Det är lättare att vara gay

I dag börjar Pride-festivalen i Stockholm, om någon har missat det. SvD ägnar idag sju hela sidor åt ämnet och ett antal frågor inställer sig onekligen. Här tänkte jag bara fundera kring det att skribenterna sätter focus på kyrkan lika mycket som på själva ämnet, som om kyrkan ägde ett problem. Denna historiskt begripliga vinkling gör att huvudrubriken imponerar. Den säger ganska mycket. Där citeras Maria Drakenby, själv kristen och medlem i Missionskyrkan. Hon säger i rubriken:

"Det är lättare att vara gay än kristen"

Intressant och förmodligen i många fall sant. Det betyder att här har skett en förskjutning värd att lägga märke till. I avslutningen av intervjun säger hon: "Jag har funderat mycket på varför det är så." Så mycket mer framgår inte av hennes tankar, men jag predikade igår om "efterföljelsen". I veckans evangelium framgår tydligt varför det är svårt att vara lärjunge till Jesus. Hans krav är helt enkelt orimliga. Då kan vi kanske försöka göra om honom eller hans undervisning, anpassa honom till vår tid och kultur, men det är just detta jag tycker är oriktigt. Den sanna efterföljelsen måste ge Jesus rätt, erkänna Jesus och i stället bli beroende av Honom. Men det är klart att det krockar med vår tid och kultur att ge upp sig själv, när mantrat är att vi ska förverkliga oss själv, inte minst sexuelllt.

En annan helsida handlar om att hälften av trossamfunden får statliga bidrag trots att de diskriminerar homosexuella. Ordföranden i RFSL Ulrika Westerlund tycker naturligtvis att det är förskräckligt. Hon säger att "lagen förbjuder diskriminering på grund av sexuell läggning eller könstillhörighet." Därför ska de inte ha några statliga bidrag. Kyrkoministern Stefan Attefall (KD) menar att vi måste skilja mellan att vilja delta i samhällslivet kontra att ha samma åsikt som staten har. "Skulle vi ha ett system som bara ger bidrag till de som tycker som vi själva skapar vi ett totalitärt samhälle."

Med texten vill jag göra tydligt hur olyckligt det är att blanda samman stat och kyrka i vår tid och i vår kultur. Nu har det kommit till ytan och vi lär se många konfrontationer på temat framöver, inte bara i frågor om sexualitet eller vigselförordnanden.

Men jag undrar om inte många av dessa konfrontationer är onödiga. Varför inte lämna trossamfunden i fred? Varför attackera dem eller tvinga dem att göra om sina läror? Hade det inte varit bättre att visa tolerans, arbeta för verklig pluralism eller visa lite ömsesidig öppenhet?

Svenska kyrkans problem är att den vill vara en kristen kyrka, men inte förmår det. Den är både ett politiskt-religiöst organ (som vissa partier ville och arbetade för) och en kristen gemenskap. Därför är problemet inbyggt i systemet och undersökande journalister som anstränger sig lite kan visa på än det ena problemet efter det andra, allteftersom det passar. Det är svårt att vara kristen i Svenska kyrkan. Detär lättare att vara gay, sa Maria.