knappast någon mångfald att tala om. Istället utbreder sig en tystnadens kultur. Vem vill framställas som kvinnoprästmotståndare, homofob, fundamentalist, islamofob och så vidare. Vem vågar högt bekänna jungfrufödseln, Jesu gudomlighet, hans blodiga offerdöd nödvändig på grund av nu levande människors synd, Guds allmakt, den dubbla utgången och så vidare?

På vilket sätt har min syn på Svenska kyrkan förändrats när detta är sagt? Jag tror det är nödvändigt både att hålla fast vid den allmänneliga kyrkan och vid Svenska kyrkan som en territoriell demokratisk folkkyrka. Det senare snarast därför att det är ett faktum om än på gott och ont. Försöka se verkligheten som den är helt enkelt.

Den allmänneliga kyrkan är som den är. Även om dess uttryckssätt kan skifta präglas den av kontinuitet enligt ordet: "Jesus Kristus är densamme igår, idag och i evighet." Svenska kyrkan har förändrats nästan till oigenkännlighet men gör fortfarande anspråk på att vara kristen. Och visst formellt har organisationen kvar sin bekännelse. Och här firas fortfarande mässor om än på färre platser. Det finns tecken på allmänkyrklighet. Territoriet finns kvar och viljan att vara folkkyrka.

Vad betyder det för mig i praktiken? Det betyder i sann postmodern anda att jag själv får sörja för min allmänkyrkliga bekännelse och tillhörighet. Här blir jag beroende av mina bröder och systrar i den gemensamma tron. Hyfsat många kollegor och vänner ser sig nödgade att konvertera. Jag tror att gemenskapen med bröderna och systrarna är mer närliggande. Det handlar om min relation till mina närmaste,  koinonian. I en sådan gemenskap ryms svenskkyrkliga, romersk-katolska eller frikyrkliga. Den allmänkyrkliga koinonian är en, eftersom Kyrkan är en. Sådana ekumeniska gemenskaper kan finnas i alla svenskkyrkliga pastorat. Jag tror jag ska blogga också om de andra kännetcknen helig, allmännelig ocj apostolisk senare i veckan. Allt kan inte sägas på en gång.

För Svenska kyrkan betyder en sådan utveckling att man måste leva upp till devisen mångfald i enhet.

Kyrkan i Sverige

Konventikelplakatet upphävdes 1858. Då hade det gällt i 134 år. Under åren 1860-1873 stiftades de så kallade dissenterlagarna. De gjorde det möjligt för svenska medborgare att konvertera till något annat av staten erkänt trossamfund, som till exempel Romersk-katolska kyrkan, någon av de ortodoxa kyrkorna, Anglikanska kyrkan och faktiskt också Metodistkyrkan och Kväkarsamfundet. Religionsfrihet fick vi först 1951. Innan dess landförvisades "otrogna" svenskar, en hållning som visade sig omöjlig att upprätthålla i ett "upplyst" samhälle. Det var nu, 1860, som det uppstod ett behov att ge namn åt kyrkan i Sverige. Kyrkan fick namnet Svenska kyrkan.

Nu diskuterar de lärde om Svenska kyrkan blev till först 1860 eller om den blev till innan den fick sitt namn. Det är nog riktigast att medge att Svenska kyrkan fanns innan 1860, förmodligen redan 1593 då Bekännelseskrifterna antogs vid Uppsala möte. Bakgrunden var att Johan III dött och nu skulle efterträdas av den Romersk-katolske Sigismund. Nu ville prästerna förhindra detta därav Uppsala möte som också blev platsen för reformationen. Det är emellertid ytterst viktigt att ha klart för sig att prästerna var måna om att bevara det allmänkyrkliga arvet, inklusive prästämbetet. Därför kan man som f Dag Sandahl tala om Svenska kyrkan som en reform-katolsk kyrka. Åtminstone till intentionen.

Tyvärr förstår vår tids politiker i allmänhet ingenting av detta. Eller, vilket är än värre, förstår de vad de gör. Bloggen är inte platsen att förtydliga vad jag menar men frågan måste ställas och bearbetas; Vad är dagens Svenska kyrka? Organisationen vill gärna se sig själv som en allmänkyrklig kyrka med rötter i Traditionen och Skriften, ja, i Jesus själv. Men praktiken talar ett annat språk.

