Förvirrat kyrkomöte

 Många har länge blundat för den förvirring som råder inom Svenska kyrkan. Eller så beror det på att demokratin fått större betydelse än själv bekännelsen. Det senare är värre än det förra.  

Här kommer beslutet som visar förvirringen, hur kyrkomötet beslutar emot vad det själv tidigare beslutat.

I betänkandet behandlar tillsyns- och uppdragsutskottet motion 2025:113 

Krav på öppenhet för vigsel av alla par vid tillsättning av prästtjänst. I motionen föreslås det 

att kyrkomötet ska besluta att uppdra till kyrkostyrelsen att ta fram riktlinjer som ger pastorat och församlingar möjlighet att vid tillsättning av prästtjänster efterfråga kandidatens inställning till att viga alla par enligt Svenska kyrkans ordning

att i dessa riktlinjer klargöra att beredskap att viga samkönade par ska kunna ses som en förutsättning för att inneha en prästtjänst. Utskottet föreslår att motionen bifalls, främst eftersom det, genom att sådana riktlinjer tas fram, ger arbetsgivare möjlighet att vid tillsättning av prästtjänster efterfråga kandidatens inställning till att viga alla par.

Utskottet anser också att förslaget bidrar till att säkerställa likabehandling.

Till betänkandet finns tre reservationer och tre särskilda meningar.

Kanske får jag återkomma i detta, men jag saknar lust. 

Ett bortkastat liv

 Det skrivs många böcker och en del av dem är värda att läsa. som till exempel Sofia Lilly Jönssons debutroman Ett bortkastat liv. 

Titelns ord, Ett bortkastat liv, hittar jag på sidan 252 där det står: 

Är det så fel att vara ensam? Är det alldeles säkert ett bortkastat liv?

Romanen handlar om en kvinnas kärlek till pappan. Hon hade funnit pappan död i huset och sitter nu och minns när hon går igenom hans saker och minns. Pappan hade drabbats av psykisk ohälsa och tvingats leva ensam, betraktats som besvärlig och lidit.

Samtidigt forskar dottern och finner en kvinna, Anna Johanessdotter, som tidigt kommit till Stockholm - från Hjälmseryds socken! Det var i slutet av 1800-talet. Att hon kom från mitt gamla pastorat framgår av att prästen Bursell nämn som Annas konfirmationspräst. Hon hade svårt att klara sig i storstaden, blev kriminell och levde som prostituerad när hon inte satt i fängelse. Här har författaren hittat fakta från verkligheten. Också Anna led av sin situation.

I berättelsen tycks författaren även spegla sitt eget liv, men det är en annan historia och sådana tankar blir alltför spekulativa, men helt klart en läsvärd bok. Inte minst för mig med tanke på anknytningen till kyrka och församling.

Jag är glad för att jag fått läsa boken.

Mission i Sverige

 Under senare tid har missionen i Sverige väckts till liv. Under decennier har det inom kristenheten talats om att vi ska förbereda oss för den stora skörden. Mycket prat, men lite verkstad. Kan det vara så att tiden nu är mogen för aktion? Det verkar så.

Förra lördagen höll jag ett föredrag i Bollnäs med ämnet Mission i Sverige. I går kunde jag spela in det och lägga ut det på HåVi:s Youtube kanal. Det tar 41 minuter att lyssna igenom. Du kan klicka här för att komma dit. 

Carl-Erik Sahlberg var en nyckelperson i flera sammanhang och hade många strängar på sin lyra. Hans diakonala insatser, hans skrivande och hans resande likaså, men kanske inte lika mycket hans forskning. Möjligen under hans sista tid då han blev anlitad av Skandinaviska Teologiska Högskolan. Högskolan gav även ut hans bok Allmän kyrkohistoria. Carl-Erika var docent i kyrkohistoria vid Uppsala universitet. Under en kortare tid var han även tillförordnad professor.

När han reste brukade han även samla in namnunderskrifter som kom att bilda nätverket Vägen.

Hans tanke var att be och arbeta för att "Svenska kyrkan skulle vända och tända." Nätverket blev aldrig någon succé. Är det någon som på allvar tror att Svenska kyrkan kommer att vända och tända?

En av Carl-Eriks nio punkter var de små gruppernas nödvändighet för mission och väckelse. Det är en punkt som jag levt och arbetat med under decennier. Också det utan större framgång. Det har hänt mer än en gång att jag upplevts som tjatig eller alltför nischad. Det har till och med hänt att jag varnats för att arbeta för Svenska kyrkans förnyelse. Det skulle komma att ruinera min tjänst. Hur ska vi förstå det?

Jag är rätt övertygad om att här föreligger en rad missförstånd. Carl-Erik var sannolikt klok nog att skilja mellan institutionen Svenska kyrkan och de människor som tillhör Svenska kyrkan. Det är naturligtvis människorna i Svenska kyrkan som är intressanta! 

Det finns anledning att återkomma till ämnet och det ämnar jag göra under de närmaste veckorna, men nu ska jag till Gotlandsgatan för att fira mässan på Alla själars dag.

