Domkapitlen är hjälplösa

Som de initierade vet har Gnosjö församling utan grund avskedat komministern Mattias Fjellander. Det är upprörande att kyrkopolitiker får bete sig som de gjort. I bästa fall gick det tidigare att skylla på inkompetens, men det är värre än så. Det är diskriminering, förföljelse och maktmissbruk på grund av att Mattias är, inte fullkomlig, men förespråkare för den sanna kristna tron. Jag vet att min beskyllning är grov och vill därför redogöra för Domkapitlets utredning.

Förutom vad jag redan skrivit var det så att Mattias avskedade på ett formellt oriktigt sätt. Innan ett avskedande kan äga rum ska Domkapitlet säga sitt. Det ska så att säga godkänna förfarandet. Ett avskedande kunde ju ha varit teologiskt betingat och därför ska Domkapitlet göra den första undersökningen. Gnosjö församlings kyrkoråd och den vikarierande kyrkoherden struntade i detta. Nu kunde de ha ursäktat sig att de handlat mot bättre vetande, men det gör man inte helt enkelt av det skälet att de inte bryr sig. De vill bara ha bort Mattias om än utan orsak.

Domkapitlet förnärmades och inledde därför ett tillsynsärende mot Gnosjö församling. Det var tre områden som Domkapitlet ville undersöka närmare. Först avskedandet av Mattias Fjellander. Sedan varför församlingen inte firar huvudgudstjänster som de ska och för det tredje ville de undersöka hur arbetet med konfirmanderna fungerar.

Domkapitlet konstaterar att avskedandet har gått oriktigt till, att inga protokoll fördes över förspelet till avskedandet och att kyrkoherden som är Biskopens förlängda arm underlåtit att informera kyrkorådet vad som gäller. Gnosjö församling väljer att skylla ifrån sig genom att hänvisa till Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation som gett klartecken till avskedandet (sic!). Arbetsgivarorganisationen förvånar sig över att Växjö stift använder sig av befogenhetsprövning eftersom det inte sker i andra stift (sic igen). Gnosjö församling menar vidare att det inte behöver föras några protokoll och att stiftskansliet uppmuntrat till att de inte ska föra protokoll (sic! en tredje gång). Tala om rättsosäkerhet!

Domkapitlet konstaterar vid sitt sammanträde att ord står mot ord vad gäller ett antal uppgifter och att det därför är svårt att med säkerhet bilda sig en uppfattning i de olika sakfrågorna. Den vikarierande kyrkoherden kan emellertid "inte undgå kritik enligt domkapitlets mening. Även kyrkorådet kan i viss mån kritiseras".

Undersökningen visade vidare att församlingen ersätter huvudgudstjänster med andra gudstjänster som inte uppfyller kyrkohandbokens reglering. När det gäller arbetet med konfirmander samarbetar Gnosjö församling med församlingarna i Tofteryds pastorat och Kävsjö pastorat. Det finns inga beslut om detta i kyrkorådet och det finns ingen reglering av denna samverkan. Domkapitlet väljer att göra påpekanden i saken och avslutar med följande ord: "Med den kritik och de påpekanden som framförts beslutar domkapitlet att lägga ärendet till handlingarna."

Jag kan konstatera:

• Gnosjö församling har avskedat Mattias på ett oriktigt sätt men ångrar sig inte.
• Trots detta kan domkapitlet inte hjälpa sina präster.

Som av en händelse läser jag insändaren i Kyrkans Tidning, den med rubriken Avskaffa domkapitlen. Jag tycker mig känna igen rubriken. Eftersom domkapitlen inte fungerar behöver vi dem inte. De utför inte något som inte stiftsstyrelsen skulle kunna lösa. Och om vi inte lägger ner domkapitlen behöver vi åtminstone reformera dem. Det håller inte att som ärkebiskopen i kyrkomötet säga att vi ska hålla oss till arbetsrätten. Pastoraten köper ut för dem misshagliga präster som väljer att ta emot miljonerna. Domkapitlen är hjälplösa och i ett fåtal fall går ärende vidare till Arbetsdomstolen (AD) som Mattias nu väljer att göra. Jag frågar och han svarar:

"I slutet av månaden skall vi kommentera vad arbetsgivarsidan skickat till AD, och sedan kommer sannolikt ett delbeslut snabbt om att avskedet är ogiltigt. Lika snabbt kan ett beslut förväntas komma i Gnosjö att jag ändå inte är välkommen tillbaka. Sedan kvarstår frågan om skadeståndets storlek, som inte kommer att bli klar lika snabbt. I slutet av april blir det ett möte i AD om den frågan. Då har det hela pågått i mer än ett år..."

