Varför prästviger Svenska kyrkan prästkandidater? Får de något särskilt genom handpåläggningen? Vad då i sådana fall. Någon mening måste det väl vara?
I vår allmänkyrkliga tradition talar vi om apostolisk tradition. Den handlar om kontinuitet i kyrkans ledarskap. Någon skulle mer precist säga att biskoparna står i en obruten kedja av handpåläggning som går tillbaka på apostlarna. Sedan diskuteras det om kedjan verkligen är obruten eller om den är nödvändig.
Som jag förstår det är det ändå bättre att tänka att jag förs in i apostlarnas gemenskap. På samma sätt som dopet för mig in i Kristi kropp på Golgata och nattvarden placerar mig vid det nattvardsbord där Jesus instiftade nattvarden. Så är det med prästvigningen. Den för mig in i apostlarnas skara.
Det betyder att jag står i gemenskap med Jesus och apostlarna och självklart är förpliktigad att göra som de säger och lär.
Det här var tidigare också Svenska kyrkans mening. Vid reformationen vigde Laurentius Petri till biskop enligt denna ordning. Det gjorde att Sverige - till skillnad från många andra protestantiska länder - bevarade tanken på en succession. Några menade att det inte var nödvändigt, andra kedjan var bruten, men faktum kvarstår. De behöll det apostoliska ämbetet och den apostoliska läran.
Det handlar självklart inte om att vissa personer är heligare än andra utan om att de som prästvigs överlämnas till och ska stå för kyrkans ämbete och lära. Inte heller är successionen magisk, men ändå en sakramental handling, det vill säga Gud själv ger prästen möjlighet att rätt förvalta Guds ord och sakrament. Vigningen är Andens gåva.
I dagens Svenska kyrka har de flesta övergivit dessa tankar i såväl ord som handling. Successionen ger mig en historisk och teologisk förankring som jag inte vill vara utan. Jag tyckte det var värt en blogg och är glad för att Missionsprovinsen håller fast vid detta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar