Den här helgen blev innehållsrik. Igår fick jag vara med OAS-rörelsen och fira Högmässan tillsammans med många, många andra bröder och systrar. Det var hundratals i processionen. Inte i någon kyrkbyggnad men i ishockeyhallen. Det gick bra ändå. Vilken nåd att någon gång få göra det.
Idag har jag fått fira högmässan tillsammans med vännerna i Helga Trefaldighets församling i Alvesta. Tyvärr får dessa vänner inte hålla till i någon av Svenska kyrkans kyrkor utan högmässan hölls i Pingstkyrkan i Alvesta. Men det gick bra det också. Så underbart att få se barnfamiljerna. Det är inte ofta sedan vi lämnade Hjälmseryd som jag fått nåden att se barn sitta tillsammans med sina föräldrar i högmässan. Förhoppningsvis kan vi få se det återigen.
Förresten när jag var i Finland för några veckor sedan fick jag vara med om hur barnfamiljerna skockades vid nattvardsbordet. Det var mäktigt. Jag tror det var mellan fyra och femhundra på den högmässan. Nu kan man kanske tycka eller tänka att dessa mässor är undantag. Ja, men tre sådana mässor på fem veckor pekar ändå på att det fortfarande finns unga kyrkokristna. Spännande.
Jag undrar hur det skulle vara om vi kunde få se nya församlingar växa fram inom Svenska kyrkan? När jag har pratat med vänner runtomkring ser de ofta mycket frågande ut. Nya församlingar? Räcker det inte med dem vi har? Jo, det räcker med dem vi har. Jag tror inte vi behöver mer av samma. Men vi behöver nya gemenskaper med rätt att fira högmässa! Definitivt! Jag undrar bara hur det ska gå till. Det verkar mer eller mindre kört i Svenska kyrkan. Kyrkbyggnaderna är inmutade. Inga andra än de vanliga äga tillträde. Det är lite konstigt med en demokratisk folkkyrka som inte släpper in vanligt kyrkfolk. Missionsprovinsens folk får inte fira sina högmässor i våra gemensamma kyrkbyggnader. Förklara det den som kan. Det går bra med andra kyrkor och samfund. I Värnamo har den Romersk-katolska kyrkan regelbundet och lätt tillträde till Svenska kyrkan. Den syrisk-ortodoxa likaså, men inte bröder och systrar med samma evangelisk-lutherska bekännelse! Ekvationen går inte ihop.
Jag tror att här finns en tragisk felsyn i våra sammanhang. Det verkar omöjligt att förstå att det bara finns en Kristi kyrka. Det finns en, säger en, kyrka. Men det finns många församlingar. Och det behövs åtskilliga fler församlingar. Jag tänker ofta på församlingen i Korint eller den i Rom. Hur många högmässor firades inte där?! På en och samma gång - lite överallt i staden. De olika församlingarna kunde dra åt lite olika håll vad jag förstår av 1 Korintierbrevet. De var inte överens i allt hur önskvärt det än hade varit. Men de hörde de samman. De hörde samman genom tron på Jesus som HERREN. De var alla döpta och de firade alla högmässa i gryningen på söndagsmorgonen fast på olika platser i staden, i varje stadsdel och i vissa områden i samma kvarter. De utgjorde olika gemenskaper förmodligen 50-70 personer per gemenskap. De lärde känna varandra och de önskade varandra Guds frid innan de fick del av Kristi kropp och blod. Varför ska det vara så svårt i vår tid? Nästan omöjligt? Jag ber till Gud att dessa låsningar ska brytas upp. Jag tror att det kommer att ske men förmodligen på grund av nödvändighet. Knappast innan ... Hoppas det sker innan.
På den här punkten skulle vi behöva en väckelse inom Svenska kyrkan. Med Svenska kyrkan avser jag cirka 6 miljoner svenskar. Bland dem skulle vi behöva många fler Högmässor - inte en avveckling med färre högmässor som nu.Tyvärr finns det ingenting som talar för att våra biskopar eller kyrkoherdar arbetar i den riktningen. Kanske kan Missionsprovinsen bidra med fler högmässor?!
Idag har jag fått fira högmässan tillsammans med vännerna i Helga Trefaldighets församling i Alvesta. Tyvärr får dessa vänner inte hålla till i någon av Svenska kyrkans kyrkor utan högmässan hölls i Pingstkyrkan i Alvesta. Men det gick bra det också. Så underbart att få se barnfamiljerna. Det är inte ofta sedan vi lämnade Hjälmseryd som jag fått nåden att se barn sitta tillsammans med sina föräldrar i högmässan. Förhoppningsvis kan vi få se det återigen.
