Jag vill fortsätta något med Karen Armstrong och hennes bok För Guds skull, eftersom den visar tydligt på skiljelinjerna. Det är något störande att boken har vetenskapliga anspråk därför att som en religionsvetenskaplig översikt tycker jag den är bra, men samtidigt är den fylld av förnekelser.
I kap 6 behandlar hon ämnet "Vetenskaplig religion". Det handlar främst om 1600-talet och övergången till "Upplysningstiden" som främst utvecklas på 1700-talet. Under medeltiden föröskte teologerna bevisa Guds existens och när sedan vetenskapen uppstår tycker den sig kunna bevisa Guds existens i och genom naturlagarna. Resonemanget är att Gud finns överallt, också i naturen och naturens lagar. Skapelsen visar sig så fantastiskt och Gud måste finnas i den. Det går inte att förklara eller förstå skapelsen med mindre än att Gud får vara förklaringen. Utan att reflektera närmare över det är Gud plötsligt inte bara i utan också underordnad naturen. Gud har blivit inomvärldslig. Den mest kände banbrytaren för detta tänk är Isaac Newton (1642-1727). Han var lättad och glad över att ha funnit svaret på livets gåta, men irriterad över sådana tarvliga läror som den om treenigheten eller den om inkarnationen.
Så hände det sig att religionen höll på att göra sig själv överflödig, omöjlig och onödig att tro på. Allt som i princip inte kan förklaras ansågs vara lögn och förbannad dikt, något som måste avfärdas. "Gud var inte längre transcedent, befann sig inte längre bortom språket och begreppen", skriver Armstrong. Men här gäller det att tänka två gånger, minst, därför att postmodernisterna har tagit fasta på just detta. Hur är det nu? Kan gud beskrivas med ord? Är gud i eller utanför språket? Är gud i språket riskerar vi att få en inomvärldslig gud, men är gud utanför är han oåtkomlig. Så tycks religionsvetare och postmodernister resonera. Hur vi än tänker blir det fel.
Det är min övertygelse att "äkta" kristna "måste" landa i tron på treenigheten eller inkarnationen. Vi "måste" tro att den Treenige Guden har blivit människa, "född av jungfrun Maria ...". Det är ju denne Gud vi kan lära känna, - ingen annan. Om vi inte håller fast vid dessa mysterier blir vi meningslösa, som salt utan sälta. Jag tror att det är viktigt att vi kristna vågar tala med varandra om det svåra och ta de trossteg som andra kristna har tagit före oss. Den kristne som inte gör det riskerar snart att falla in i postmodernisternas bekymmersfria värld.
1 kommentar:
Bra att du har "" runt ordet äkta. Det är alltid komplicerat när den enskilde skall bedömas om hon/han är äkta/riktig o s v, eller inte.
Hursomhelst; jag har i liberalteologin mött önskan att omformulera Evangeliet så att människorna "i vår tid" skall förstå det. Men det man gör är att man omformulerar Lagen. Det är det dubbla kärleksbudet (oftast utan första ledet) och Gyllene regeln som under påståendet att det är det som är evangeliet, formuleras lite annorlunda och gärna späs ut så att det blir påfallande kravlöst; Som en inre meditation ungefär. OK: jag avslöjas eventuellt som kärlekslös. Men sedan då?... ...D v s det är här som Guds initiativ för vår frälsning tar vid, men det missar man ju om man tror att Lagen är Evangeliet... /A1
Skicka en kommentar