Vad kommer efter Alpha?

Efter Alpha kommer Beta följt av Gamma. Det är de tre första bokstäverna i det grekiska alfabetet. Men rubrikens fråga syftar hellre på vad gör vi när Alphakursen om kristen tro är slut? När en grupp samlats för samtala om något så viktigt som kristen tro och kristet liv under 10-15 veckor vill de som är kvar gärna fortsätta att träffas till sådana angelägenheter. Men hur går det till? Hur kan de som vill leva som vill fortsätta att leva som kristna komma med i det mer reguljära församlingsarbetet? Egentligen är det samma fråga som vi i decennier haft när det kommer till konfirmandarbetet. Hur ska vi få dem att fortsätta gemenskapen? 

Jag har under åren ringts upp av mer eller mindre desperata präster och pastorer därför att de fortsatt med Beta, Gamma och så vidare, men inte sett slutet på det hela. För vissa har det till och med lett till att de lagt ner Alpha eftersom människor har kommit till tro, men det vet inte hur de ska kunna "ta hand om de. Det är riktigt sorgligt när det blir så. Problemet är som regel en i grund felaktig föreställning ab begreppet "församlingen". 

Den blivande församlingen St Filippus på Södermalm i Stockholm arbetar efter ett koncept som löser problemet. Jag kommer under hösten att presentera eller lansera ett koncept som prövats och visat sig lyckosamt. Materialet Hand i hand med Jesus består av sex delar och de två första är tillgängliga. Du kan beställa dessa hos www.semnos.com. 

Materialet är skrivet för nykristna, men används ofta lika gärna av andra intresserade. Som en fortsättning på Alpha gör man som så att var och en studerar hemma under veckan. Bokens första vecka innehåller fem korta inspirerande bibelstudier. När det är gjort möter man gruppen som gärna får bestå av 2-12 deltagare. Sedan fortsätter man med vecka 2 och så vidare. Du kan om du vill likna detta vid vilken Betagrupp som helst, men då är skillnaden dels deltagarnas interaktiva självstudier, dels att du får en hemgrupp.

När det kommer till St Filippus får vi i förlängningen en växande församling.

Raoul Wallenberg

 Jo, då - nu har jag läst ut boken Landet utanför, med stor behållning. Jag förundras över att jag inte under min uppväxt vare sig hemma eller i skolan fått större insikter i Andra världskriget. Jag kan svagt minnas att mor och far talat något om detta. Kriget skedde ändå under deras tid. De var 20-25 år gamla då det utspelade sig. Frågan är om det inte var än sämre beställt med informationen i skolan. Och i den utsträckning vi fick lära något - hur var det vinklat? Hur såg analysen ut och vilka lärdomar skulle vi dra?

Kunskapen om krigets mekanismer borde vara viktig allmän kunskap. Om jag fått veta så lite hur lite har då inte mina barn eller barnbarn fått veta? När kriget väl tog slut firades det på gatorna i våra nordiska länder, men somliga svenskar tyckte inte att vi hade något att fira. Vi bidrog ju inte till någon seger!

Innan jag berättar vad Berggren skriver om Wallenbergs öde vill jag visa hur det ser ut utanför vårt fönster. Det är inte ofta man an se hela regnbågen, dessutom så lågt (eller om det är vi som befinner oss så högt).

Utan tvekan fängslades Wallenberg i Ljublankafängelset i Moskva. Men varför? Vilken var hans skuld? Berggren anger sex orsaker. 

För det första betraktades Wallenberg suspekt på grund av sitt efternamn. Han tillhörde en familj av storkapitalister som gjort och gjorde affärer med tyskarna. 

För det andra fruktade Stalin att de allierade skulle lura honom genom att sluta en separat fred med tyskarna. 

För det tredje hade svenskarna organiserat transporter av betydelsefulla flyktingar från Baltikum undan Sovjetmakten. Det var med andra ord en blandning av sammanträffanden och felaktigheter som sannolikt kunde ha retts ut om det funnits en god vilja. Men den goda viljan stod inte högt i kurs i Moskva under den här tiden, skriver Berggren. 