Domkapitlet framstår för mig alltmer som en illegal domstol.
Heder åt Mattias som tar saken till AD.

Hoppas jag får vara med

Befinner mig i Skövde. Barnbarnet fyller 7 år men nu skulle de iväg på något sorts kalas så jag får lite tid vid datorn. Kan konstatera att jag bara skrev 5 bloggar under februari. Det måste vara bottenrekord. Men så har det varit ovanligt mycket resande. Nepal naturligtvis och så Uppsala i veckan som har gått. Det blev några riktigt bra dagar i Uppsala. Vi höll till på min gamla skola Fjellstedtska. Direktorn Leif Nordenstorm skötte föreläsningarna. Ämnet var Hinduism och buddhism i lokalt perspektiv. Leif är en ny bekantskap för mig även om det visade sig att vi träffats tidigare. Han var behaglig att lyssna till. Vi var inte fler än att vi kunde avbryta och få svar på våra frågor direkt under föreläsningarna. Och så älskar jag ett svar som han gav på rasten. En av studenterna, för övrigt verksam inom Svenska kyrkan, frågade varför vi bedrev mission i Nepal. Då svarade Leif: Därför att Jesus har befallt oss att missionera!

Sista dagen var ämnet religionsmöte och religionsdialog. Jag kunde inte låta bli att berätta från kyrkomötet där biskop Antje Jackélen lyckades förmå kyrkomötet att besluta att religionsdialog hädanefter ska kallas ekumenik. Hon berättade att hinduer, buddhister och muslimer numera sitter med i de ekumeniska samtalen och att det är orealistiskt att tala om ekumenik utan att räkna med andra religioner. Jag frågade Leif hur det kan bli så. Hur kommer det sig att religionsdialog plötsligt blir ekumenik inom Svenska kyrkan? Vem har bestämt det? Vilka är de som styr en utveckling som denna? Först svarade han inte. Han ville väl inte nämna några namn, men sedan förstod jag att det finns vissa teologer inom Svenska kyrkan som ligger steget före, sätter agendan och oftast får igenom det de vill eftersom det saknas motstånd. Jo, jag anade väl det och om jag hade gått vidare hade jag kanske fått några namn också. Men det finns visst en bok på svenska om detta. Jag har inte titeln här och nu, men jag har den hemma i Värnamo om någon undrar.

Det är tydligen så att några sköter utvecklingen inom Svenska kyrkan samtdigt som det inte finns något motstånd. Dag Sandahl hörs i debatten, men vem bryr sig? Kyrkomötet röstar om sådant de inte begriper. Murarna är uppenbarligen nedrivna.

Jag fick med mig en annan bok från Uppsala. Den heter The permanent revolution och är snarast ett forskningsarbete inom det nya paradigmet skrivet av den sydafrikanske missiologen Alan Hirsch. Jag känner honom genom boken The Forgotten Ways. Den här gången skriver han tillsammans med Tim Catchim och Mike Breen. Tesen är enkelt uttryckt den att när Jesus förverkligade Kyrkan och församlingen så såg han till att allt som behövs för att förändra världen är nerlagt i henne. Tankegången är sedan lika enkel. Eftersom vi inte når de resultat vi tänkt oss så är det någonting vi gör fel. Paulus undervisar oss i Ef 4:1-16. Avsnittet delas upp i tre delar. v 1-6 innehåller sju axiom. Vi har en kropp, en ande, ett hopp, en Herre, en tro, ett dop och en Gud. Sedan kommer v 7-11 där Paulus talar om de församlingens tjänster som ska förverkliga kallelsen. Varje kristen har en tjänst och den faller under någon av fem kategorier; apostel, profet, evangelist, herde och lärare. Efesierbrevet är ju inte skrivet till en ledarkonferens utan till vanliga kristna, oprofessionella samlingar i hemmen. Det är där tjänsterna finns, menar Hirsch. Så talar Paulus i v 12-16 om det förväntade resultatet; vi håller fast vid sanningen, växer upp och förenas med honom som är huvudet. Och så förverkligas v 1-6.

Den västerländska kyrkan har emellertid om inte gjort sig av med aposteln, profeten och evangelisten i alla fall gjort herden och läraren till församlingens centrum. Och detta är grundfelet som måste åtgärdas. Problemet är bara att när vi gör det förändras det nuvarande paradigmet. Jag har bara läst första kapitlet men ser mycket fram emot att ta mig an de övriga kapitlen. Jag tror att i kommer att få se stora förändringar inom svenska kristenhet under låt söga de kommande tio åren. Hoppas jag får vara med.

Tankar från en missionsresa

 

Som flera av er redan vet har jag varit i Nepal. Bilden ovan visar en del av huvusstaden Kathmandu. Hans Sundberg tillsammans med några goda vänner har beslutat sig för att ge nätverket Hosianna Ministries i Nepal en 3-årig pastorsutbildning i present. Den består av 12 sessioner utspridda över tre år. Jag var med om den andra sessionen under tiden 4-17 februari. Det var för mig en mycket god och utmanande missionsresa. När jag reste dit tänkte jag att jag skulle få se tecken och under. Gud visade mig då fattigdomen. Efter den här resan är jag något omskakad av den fattigdom jag har fått ana. Inte så att människorna är olyckliga. Det är kulturella, politiska och religiösa strukturer som gör att människorna sitter fast. Jag inser att det kommer att ta mycket lång tid innan vi får se levnadsstandarden bli dräglig också i Nepal. Kanske är den väckelse som pågår i Nepal början på förändringarna. Kanske har den utbildning vi nu ger till vännerna större betydelse än vi vågar tro och hoppaas. Den som vill följa skeendet ska söka sig fram till vår hemsida EmpowermentNepal för att där få lite mer information. Bilden nedan är tagen från bilresan från Kathmandu till Hetauda som utgör basen för passtorsutbildningen. 

Bilden nedan visar en del av de blivande pastorerna. Härliga människor. Var och en av dem har för oss svenskar ovanliga vittnesbörd om hur de har blivit kristna, se till exempel min förra blogg. meningen är att det under nästa session som hålls i juni ska utkristallisera sig en grupp om 30 pastorer. just nu är det 50 som har varit involverade i de två första sessionerna. Jag nöjer mig med att konstatera att nepaleserna inte är organiserade på samma sätt som vi.

 

På tisdag reser jag för övrigt till Uppsala eftersom Värnamo församling har gett mig möjlighet att gå univesitetskursen Hinduism och buddhism i lokalt perspektiv. Tanken är att vi ska studera och dra nytta av dessa studier på plats i Nepal. Men jag hoppas kunna hinna med en blogg till innan dess.



Tecken och under

Väl hemkommen igår orkade jag med ytterligare några timmar, men vid 19-tiden var det dags att gå och lägga sig. Jag somnade på en gång, vaknade vid midnatt men somnade strax om. Vid 03.30 hade jag sovit färdigt och vid 11 var det högmässa i vanlig ordning i Värnamo kyrka. Jag tackade för församlingens förböner. Jag kanske inte har sagt det, men församlingen har låtit mig göra denna missionsinsats i tjänsten. Jag tror att det är unikt för Svenska kyrkan. Tidigare var det inte möjligt men nu är det alltså det. Efter högmässan tog kyrkorådets ordförande till orda och berättade att kyrkorådet beslutat att månatligen avsätta 4 000 kronor för att vi ska kunna genomföra projektet. Det beslutades också att jag skulle få gå en universitetskurs på Fjellstedtska skolan i "lokal buddism och hinduism". Den äger rum tisdag-torsdag i nästa vecka. Detta som ett led i min fortbildning. Allt detta är tecken och under så gott som något.

På kursen i Nepal fanns en broder vid namn Gopal. Jag var i hans församling och predikade på lördagen och berättade om honom i förra bloggen. Hela historien är än mer fantastisk. Han hörde till en av byns riktigt fattiga och utstötta. Han kunde inte försörja sig själv och var sjuklig. Det var han som sedan fick öppna blödande sår och som lyckades ta sig till en läkare Kathmandu. I byn hemma finns ingen läkarvård. Efter en besvärlig resa konstaterade läkaren att han hade cancer och han fick tre månader att leva. Gopal var nu så kraftlös att han knappt kunde ta sig tillbaka till byn. Han svimmade flera gånger under bussresan hem och orkade inte gå på toaletten utan var tvungen att göra på sig flera gånger. Eftersom jag gjort resan om än med bil skyndar jag vidare i tanken.

