Häromdagen när jag var i badhuset mötte jag en trevlig broder i Kristus. När vi träffas blir det alltid något viktigt att tala om. Den här gången talade vi om förnyelsen inom Svenska kyrkan. Jag beklagade mig över att jag fann den mycket svår. Inte trög. Det är en sak utan närmare omöjlig. Min gode vän höll med mig och berättade att han varit på Katarinamässan på Södermalm och var mycket imponerad. Han berättade för mig om Kontempel-konceptet i Katarina församling och jag lyssnade så intresserat att jag bestämde mig för att gå ut på nätet och ta reda på mer.
Men det som slog mig var hans påstående att det går aldrig att förnya, läs förändra, en församling inom Svenska kyrkan. Det talade starkt till mig därför att det mer och mer har blivit också min insikt, - om än efter fyrtio år.
Så bekräftades det när Kyrkans tidning kom i morse. Där finns en hel sida som berättar att kyrkoherden i Katarina Olle Carlsson nu slutar sin tjänst. Inte därför att där finns något uttalat groll utan därför att han hoppas "på en stor lekmannarörelse som vill växa i det nya. Det6 är svårt att förnya formerna inom Svenska kyrkan och jag längtar efter en sorts förnyelserörelse av missionsföreningsmodell, med det bästa som bland annat finns i lekmannarörelsen - sånt som har svårt att få plats i Svenska kyrkans strukturer."
Med den insikten har Olle Carlsson sagt upp sig för att kunna arbeta vidare. Han är värd min beundran när han tar det steget. Jag själv skulle knappast passa in i Kontemplet, men Olles kamp för idén och insikten att det inte går inom Svenska kyrkans ramar imponerar och gläder mig. Med sin ödmjuka framtoning säger han vidare: "Svenska kyrkan har så många fina beslutsprocesser men ibland kan de stå i vägen för förnyelse. Det är lätt att vi är till för vår egen skull. Bi måste våga tänka nytt. Och nu har jag tid, kraft och frihet att göra det."
Som om det inte räckte talade jag igår med en annan kollega just i Stockholm som också kunde tänka sig att "gå på en gång". Jag fick intrycket av att för att kunna sluta sin anställning behöver man ha nya tankar och visioner för att sprida Guds rike.
Men återigen konstaterar jag att etablissemanget, den här gången Kyrkans tidning, inte riktigt förstår. Till artikeln finns näömligen en faktaruta där det står: "Mellan 400 och 600 besöker Katarinamässan en vanlig söndag och församlingen tar emot många studiebesök för att sprida sin framgångsrika modell." Nej, det handlar inte om modeller utan om "andan". När ska vi svenskar sluta tänka modeller och försöka använda modeller? De må sedan komma från USA, England eller Södermalm. Vi behöver få arbeta utifrån våra egna förutsättningar med sikte på medmänniskan och i rätt anda!
Det dags för oss att inte låta strukturer, maktkamper, dålig arbetsmiljö och New Public Management hindra oss från att koncentrera oss på det uppdrag Herren Jesus gav oss.
Men det som slog mig var hans påstående att det går aldrig att förnya, läs förändra, en församling inom Svenska kyrkan. Det talade starkt till mig därför att det mer och mer har blivit också min insikt, - om än efter fyrtio år.
Så bekräftades det när Kyrkans tidning kom i morse. Där finns en hel sida som berättar att kyrkoherden i Katarina Olle Carlsson nu slutar sin tjänst. Inte därför att där finns något uttalat groll utan därför att han hoppas "på en stor lekmannarörelse som vill växa i det nya. Det6 är svårt att förnya formerna inom Svenska kyrkan och jag längtar efter en sorts förnyelserörelse av missionsföreningsmodell, med det bästa som bland annat finns i lekmannarörelsen - sånt som har svårt att få plats i Svenska kyrkans strukturer."
Med den insikten har Olle Carlsson sagt upp sig för att kunna arbeta vidare. Han är värd min beundran när han tar det steget. Jag själv skulle knappast passa in i Kontemplet, men Olles kamp för idén och insikten att det inte går inom Svenska kyrkans ramar imponerar och gläder mig. Med sin ödmjuka framtoning säger han vidare: "Svenska kyrkan har så många fina beslutsprocesser men ibland kan de stå i vägen för förnyelse. Det är lätt att vi är till för vår egen skull. Bi måste våga tänka nytt. Och nu har jag tid, kraft och frihet att göra det."
Som om det inte räckte talade jag igår med en annan kollega just i Stockholm som också kunde tänka sig att "gå på en gång". Jag fick intrycket av att för att kunna sluta sin anställning behöver man ha nya tankar och visioner för att sprida Guds rike.
Men återigen konstaterar jag att etablissemanget, den här gången Kyrkans tidning, inte riktigt förstår. Till artikeln finns näömligen en faktaruta där det står: "Mellan 400 och 600 besöker Katarinamässan en vanlig söndag och församlingen tar emot många studiebesök för att sprida sin framgångsrika modell." Nej, det handlar inte om modeller utan om "andan". När ska vi svenskar sluta tänka modeller och försöka använda modeller? De må sedan komma från USA, England eller Södermalm. Vi behöver få arbeta utifrån våra egna förutsättningar med sikte på medmänniskan och i rätt anda!
Det dags för oss att inte låta strukturer, maktkamper, dålig arbetsmiljö och New Public Management hindra oss från att koncentrera oss på det uppdrag Herren Jesus gav oss.
1 kommentar:
Varför säger ni ’Herre, herre’ när ni kallar på mig, om ni ändå inte gör som jag säger? Den som kommer till mig och hör mina ord och handlar efter dem – vem han är lik, det skall jag visa er. Han är lik en man som när han bygger ett hus gräver djupt och lägger grunden på berg. När floden svämmar över vräker sig vattnet mot huset men förmår inte rubba det, eftersom det är väl byggt. Men den som hör och inte handlar, han är lik en man som bygger ett hus på marken utan att lägga någon grund. Floden vräker sig mot huset, och det rasar genast ihop och förödelsen blir stor.”
Hellre ett välbyggt hus som är lite mindre än en stort rangligt som rasar ihop.
Med önskan om en god och välsignad jul!
Jonas M
Skicka en kommentar