Så det fjärde Berggren anger som orsak var, för att citera från Pravda, hade "Sverige gömt undan förrädare som flytt de baltiska folkens hämnd". Svenskarna hade dessutom en alltför mjuk inställning till nazismen. 

Den femte orsaken var det svenska utrikesdepartementets passivitet. Det fanns inget intresse för att bråka med Sovjet på grund av Wallenberg. Det fanns andra svenskar som var mer intressanta.

Den sjätte och kanske viktigaste orsaken var nog att Sovjet var medvetet om att de handlat fel och i vanlig ordning ville de inte erkänna att man spärrat in en svensk diplomat i strid med den immunitet som reglerat internationella relationer i århundraden.

I stället valde Sovjet att sprida en lögn. Wallenberg och de ryska officerare som skulle ta honom till Moskva hade dödats av högerextremister redan i Ungern. I det läget gjorde den svenske ambassadören i Moskva ett fatalt misstag. Han bad Sovjets UD att bekräfta Wallenbergs död (utan att be om några bevis). Och det gjorde de. Därmed blev den sovjetiska lögnen en svensk sanning.

Jag citerar Berggrens slutsats:

Raoul Wallenberg dog i fångenskap i Moskva sommaren 1947. De sovjetiska myndigheterna erkände tio år senare att man haft Wallenberg i förvar men hävdade att han dött i en hjärtattack. Mer sannolikt är att han avrättades. Det fortsatte att komma vittnesmål från personer som hävdade att han var vid liv. De svenska diplomatiska insatserna för att ta reda på vad som hänt med Wallenberg förblev halvhjärtade. I mars 2016 dödförklarades han officiellt av den svenska skattemyndigheten.

I dag menar man att Wallenberg räddade ett hundratusental judar, men betalade med sitt liv. Jo, han var svensk och han var en hjälte.

Sverige - landet utanför

1 september! Tänk vad tiden går. Vart tog augusti vägen? 

Nu har Kari och jag tillbringat något över en vecka i Branäs och det har blivit tid för läsning. Just nu läser jag en intressant bok som skildrar Andra världskrigets slutfas. Det är historikern Henrik Berggren som skrivit en trilogi om Landet utanför, det vill säga Sverige som landet utanför kriget. Jag läser den tredje delen med underrubriken Sverige och kriget 1943-1945. I den delen beskriver vad som händer i Sverige dag för dag, månad för månad. Han har gjort en imponerande research med material från arkiv, från regeringskansliet, Sveriges Radio, privata brevsamlingar, offentliga tryck, filmer, tidningar, tidskrifter och naturligtvis massor med litteratur.

Idag har jag läst åttio sidor om tiden juli-december 1944 och kriget går mot sitt slut. Det är mycket att ta in.

Berggren skrev inledningsvis att denna tredje del har varit den svåraste att analysera och berätta om. Varför? Jo, därför att det i stor utsträckning saknas sekundär litteratur. Det verkar som att  svenskarna tappade intresset för kriget i och med att det tog slut. Eller som jag förstår det; man ville inte tala om hur Sverige agerat. 1941- 42 hade praktiskt taget helt och hållet handlat om eftergiftspolitik. Genom att göra eftergifter med Tyskland lyckades man hålla Sverige utanför kriget. Ärligt talat rådde ett vänskapsförhållande mellan Sverige och Tyskland. Hitler fick därför aldrig något skäl att invadera Sverige. De hade mer att vinna genom vår vänskap. Vid den här tiden verkar det som att de flesta trodde att Hitler skulle lyckas upprätta sitt tusenårsrike. Bäst att hålla Hitler på gott humör.

Hitler hade invaderat Norge och placerat 300 000 soldater där och sett till att Quisling kunde leda landet åt dem. Norge hade inga möjligheter att själva försvara sig, men hade en stark motståndsrörelse.