När han kom hem och hämtat sig något tog han sig till en kristen gudstjänst och tog emot Jesus. Sedan hände undret. Blödningen upphörde, cancerbölden torkade in och föll sedan bort av sig själv. En kort tid därefter hade ytterligare tio personer i byn kommit till tro på Jesus och efter att de samlats till bön en första gång började förföljelsen. Gopal misshandlades svårt flera gånger. Hans egen bror var en av våldsmännen. Vi ett tillfälle, berättar han, överfölls han av en besatt man, men som dagen efter kom och bad om förlåtelse. Vid ett annat tillfälle hotades han till livet ev en man beväpnad med kniv. Han ställdes inför valet att avsäga sin tro eller dö. Gopal sa att han inte kunde förneka sin gemenskap med Jesus. Helt oväntat lämnade knivmannen honom ifred. Tre dagar senare dog mannen en oförklarlig död. Under ett år kom allt fler till tro i den annars helt buddistiska byn. Gopal möttes nu av respekt och alltfler samlades i den nu lilla nybyggda kyrkan. Men det är inte slut där.

I en annan by inte långt därifrån regerade en häxdoktor. Jag minns inte hans namn. En dag började det bildligt att tala att brinna i hans hud. Han fick öppna sår och huden lossnade och föll av honom under fruktansvärda smärtor. Häxdoktorn var så förtvivlad att han bestämde sig för att ta sitt liv och sökte sig ut i skogen. Men när han blev ensam med sin smärta och tänkte på sin dotter orkade han inte ta sitt liv utan återvände hem. När Gopal kom till byn lämnade han en traktat till häxdoktorn. Häxdoktorn sa senare till Gopal att kunder tänka sig att ta emot Jesus som Herren och undrade om han då också kunde bli botad av Jesus. Gopal svarade att Jesus botar sjuka. Häxdoktorn frågade igen men denna gång om Gopal kunde garantera att han skulle bli botad. Gopal kunde garantera att om mannen tog emot Jesus skulle han bli botad. Så skedde också under en tid av några månader. Häxdoktorn blev också befriad från demoner och är idag en av de äldste i den  numera kristna byn.

Församlingen i Gopals hemby består nu av 170 personer och de ska nu uppföra en större byggnad för att få plats med alla som vill fira gudstjänst.

Det är min övertygelse att den Helige Ande medverkar i sådant som är Guds mission. Jag ber och vill tro att Värnamo församling ska få del av det andliga uppvaknande som hör missionen till. Under resan fick Hans och jag klart för oss att vi ska erbjuda flera församlingar att vara delaktiga i det här projektet. Det vore helt klart berikande för många församlingar i Sverige att engagera sig i en mission som denna, med böner, understöd, rapporter och möjlighet att få följa med till missionsfältet. Jag är väl medveten om att redan Sverige är ett missionsfält men paradoxalt nog har vi inte kommit så långt i den saken - än. Här råder närmast en anti-mission, men det kan ändra sig och jag tror att det kommer att ändra sig. Hemkommen fick jag också Växjö stifts protokoll från Stiftsstyrelsens senaste sammanträde och kunde bland annat konstatera att styrelsen tillmötesgått Frimodig kyrkas motion om nya (missions-) initiativ i Växjö stift, men det får jag berätta mer om senare. Undrens tid är inte förbi.

Flygplatsen i Katmandu

Sitter i loungen på flygplatsen i Katmandu. Det är en timme kvar innan vi måste gå till gaten och jag har fått låna Sundbergs I-Padtor. Hinner med andra ord skriva några rader. Det ska bli gott att komma hem till gumman och än en gång få träffa vännerna i Värnamo församling - förutsatt att resan hem går bra. Det tar 23 timmar från Katmandu till Värnamo. Själva flyget tar 14 timmar.