Det mest kritiska är just frågan om ämbetet. Uppsala möte var angeläget om att bevara ämbetets kontinuitet. Det är man uppenbarligen inte idag trots att man uppträder som om det fanns en kontinuitet. I själva verket har Svenska kyrkan genom politiska beslut avvikit från allmänkyrklig praxis. Svenska kyrkans ämbete är inte heller längre erkänt av de allmänkyrkliga kyrkorna. Hur kan då Svenska kyrkan, efter att ha övergivit allmänkyrklig tro, hävda kontinuitet med andra kyrkor? Ekvationen går inte ihop. Någonstans har vi ett svårt fel.

Nu finns det företrädare som hävdar att vi har "gått före", att de reformer vi gjort angående till exempel ämbete och äktenskap är en utvidgning av det som alltid varit. Men det betyder vad jag förstår att såsom det var förr så är det inte nu. Och så som det är nu var det inte förr. Det blir liksom fel hur man än gör. Därför har Svenska kyrkan problem med sin identitet. Vad är Svenska kyrkan egentligen?

Det finns naturligtvis präster som "håller sig till" Jesus Kristus och det han förmedlat. Det finns också en mängd goda, oftast helt oorganiserade,  kristna. Men Svenska kyrkan som som organisation kan knappast hävda kontinuitet.

Jag ber och hoppas att Svenska kyrkan, inte minst i Värnamo, åter ska upptäcka, erövra och hålla fast vid den allmänneliga Kyrkan och tron. Kort sagt hålla fast vid Jesus Kristus. Det bästa hade naturligtvis varit att få ett genombrott för ekumeniken så vi kunde byta ut namnet Svenska kyrkan till Kyrkan i Sverige. 

... till en kropp

Det grekiska ordet koinonia växer i betydelse. Det visar sig att koinonian främst består av människor som har blivit döpta i den Helige Ande. Nu kan det uppfattas som ett kontroversiellt påstående varför det ska förklaras något. När Paulus skriver 1 Kor skriver han till de "fullmogna", i Bibel 2000 till "de andligt fullvuxna", 2:6. På grekiska heter det telos vilket syftar på dem som har nått målet, det vill säga på dem som har lemmats in i Kristi kropp. Eller som vi säger; på dem kristna till skillnad mot dem som fortfarande strävar, det vill säga på dem som kallas lärjungar.

Längre in i brevet skriver Paulus: "I en Ande har vi alla blivit döpta för att höra till en kropp, vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria, och alla har vi fått en och samme Ande utgjuten över oss", 12:13.

När Paulus adresserar de andligt fullmogna adresserar han dem som tagits upp i det nya fullbordade förbund som Gud själv lagt som grund för dem som älskar Honom. Jag är fullt medveten om storheten i dessa ord och tack och lov är det inte jag som hävdar dessa. Inte heller behöver jag försvara aposteln Paulus. För egen del har jag haft det svårt med uttrycket döpt i den Helige Ande ända tills jag insåg att det är ett samlingsbegrepp på det verk Gud utför i människan. Dopet i den Helige Ande innehåller utkorelsen, kallelsen, Guds rättfärdighet och försoning, den nya födelsen och helgelsen. Det finns många nytestamentliga metaforer för detta Guds handlande. Mitt tidigare feltänk bestod däri att jag förväxlade dopet i den Helige Ande med andeuppfyllelsen och tungomålstalande. De kan förvisso sammanfalla men i grund är det senare ett resultat av det förra. Kanske var jag för påverkad av den undervisning som kallas the second blessing där Guds godhet kommer till oss i två omgångar. Någon annan undervisning har jag under alla mina år inte hört. Ja, förutom den rent sakramentala som knyter allt till dopet på ett sådant sätt att det för människan inte förpliktar till någonting. Men den stora upptäckten är att vi genom Guds försorg kan gå från att vara lärjungar till att bli döpta för att "höra till en kropp". Människan kan söka Gud men endast Gud kan placera oss i Kristus, göra oss till kristna.