Finland tvingades att direkt samarbeta med Hitler för att kunna stå emot Sovjetunionen. Det handlade om landets överlevnad. Men, som sagt, Sverige klarade att hålla sig utanför - genom att kompromissa! Det blev emellertid svårare och när USA och de andra västmakterna kom överens om att besegra Hitler kom Sverige i kläm.

Idag har jag läst om hur pjäsen Köpmannen i Venedig av Shakespeare spelades och diskuterade i Sverige, om hur Zara Leander behandlades, om Astrid Lindgrens krigsdagbok och om hur hon i sin ansökan hos Bonniers beskrev Pippi Långstrump som en "übermensch" med väldig makt. Bonniers ville inte ge ut boken. Astrid Lindgren fick avslag på sin ansökan. 

Jag har läst om Dagen D då de allierade landsteg i Normandie. Visste du att landstigningen fick skjutas upp en dag på grund av dåligt väder så den kom att ske på den 6 juni (Sveriges flaggdag). Över engelska kanalen strävade den största flottan världen sett: 5 000 landstigningsfartyg ,ed 132 000 soldater eskorterade av sex slagskepp, l 23 kryssare, 104 jagare, 152 eskortfartyg samt 277 minsvepare. Samtidigt väntade tusentals stridsflyg på att få lyfta i gryningen.

Jag har läst om Ingmar Bermans genombrott med filmen Hets, om Karl Gerhard och naturligtvis om Raoul Wallenberg,

han som brukar kallas "den svenske hjälten". Sanningen var den att denne Wallenbergare inte var den mest framgångsrike. Han hade inte åstadkommit särskilt mycket i sitt 31-åriga liv, skriver Berggren, förrän han skickades till Budapest, den 7 juli 1944, för att bistå judarna. Nytt för mig var att det inte var Sverige utan USA som engagerade, bistod och betalade honom.

Men han gjorde en heroisk insats i för judarna i Budapest. Här kom han till sin rätt och han utvidgade arbetet med att rädda judar. Redan i augusti hade han skaffat sig ett 40-tal medarbetare och i september 250, familjer medräknade. Hur slutade det för Wallenberg? Det får vi se i morgon.

Vecka 3 och 4

 Nu ligger bonus materialet för vecka 3 och 4 ute på vår Youtube kanal. Vecka 3 handlar om kraften i syndernas förlåtelse och vecka 4 om att ha Jesus som Herren. De samtala som Victor och Jacob för med mig utgår från del 1 i materialet Hand i hand med Jesus. Det har varit och är inspirerande att lyssna på brödernas tankar kring dessa ämnen.

Jacob talade i vecka 3 om syndernas förlåtelse som absolut, men att konsekvenserna för våra synder kan finnas kvar. Har jag sårat en medmänniska finns följderna kvar även om Herren har förlåtit mig. Det är tänkvärt och kan i sin tur få följder. Kanske måste jag också be någon annan om förlåtelse.

Att syndernas förlåtelse närmast är självklar har att göra med försoningen. "Han är försoningen för våra synder, inte bara för våra utan för hela världen", skriver aposteln Johannes.

I det andra samtalet påpekar Victor att det finns en spänning mellan Jesus som Herren och vår önskan att göra vad vi själva vill bestämma. Kan vi inte bestämma något själva? Kan jag vara stolthet över mig själv? Det blev ett spännande och intressant samtal.

Relationen med Herren måste väl betyda att jag vill göra som Herren säger, menade Victor. I vår tid är det svårt att tala om om att lyda, men egentligen borde det vara självklart. Att lyda har inte med auktoritet utan med en kärleksrelation. Det är nåd att få lyda Herren. Avslutningsvis konstaterade vi att vi samtalat om en resa eller process som vara livet ut.

Om du inte har fått med dig det utgår vi från del 1 i en serie om sex delar. Den första delen vänder sig till nykristna, men har visat sig vara lika angelägen för oss som varit kristna många år. Är du intresserad av böckerna kan du beställa dem på vår hemsida www.sunnliden.se.