Förresten när jag var i Finland för några veckor sedan fick jag vara med om hur barnfamiljerna skockades vid nattvardsbordet. Det var mäktigt. Jag tror det var mellan fyra och femhundra på den högmässan. Nu kan man kanske tycka eller tänka att dessa mässor är undantag. Ja, men tre sådana mässor på fem veckor pekar ändå på att det fortfarande finns unga kyrkokristna. Spännande.
Jag undrar hur det skulle vara om vi kunde få se nya församlingar växa fram inom Svenska kyrkan? När jag har pratat med vänner runtomkring ser de ofta mycket frågande ut. Nya församlingar? Räcker det inte med dem vi har? Jo, det räcker med dem vi har. Jag tror inte vi behöver mer av samma. Men vi behöver nya gemenskaper med rätt att fira högmässa! Definitivt! Jag undrar bara hur det ska gå till. Det verkar mer eller mindre kört i Svenska kyrkan. Kyrkbyggnaderna är inmutade. Inga andra än de vanliga äga tillträde. Det är lite konstigt med en demokratisk folkkyrka som inte släpper in vanligt kyrkfolk. Missionsprovinsens folk får inte fira sina högmässor i våra gemensamma kyrkbyggnader. Förklara det den som kan. Det går bra med andra kyrkor och samfund. I Värnamo har den Romersk-katolska kyrkan regelbundet och lätt tillträde till Svenska kyrkan. Den syrisk-ortodoxa likaså, men inte bröder och systrar med samma evangelisk-lutherska bekännelse! Ekvationen går inte ihop.
Jag tror att här finns en tragisk felsyn i våra sammanhang. Det verkar omöjligt att förstå att det bara finns en Kristi kyrka. Det finns en, säger en, kyrka. Men det finns många församlingar. Och det behövs åtskilliga fler församlingar. Jag tänker ofta på församlingen i Korint eller den i Rom. Hur många högmässor firades inte där?! På en och samma gång - lite överallt i staden. De olika församlingarna kunde dra åt lite olika håll vad jag förstår av 1 Korintierbrevet. De var inte överens i allt hur önskvärt det än hade varit. Men de hörde de samman. De hörde samman genom tron på Jesus som HERREN. De var alla döpta och de firade alla högmässa i gryningen på söndagsmorgonen fast på olika platser i staden, i varje stadsdel och i vissa områden i samma kvarter. De utgjorde olika gemenskaper förmodligen 50-70 personer per gemenskap. De lärde känna varandra och de önskade varandra Guds frid innan de fick del av Kristi kropp och blod. Varför ska det vara så svårt i vår tid? Nästan omöjligt? Jag ber till Gud att dessa låsningar ska brytas upp. Jag tror att det kommer att ske men förmodligen på grund av nödvändighet. Knappast innan ... Hoppas det sker innan.
På den här punkten skulle vi behöva en väckelse inom Svenska kyrkan. Med Svenska kyrkan avser jag cirka 6 miljoner svenskar. Bland dem skulle vi behöva många fler Högmässor - inte en avveckling med färre högmässor som nu.Tyvärr finns det ingenting som talar för att våra biskopar eller kyrkoherdar arbetar i den riktningen. Kanske kan Missionsprovinsen bidra med fler högmässor?!
13 kommentarer:
Men majoriteten hos Missionsprovinsen är gammalkyrkliga och de verkar anse att det är ok att inte fira högmässa varenda söndag och annan högtid (utom långfredag). Att inte fira mässan varje söndag är ett tydligt och uppenbart brott mot Kyrkans tradition sedsn alla tider (och som jag inte uppfattsr att Luther ville bryta). Detta är allvarligt och det går inte att skylla på att man gör det av "pastorala" skäl för att vissa i församlingen inte vet bättre. Kyrkan firar den heliga Mässan för att lyda Herren, det är något strikt objektivt. Härvidlag synes biskop Göran inte kunnat få tillräckligt gehör.
Jonas M
Det är alldeles riktigt. Majoriteten är gammalkyrkliga - just nu. Jag tror mig veta att de vill bredda men det kräver att fler går med.
Jag tror vi ser saken ganska lika, men då kan du veta att jag i senaste numret av Kyrka&Folk har en artikel om ämbetet som är ganska tydlig. Plus att församlingen jag har kontakt med i Alvesta kommer att gå över till Mässa varje söndag.
Att just Missionsprovinsen inte ska släppas in i de svenskkyrkliga lokalerna, är det ett lokalt taget beslut eller är det så överallt i Sverige?
Den artikeln blir intressant att läsa..den läggs väl ut på deras hemsida så småningom. Bra att du försöker påverka på olika sätt!