Nej, Sven-Åke, vi kom aldrig till Mustang och för den delen knappt till någon annan plats heller. Vi har tillbringat två veckor i en lokal tillsammans med ett 30-tal blivande pastorer. Vi har undervisat och samtalat med dem åtta timmar per dag, sedan har de fått läxa och vi har fått förbereda oss för nästa dag. Jag hoppas att alla kära svenskar som frågar efter tecken och under förstår att arbetet på missionsfältet i regel består av hårt arbete. Men jag har träffat personer som berättat för mig hur de har kommit till tro. Och emellanåt häpnar jag. En av pastorerna visade upp ett stort och fult ärr på bröstkorgen. Jesus hade stoppat blodflödet på hans cancer-tumör som torkade ut och föll av.

Kursen har hållits på en plats som heter Hetauvda. Jag skrev 20 mil söder om Katmandu, men det var troligen miles. Faktum är ändå att bilresan tog fem timmar. Vi reste över bergen, en svindlande färd som får hela Liseberg att framstå som en barnkarusell.

Idag har vi vilat på hotellet närmast flygplatsen. Det var skönt och är i alla fall en nära början på den stundande resan. Det tar nog några dagar att få det hela på plats, men vi har ägnat dagen åt att utvärdera veckorna. Vi behöver göra en del förändringar. Nepaleserna är inte lika organiserade som vi och jag tror det var nästan 20 pastorer som var med den här gången, men inte i den första i november. Tanken är ju att vi ska träna samma 30 under en tre-års period. Nu får vi analysera det hela och se hur vi bäst tar det hela vidare. Nu har vi talat till ett 50-tal. Jag hoppas vi kan få ordning på detta och att vi får ekonomi för fortsättningen. Detta är ett tros-projekt som är helt beroende av församlingars engagemang och vi behöver mer stöd än vi har för närvarande. Om du eller din församling är intresserade får ni mr än gärna höra av er till mig.

Nu börjar det låta i högtalarna så et är väl bäst att jag avslutar och försöker  iväg det här. Ha det  bra allihop och väl mött igen - kanske på söndag eller varför inte redan på lördag? Jag kommer hem till de mina tidigt lördageftermiddag.

Hälsning från Nepal

Jag befinner mig i Nepal tillsammans med min gode vän Hans Sundberg. Hans har vänligen ångat mig sin I-Pad så jag kan skriva Nina blogg i väntan på middagen. Klockan är  19.25 Nepalesisk tid. Vi befinner oss 5 timmar och en kvart (!) före er därhemma. Hans har just varit hos frisören och klipp sig. Det kostade 6 skr, så jag passade på att raka mig för summan 4 skr. Kostnadsläget här är med andra ord annorlunda. Men standarden är också väldigt annorlunda. Detta gäller dock inte frisören som vara skickligare än någon annan jag mött. Så noggrann och så skicklig!

Vi har nu undervisat 30 pastorer i tre dagar. Dessa kommer i sin tur att undervisa ytterligare 30 var. Så är tanken. Om det fungerar i praktiken återstår att se. Jag hade lunch med en pastor idag. Hans namn är Man Singh och han är pastor i Surketh, en stad med 200 000 invånare. Jag frågade honom hur det kom sig att han blev kristen och han berättade. För tio år sedan blev han fick han svåra magsmärtor. så småningom förlamades han och fruktade för sitt liv. En dag fick han besök av grannens syster som inte bara berättade för honom om Jesus utan också bad att han skulle bli helbrägda. Han blev helbrägda och tog emot Jesus som Herren! Grannens syster var medlem i en cell och den började snart mångfaldiga sig. De blev så många att inte bara en församling blev till utan två.        Grannens syster är idag medlem i en skara om 250 personer och Man Sing utövar sitt herdeskap i en församling om 150 personer. Han blekmedel andra ord pastor och därför är han med på den utbildning Hans gått i god för och som jag nu medverkar i. Jag måste säga det självklara att detta är fantastiskt.

Imorgon är vi alla lediga. Det betyder att jag kommer att resa till en för mig okänd plats för att predika. Den lär ligga 40 minuters resa härifrån. Vi befinner oss nu i en stad som heter Hetauda. Den ligger cirka 20 mil söder om Katmandu. Jag kommer att bli kvar här ytterligare en vecka för att undervisa om paulinsk teologi. Jag är övertygad om att jag kommer att ha med mig en hel del berättelser efter denna vecka. Vad jag förstod från en annan pastor är det vanligt att de som är besatta av demoner skickar hinduerna till de kristna eftersom bara namnet Jesus tycks hjälpa. Jag borde inte vara förvånad, men målare erkänna att det känns något ovant. Vi predikar visserligen om demoner på till exempel 3 söndagen i Fastan, men tror vi på dem? Och hur driver vi ut dem i sådana fall? Plötsligt blir frågan relevant.