Tvätt-Malins plats

 I dag har Kari och jag besökt Tvätt-Malins plats. Den ligger i kvarteret nya Barnängen. Han du inte läst Per-Anders Fogelströms böcker om Mina drömmars stad rekommenderar jag dem varmt. Henning kommer från landsbygden till Stockholm och Södermalm i början på 1860-talet. Han och Lotten bosatte sig på Åsöberget, några stenkast härifrån.  De bodde trångt och det går fortfarande att besöka de röda 1700-tals stugorna på Åsöberget. Trångboddheten och fattigdomen var enorm. Från boken hämtar jag ett citat:

"Tvätt-Malin hade redan hunnit lägga sig men ropade ändå: 'Det är bara att komma in, ungar! Här är det aldrig låst – men det är inte mycket att stjäla heller!'"

Tvätt-Malin var etablerad i staden när Henning och Lotten kom dit. Hon var en typisk representant för de kvinnor som livnärde sig på att tvätta. Jag tror att Hammarby sjö gick högre upp på Söder för 150 år sedan och de tog sig ner till det kalla vattnet för att tvätta. De bar och kånkade tvätten ner till sjön. I boken säger hon:

"Man får ta’t som det kommer, annars går man under."

Nu har Tvätt-Malin fått ge namn åt parken och där har rests några minnesmärken till hennes och de andra kvinnornas minne och heder. Jag blir rörd när vi går där och jag ser henne för mitt inre. 

 

Gotlandsgatan 46

 I kväll är det mässa och bibelsamtal i församlingen på Gotlandsgatan 46.

Sedan mer än fem tillbaka i tiden firar S:t Filippus högmässa på Gotlandsgatan 46. Till en början på översta våningen i  huset. Numera i gatuplanet.

S:t Stefanus som funnits sedan decennier, till och med innan Missionsprovinsen bildades, firar också högmässa där. Så kom det sig att de firar högmässan kl 12 och S:t Filippus kl 15. Två högmässor inom loppet av några timmar. Onödigt, tycker några. Bra, tycker andra. Själv tycker jag hellre en högmässa för mycket än för lite.

Nu har f Magnus installerats som kyrkoherde i båda församlingarna. Fantastiskt att ett så relativt litet sammanhang som vårt ändå kan ha en kyrkoherde. Det är bra för förkunnelsens kontinuitet, rätt sakramentsförvaltning med riktigt bröd och riktigt vin och för vårdandet av själarna. 

Ser fram emot att gå dit. Välkommen du med.

Mariaberget

Kari och jag fortsätter att promenera och upptäcka Södermalm. Korten tog Kari när hon gick västerut för några dagar sedan. Det första kortet visar promenadstråket på bergets norra sida.

Och det andra utsikten över Mälaren där "en blandning av sött och salt" möts, för att citera Allsångens signatur. Jag tror ni alla känner igen Riddarholmen till höger och Stockholm stadshus något längre bort till vänster.

I dag har solen strålat, men samtidigt märks det att det börjar bli lite kallt i luften. Någon sa att det nu är 5 grader. Inte mycket.

Senare i kväll ska jag till Centralen. Där ska jag ta emot två av våra barnbarn, tillsammans med deras mor Maria som befunnit sig här sedan ett par dagar. Det är en fröjd att kunna göra det.

Djurgårdskyrkan

 I dag har Kari och jag besökt Djurgårdskyrkan. Kanske låter det oroande, men lugn, bara lugn. Jag har bibelförklaringarna i Hammarbykyrkan. Det handlar inte om något annat än en gudstjänst. Var mina sympatier ligger när det kommer till fotboll och andra angelägenheter råder ingen tvekan om. Vad gjorde vi då i Djurgårdskyrkan?

Vi firade Tacksägelsedagen. Det var som förr i tiden - gudstjänst utan nattvard, men med god predikan och fantastisk sång av en ensemble från Oscars församling. Kari och jag känner till och har tidigare som hastigast mött prästen som ledde gudstjänsten, Patrik Pettersson. Emellertid var det mannen på bild vi samtalade med efteråt. Han heter Gunnars Hafström, pensionerad sedan många år, men tidigare förste stiftsjurist här i Stockholms stift.

Det var först för ett år sedan som jag var i direkt kontakt med Gunnar. Det var i samband med att vi började fundera på att flytta till Stockholm. Min gode vän och kollega Klas Lindberg tipsade mig om Gunnar som tydligen tidigare sysslat med lägenhetsaffärer. Det hade han slutat med när jag talade med honom, men vi fick god kontakt och när vi idag kom till Djurgårdskyrkan var han där.

Djurgårdskyrkan ligger alldeles intill Gröna Lund. Vi promenerade till Slussen och tog sedan Djurgårdsfärjan till Allmänna gränd. Efter gudstjänsten strosade vi utefter Strandvägen intill City. En härlig tur i strålande sol om än lite kyligt. Det märks att det blivit höst.

Vi tog 2:ans buss hem till Söder. Bussen stannar alldeles utanför porten där vi bor.

Så kan en dag se ut nu för tiden. I morgon blir ännu en spännande dag. Då får vi besök av präst och hemgruppsledare från S:ta Clara församling. De vill veta mer om materialet jag skrivit Hand i hand med Jesus. Det ska bli intressant att få möta dem. På kvällen leder jag sedan ett zoom-möte med representanter från flera olika sammanhang. Så helt ledig är jag inte. Det blir lite spännande uppdrag också.

Allt gott och glöm inte att tacka Gud på denna Tacksägelsedag!