Motion 2024:24

 Det börjar dra ihop sig till det så kallade kyrkomötet. Den här gången är det ett tema-möte. Temat är kyrkan i det offentliga rummet och börjar tisdagen den 1 oktober.

Det var inte ironiskt menat när jag skrev det så kallade kyrkomötet. Jag menar bara att det är viktigt att förstå att vi här har att göra med en ockuperad kyrka, för att citera f Gunnar Rosendahl. Kyrkan, för övrigt med litet k, det vill säga inte identisk med Kristi kyrka, är marinerad av partipolitik, främst socialdemokratisk sådan. I hundra år har man, medvetet och systematiskt, så gjort om Svenska kyrkan att den i princip har blivit statens religiösa institution. Är det verkligen så hemskt?

Svenska kyrkan har en bekännelse, men hon följer den inte. Den används sällan, nästan aldrig, som något argument i kyrkomötet, än mer sällan Bibeln. I bekännelsen står att läsa att kyrkan är där "Guds ord förkunnas rent och klart och sakramenten rätt förvaltas". Det är en verklig utmaning och borde stå i centrum varje kyrkomöte. Jag tror att de flesta av kyrkomötets delegater är mer upptagna av att hålla ihop sitt parti eller sin nomineringsgrupp och försöka förutse röstningen i november än att hålla sig till bekännelsen.

Motionen om att "ta fram riktlinjer som främjar jämställdhet vid vigslar" är ett litet, litet exempel på hur arbetet bedrivs. Den tycks ta sin utgångspunkt i att kvinnor inte själva kan bestämma hur de vill ta sig  fram till altaret. I motionen insinueras att hon visar sig omyndig och det hävdas att hon företräder en okristlig människosyn som inte gestaltar vår syn på äktenskapet. Vilken den nu är?

Så fortsätter politikerna utifrån sin ideologi att politisera och förändra bekännelsen. I det här fallet blev det möjligt genom att steg för steg förändra synen på äktenskapet. Så får man hela Sverige att diskutera, inte synen på äktenskapet, utan synen på jämställdhet. Det kan i och för sig vara bra, men har knappast något att göra med hur bruden vill ta sig fram till altaret. Det ingår inte i bekännelsen att fadern inte får följa sin dotter till altaret.

Allas lika värde

Så härligt att få ha lite "semester". Kari och jag befinner oss i Branäs uppe i norra Värmland. Här har vi tillgång till en stuga. Vi brukar resa hit, till Sveriges sydligaste fjällvärld, åtminstone någon gång per år. Helst vid den här tiden när vinterns skidsäsong är över.

Den här gången blir det nästan två veckor och jag har med mig sex böcker. Hoppas och tror att det ska räcka. Just nu läser jag Malcolm Gladwells bok The tipping point. Jag läser den i översättning och då heter den Den tändande gnistan. Det är en intressant och tankeväckande bok. Den handlar om hur epidemier sprider sig fast inte om sjukdoms epidemier utan snarare om hur idéer sprider sig. När de rätta förutsättningarna föreligger smittar idéerna från person till person, som vi föreställer oss en väckelse. Jag hade hört talas om boken tidigare, men inte förrän dagen innan avresan blev det av att jag lånade den på biblioteket. Jag kommer förmodligen at läsa ut boken redan i dag.

Parallellt med bokläsandet fortsätter jag att fundera över relationen mellan Guds skapelseordningar och den patriarkala ordningen. Kan det vara så i vårt jämlika samhälle att den patriarkala ordningen finns där under ytan? Just därför att den är en del av skapelseordningen? Kanske är det så att den ligger till grund för oss, men att den tar sig olika uttryck i olika tider och kulturer. Även om vi som kristna ser man och kvinna som komplementära behöver det inte motsäga ett rätt patriarkalt tänkande. 