Annars består en del av vår kontakt med Sverige och vårt nöje i att läsa Dag Sandahls blogg. Just idag tvingas vi läsa att Mekane Yesus kyrkan i Etiopien brutit kontakten med Svenska kyrkan på grund av att vi viger homosexuella till ett kristet äktenskap. Jag har ännu inte bestämt mig för om jag är glad eller ledsen. Överraskad är jag inte. Nu hoppas jag att Mekane Yesus kommer till Sverige. Det var ju ändå EFS och min nu framlidne vän missionären Per Stjärne som grundade kyrkan. Jag ber nu att mission ska komma i retur. Mission i Sverige är vår framtid.

Just idag är jag stark

Puh, vilken dag. Jag kommer aldrig att glömma den 1 februari, - av flera skäl. Det är min födelsedag och när jag vaknade i morse var allt som vanligt. Men som ni vet har Gud planerat varje dag på ett unikt sätt. Eftersom jag reser till Nepal tidigt på söndagsmorgon ville jag gärna ta mig till jobbet och lägga en sista hand vid mitt utkast Paul and his letters - the theological thinking behind the theme kingdom of God. Sagt och gjort, men innan dess var det dags för födelsedagspresent. Och ni kan inte gissa men min kära hustru Kari hade köpt mig en lägenhet!

Visserligen hade vi talat om det. Vi bor väldigt ståndsmässigt men hyran är hög och pensionen är inom räckhåll. Därför hade vi talat om och även sett på några lägenheter för att få ner hyran. En av dessa lägenheter ligger på Smultronvägen 48, en fyra på 102 kvadrat, nyrenoverad. Så nu blir det flyttning 31 maj.

Så kom jag ner till kontoret, ja, jag kallar det så. Förr i tiden var det Pastorsämbetet och man kunde känna en viss stolthet och glädje, nu är det kontoret eller arbetsplatsen.  Hur som helst. Jag satte mig med mitt utkast och kan nu säga att jag är glad över vad jag åstadkommit. Härligt. Men under tiden fick Kari resa till Jönköping och köpa ännu en present; ett myggnät. För se det behöver jag ha i Nepal för att undslippa malariamyggorna. Samtidigt ringer mäklaren och vill att jag ska skriva på något papper. Vad då för papper? Ett kontrakt - jaha. Klockan 17 kanske blir bra, säger jag. Jo, då ringer jag efter säljaren, säger hon.

Sedan får jag äntligen kontakt med Swedbank. Jag har talat med dem inte om köp av lägenhet, men om pensionen. Pension ser ut som en mindre katastrof och jag har nu fått tips om en special läsning som jag jobbar på. Jag ber att få återkomma i den mycket intressanta saken. Det handlar helt enkelt om inkomstplanering. Har du hört tals om detta? Om inte ska jag mer än gärna hjälpa dig när jag rott mitt eget i land.

Så kommer Kari hem med ett sprillans nytt myggnät. Fantastisk anordning och jag känner hur resan börjar närma sig. Nu måste jag bara komma ihåg att ta mitt koleravaccin innan det blir för sent. Och så iväg till mäklaren. Väl där lägger hon en massa papper framför oss. Men i hastigheten har jag glömt mina läsglasögon. Jag kan inte läsa och inte skriva ... Mäklaren får läsa och jag begriper inte allt hon säger, men lyckas ändå skriva under. Så nu är det klart.

Äntligen hemma. Nu blir det denna blogg, sedan en god middag och kl 21 spelar Zlatan. Den här gången mot Tolouse. Den matchen vill man inte gärna missa. Tänk att PSG har köpt in Beckham. Tala om PR-kupp. Det ska bli intressant att få se honom spela, om han får spela. Vilken värld vi lever i!?

Oh, vad jag längtar efter att Superettan ska komma igång och Hammarby gå upp i Allsvenskan. Bajen spelar sin första träninsgmatch 9 februari - mot Vasalund. Tyvärr missar jag den, men det går väl att skicka sms också till Nepal?

Visst var det stort att fylla 60 år, men 61 är bättre. Jag ser redan fram emot 62.