Apg 10:34-43

Petrus har redan påbörjat vad han vill säga men fortsättningen liknar mer en missionspredikan. Hans tal liknar det mönster vi tidigare har lagt märke till för missionspredikan. Då var det predikan för judar, nu för hedningar, men mönstret är detsamma även om delarna inte syns lika tydligt som tidigare, se kommentaren till 2:14.

10 ³⁴ Då började Petrus tala: "Nu förstår jag verkligen att Gud inte gör skillnad på människor, ³⁵ utan tar emot den som fruktar honom och gör det som är rätt, vilket folk han än tillhör. ³⁶ Detta är det ord som Gud sände till Israels folk när han förkunnade frid genom Jesus Kristus. Han är allas Herre, ³⁷ och ni känner till det som har hänt i hela Judeen, med början i Galileen efter dopet som Johannes förkunnade: ³⁸ hur Gud smorde Jesus från Nasaret med den helige Ande och kraft. Han gick omkring och gjorde gott och botade alla som var i djävulens våld, för Gud var med honom. ³⁹ Vi är vittnen till allt som han gjorde både i judarnas land och i Jerusalem. De hängde upp honom på trä och dödade honom, ⁴⁰ men Gud uppväckte honom på tredje dagen och lät honom visa sig – ⁴¹ inte för hela folket utan för de vittnen som Gud i förväg hade utvalt, för oss som åt och drack med honom efter att han uppstått från de döda. ⁴² Och han befallde oss att predika för folket och vittna om att han är den som Gud har utvalt till domare över levande och döda. ⁴³ Om honom vittnar alla profeterna att var och en som tror på honom får syndernas förlåtelse genom hans namn."

V 34-35 När Petrus fått höra om den syn Cornelius haft klarnar situationen för Petrus och han säger att han nu förstår att Gud tar emot alla som fruktar honom. Det borde i och för sig inte vara alldeles nytt eftersom vi läser detsamma i till exempel 5 Mos 10:17, 2 Krön 19:7, Amos 9:7 och Mika 6:8. Men nu har polletten ramlat ner! Det är intressant att lägga märke till att Petrus inte citerar någon av dessa profeter eller några andra bibelställen, utan Gud har talat direkt.

V 36 bildar övergången till den egentliga predikan. Versen sammanfattar och bekräftar Guds handlande med Israels folk och går sedan över till att säga att Jesus är Herren över alla människor. Sedan kommer själva förkunnelsen, grekiska kerygmat.

V 37-40 De olika delarna i Guds gärnings gås igenom del för del. Det börjar med Jesu dop och fortsätter med att han gjorde gott. Med judisk förståelse betyder det helt enkelt att han gjorde Guds vilja. Han och botade alla, korsfästes och uppväcktes från de döda. När det i v 39 talas om att Jesus hängdes upp på trä anspelar Petrus på 5 Mos 21:22 f. Det kan vara så att det var liket som de hängde upp på trä. Hursomhelst är det en förbannads död. Det handlar om en brottsling vars brott inte går att förlåta. Denna bild återfinns också i Gal 3:10–13 och 1 Petr 2:24. Och så kommer kontrasten: Honom har Gud uppväckt! Talet avslutas med en uppmaning till omvändelse. Här har Petrus varit något grundligare än annars trots att det förutsätts i v 37 att ”de känner till …”

V 41-43 Lägg märke till att det är Gud som uppväckt Jesus från de döda, som i förväg utvalt sina vittnen och som låtit dem äta och dricka tillsammans efter uppståndelsen. Det blir här väldigt klart att Gud står bakom Jesu val av apostlarna. Nu har dessa apostlar fått i uppdrag att vittna om vad de varit med om först för ”folket”, det vill säga Israels folk i v 42, men i v 43 för ”var och en”. Israels folk hade företräde till Guds frälsning, men det har inte ensamrätt. Den frälsning som kommer oss till del består främst av syndernas förlåtelse. Det är nästan anmärkningsvärt att frälsningen beskrivs så därför att det inte är synd- eller skuldmedvetandet som är särskilt framträdande hos judar eller hedningar. Syndaförlåtelsen har sannolikt fått denna starka ställning därför att den är kopplad till Jesu död, inte till människors syndamedvetande. Den är naturligtvis orsakad av människors illvilja och förhärdelse som i och för sig kräver att skulden sonas, tas bort och samvetet renas, jämför med Jesu ord i Joh 16:9: ”… synd, ty de tror inte på mig”.

I missionsmönstret följer vanligtvis ännu ett skriftcitat men här reduceras det till en hänvisning till alla profeter, det vill säga hela Skriften.