Paulus var helt införstådd med att man och kvinna, fri och slav, arbetsgivare och arbetstagare var "ett i Kristus". Det borde vara en självklarhet också för oss som är kristna. Lika självklart är det att vi är olika, att vi har olika livsuppgifter, olika utrustningar, olika mogna och kompletterar varandra. Det kan inte vara något underligt. Likaså torde lika lön för lika arbete vara en självklarhet.

Jag tror att förvisso att "synden är med i allt" och att den i ett patriarkalt system blir fruktansvärt förtryckande. Men ett sådant förtryck är lika vanligt i ett jämställt samhälle. Eller i ett komplementärt samhälle. 

Varför, för övrigt, lyfts alltid de negativa exemplen fram när det gäller den patriarkala ordningen? Varför inte "den starkes" ansvar? 

Så går funderingarna när jag tycker mig förstå Paulus allt bättre. Han inte bara bejakade sin tid och kultur utan framför allt levde han i gemenskap med Herren Jesus. Den gemenskapen var överordnad alla möjliga och omöjliga ideologier som florerade i Kolosse.

Alla människors lika värde är en biblisk dogm redan på skapelsens plan. Än mer på frälsningens. I Skriften förvekligades den genom den patriarkala ordningen.

Varför inte den patriarkala ordningen?

 Skönt att vara hemma igen även om det bär iväg igen i morgon bitti. Två veckors "semester". Och jag som är pensionär och egentligen har semester året runt ... 

Jag har skrivit färdigt min bibelteologiska kommentar till Kolosserbrevet. Det ger mig mycket att få fördjupa mig utan någon tidspress. Nya tankar som till exempel det enkla faktumet att det först i Kolosserbrevet finns en så kallad hustavla. Kyrkan och församlingarna hade klarat sig utan den i nästan 30 år. Så varför kom den in nu? Hustavlan är inte sprungen ur något kristet sammanhang utan fanns på plats i antiken, åtminstone sedan 300-talet f Kr. Alla hushåll levde med en patriarkal hustavla, men Paulus tar in den i Kolosserbrevet.

I vår tid går det knappast att tala positivt om den patriarkala samhällsordningen utan ett våldsamt motstånd. Det skulle vara som att förklara krig, i vissa sammanhang. Också i kristna sammanhang, trots att hela Nya testamentet utspelar sig i en patriarkal miljö. 

Jag förstår att vi inte lever i ett patriarkalt samhälle och att jämförelserna kan uppfattas som anakronistiska. Men är det inte så, käre kristne, att den ordningen i stora stycke sammanfaller med skapelseordningen?

Den patriarkala ordningen kännetecknas av: 

- Uppdelningen i över- och underordnande

- De senares lydnadsplikt mot de förra

- De överordnades skyldighet att ha omsorg om de underordnade

När vi kommer till Nya testamentet är det alldeles uppenbart att Paulus bejakar denna ordning, dels utifrån skapelsen, dels utifrån livet i Kristus. Livet i Kristus är primärt och i honom är vi alla lika. Kvinnan är till exempel lika mycket värd som mannen och slaven är lika fri som den fria.

Ur ett kristet perspektiv skulle jag vilja vända på de tre punkterna så den sista kommer först. Det är de överordnades plikt att sörja för de underordnade. "Den som vill vara störst ibland er vare de andras tjänare", sa Mästaren. Det just så vi ser på det kristna äktenskapet. Det är mannens ansvar att sörja för familjen och se till att alla mår bra. Att vara överordnad är det svåraste och kanske är det därför så många har abdikerat från den positionen. Katastrof.

Det är förmodligen inte någon tillfällighet att en man som Jordan B. Peterson har fått ett sådant enormt genomslag. För egen del känner jag flera bröder som nu går samman i mans-grupper. Tänk vad underbart om männens främsta uppgift återigen fick bli att sörja för de sina. (Det hindrar naturligtvis inte att de övriga i hushållet också bjuder till).

Ja, så kan man fördjupa sig när man läser Kolosserbrevet. Om ni vill skriva jag gärna ytterligare några bloggar i saken.