Ja det underlättar nog om det är mer högkyrkliga som kommer med, men jag vill säga att denna fråga är så central att det inte borde vara tillåtet för varje församling att bestämma detta själva utan det måste komma uppifrån, att det i varje församling utan undantag firas mässa och det är något som avgjorts av biskopen eller biskopskollegiet. Vill säga att Pingst - fria församlingar inte är något som är applicerbart på Kristi kyrka när det gäller liturgi (annat än på marginalen), tros- och morallära. Vi vet ju att det finns olika liturgier i öst och väst, de är bägge giltiga men det är ändå nattvard som firas på bägge håll och inte Ordets gudstjänst (om det inte är nödvändigt pga att präst saknas).
Jonas M
Kerstin, jag måste tyvärr låta dig få veta att detta är Svenska kyrkans hållning i hela landet. Det är en skam.
Instämmer helt och fullt!
Jonas M
Kerstin, före min biskopsvigning bad vi två gånger om samtal med ärkebiskopen, men blev bryskt avvisade. Min dåvarande biskop, Wadensjö, ska ha den äran att han försökte ge oss plats. Han uppmanade kyrkoherdarna att upplåta kyrkorna eller åtminstone församlingshemmen för oss. Han hade därtill två möten med kyrkoherdarna inom Södra och Västra Dals kontrakt. Vid det andra blev jag gruvligt utskälld av dåvarande prosten på Västra Dal, medan en kvinnlig kyrkoherde höjde mig till skyarna för att jag så bra hanterade kvinnoprästfrågan! Men majoriteten av kyrkoherdarna sa nej till oss. De trotsade alltså biskopens råd och biskopen kunde inte gå emot kyrkoherdarnas.
Så det är som Håkan skriver. Avvisningen från Svenska kyrkan är total.
Efter Wadensjö kom Esbjörn Hagberg, som sa att det får väl gå några årtionden innan kyrkan accepterar er – det brukar ju vara så. Men han själv? Biskoparna ute i stiften följer anvisningarna från Uppsala eller från sina kyrkoherdar!
+Arne
Det är ju ännu ett fel som biskop Arne tar upp med Svenska kyrkan. En kyrkoherde ska följa sin biskops tydliga rekommendation. Kyrkan är till sin natur hierarkisk och inte demokratisk på samma sätt som en vanlig ideell förening.
Jonas M
+Arne
Förstår inte hur man vågar ta sig den rätten, om man lever med övertygelsen att Jesus ska komma tillbaka och fråga efter om det finns någon tro förvaltad och given folket menar jag.
Nu får man ju förklara för Gud varför man nekat kristna människor tillträde till helgade rum som vi gemensamt ärvt från dem som gått före oss. Samtidigt som allt från koranläsning till modevisningar (ej Värnamo skall sägas, men sett på andra ställen) och skolavslutningar utan ett knyst om Gud går bra.
Det väcker tunga frågor; vad är en kyrka? Vad är en församling? Varför finns dessa till, och för vem?
Jonas M
Nu såg jag att det finns som förslag att biskopar inte ska behöva vara präster.
Det är väldigt svårt att förstå och komma tillrätta med den här organisationen.
För att återanknyta till rubrikens fråga; givetvis kan - och bör - Missionsprovinsen bidraga med fler (hög-)mässor. Den har rätta präster, dom bör göra tjänst.
Missionsprovinsen bör inte bara inrikta sig på att försöka (ny?-)bilda tillräckligt stora och stabila gudstjänstgemenskaper, utan dess präster bör vara beredda åka runt och tjäna även i små "husförsamlingar" även om det bara är en familj eller en handfull människor som samlas
Jamen detta är ju lysande, Torbjörn. Det är vad jag också tror. Tänk om vi kunde få gehör för en sådan utveckling?! Vad är det som håller tillbaka? Har du eller någon annan någon uppfattning om det?
Håller helt med er, Torbjörn och Håkan. I Karlstad började det med att en äldre diakonissa kontaktade mig. ”Skulle vi kunna få samlas till gudstjänst såsom ni på Södra och Västra Dal?”
Detta var innan Missionsprovinsen bildades. Jag visste att det den tiden fanns en del prenumeranter på Kyrka och Folk i Värmland, Skrev ett brev till dem om samling i diakonissans hem en söndagseftermiddag (jag var upptagen på fm med en högmässa).
Omkring tjugo personer i alla åldrar kom, även några aKF-are som fanns på den tiden i Karlstads stift.
Har sedan då och då passat på att skriva om att så här kan det börja och så här kan det fortsätta. Det är bara att ta kontakt med någon i Missionsprovinsen. Vi är till för er!
Så, Håkan och Torbjörn, kom och hjälp Missionsprovinsen med detta!
+Arne
Skicka en kommentar