Med åren, särskilt senaste året efter olyckan, har det också blivit tydligare att Paulus tal om
kroppen är konkret. Faktum är att han använde metaforen om kropp just för att vara konkret. Kroppen består av ett antal fysiska människor. Detta faktum har svårligen fördunklats genom den nuförtiden olyckliga doppraxis Svenska kyrkan utövar. Gud vill att alla ska bli frälsta, förkunnar vi, och glömmer fortsättningen: och komma till insikt om sanningen, det vill säga lära känna Jesus. När vi förenas med Gud, genom Jesus Kristus,  i den Helige Ande, förenas vi också med dem som gått före. Särskilt borde det vara så att vi förenas med dem som nu har blivit våra bröder och systrar.

I Fitzmeyers kommentar till Romarbrevet stället han samman fyra kännetecken på en människa som har Guds Ande. Det är i kommentaren till Rom 8:5-8. De som drivs av Anden

1) tänker på och vill det som hör Anden till, v 5
2) erfar liv och frid, v 6
3) har rätt attityd, det vill säga är inte fientliga mot Gud, v 7a
4) underordnar sig Guds lag, v 7b

Detta är resultatet av Guds verk och det är underbart att känna igen sig i dessa kännetecken även om det finns fler. Men utgångspunkten att vi lever i koinonia syns mig vara lika stort och sant. Jag vill tro att detta år är det år vi ska ta ytterligare steg i förverkligandet av en sann koinonia.

2014-2015

Det har blivit kväll den första dagen på år 2015. På förmiddagen hade jag glädjen att få fira högmässan i Värnamo kyrka. Där fick jag möta Herren Jesus i ord och sakrament. En god början på det nya året.

Vad minns jag mest, helst eller bäst av året som gick? Det är klart att jag kommer att minnas olyckan den 15 maj, men det finns något annat jag hellre minns. Året 2014 var året Hammarby gick upp i Allsvenskan!  Där har vi två oförglömliga minnen!

Olyckan har också haft det med sig att jag fick ett sabbatsår. Jag har kunnat be, tänka, läsa, samtala med vänner och till och med oväntat fått återuppliva gemenskapen med gamla vänner, vänner sedan 30-40 år tillbaka i tiden. Gud har verkligen varit god emot mig. Allt detta har skett i ett lugnt och värdigt tempo, såsom det anstår en man i min ålder. Som om det inte räckte har jag inte förverkat några semesterdagar detta år. Och med tanke på att jag sedan tidigare hade sparat ett 20-tal och på att det snart är dags för 35 nya dagar kan ni räkna ut vilket underbart år jag har framför mig.

Eftersom det har varit och fortfarande är så många helgdagar har det inte blivit så mycket teologi. Jag läser en kommentar Romans av Joseph A. Fitzmeyer, närmast en klassiker eller blivande sådan. Den ingår i förberedelserna för kommande Bibelförklaringar. Till detta kommer att jag själv skriver en populärvetenskaplig kommentar till Romarbrevet. Men det blir inte så mycket skrivet nu när jag bara kan använda en hand. Jag vet inte heller när jag kan återuppta förklaringarna i Värnamo kyrka.  Det lär väl dröja åtminstone fram till våren.

Det blir med andra ord endast lättare läsning. Nu läser jag Visenterna av Ulf Lundell. Han hör inte till de stora författarna tror jag mig kunna påstå,  men jag har läst honom genom åren. Han är några år äldre än jag. Kommer från Södermalm och har valt att i ett antal romaner skildra vår samtid. Hans sätt att skriva är ovanligt.  Han verkar skriva i trance, direkt från den spontana tanken. Ibland blir det lysande. Andra gånger inte alls, men onekligen får jag en bild, en tolkning av samtiden hur eländig den än kan tyckas vara. Jag såg för övrigt att han nu har börjat blogga och eftersom jag tänker läsa också den en tid framöver så länkar jag till den i min högerspalt.

När jag ändå håller på vill jag också länka till Tommy Dahlman. Han var en gång pastor här i Värnamo,  men vad jag vet verkar han nu fristående. Jag har träffat honom vid några tillfällen och han är också en sådan där som talar frispråk. När jag läste hans blogg i tidningen Världen idag förstod jag det som att det finns konkurrens mellan tidningen Dagen och Världen idag. Inget konstigt med det i och för sig, men eftersom Dahlman vill hålla sig vän med båda väljer han att hoppa av Världen idag  och istället skriver han nu en egen blogg. Jag ser också att han beskriver de evangelikala som vore de delade i två läger, en karismatisk del och en mer bokstavstroende, om förenklingen tillåts. Det intresserar mig så jag läser också honom framöver.