När Vineyard kom till Norden

Nu har den kommit, - Sundbergs berättelse om när Vineyard kom till Norden. Det här är den andra delen om John Wimber och Vineyard. Jag har inte hunnit läsa den ännu, men är så glad för att jag fått båda exemplaren av vännen och kollegan Hans. Jag har läst några kapitel i del 2, men det får bli mer allt eftersom. De5 är inga böcker jag sträckläser, men gärna lite då och då när andan faller på. Det är riktigt spännande eftersom jag var med när det hände. Inte i själva kärnan, men på några centrala delar i uppbyggnaden. Till exempel när Hans och Lotta installerades som ledare för Vineyard, när bibelskolan Levande Stenar var igång, för att inte tala om den teologiska utbildningen Nya Vinläglar där jag till och med var motorn i det hela. Jag var med i USA på ranchen där de blivande pastorerna utbildades, på missionsresorna i Sibirien och på några konferenser i Sverige som till exempel Stockholm - 91. Jo, när jag försöker minnas var det en del och ändå höll jag på med än mer hemma i Hjälmserud och i min resande tjänst. Så visst var det mycket engagemang. Det är klart att det är roligt att läsa om detta i Hans bok, inte minst eftersom jag själv skrev om en del av detta i min självbiografiska bok Så länge dagen varar. 

Många av er som var med på den här tiden rekommenderas att skaffa boken, särskilt denna del 2. Och om ni inte var med får ni här en del svensk kyrkohistoria.

Tack Hans för att du skrivit ner det här som ingen annan gjort. Bra därför att om det inte finns nerskrivet har det inte ägt rum. Men vi vet.

Ylva Eggehorn

Efter att väckelsen bröt ut på Fjellstedtska skolan på hösten 1972 hände det sig att vi reste ner till Stockholm. Det var framför allt mina vänner Hans Lundaahl och Svante Rumar som visste vad som hände där. Jag hörde bara talas om det.

 När jag skrev min självbiografiska bok Så länge dagen varar var det tvunget att berätta något också om Stockholm även mitt centrum var på Fjellstedtska och några olika lägenheter i Uppsala. Uppgifterna om Stockholm fick jag främst från Nils Liedskog som var en av de mer involverade i Stockholm. Det var han som berättade för mig om Blå Salen i Vasastan och om mötena i S:t Peterskyrkan. Jag skrev ungefär så mycket om detta i boken och vidare nämnde jag om de tre sjuksköterskorna som utgjorde värdar i Blå Salen.

Nu har jag läst Ylva Eggehorns bok Sången under ytan med stort intresse, nöje och igenkännandets glädje. Hennes bok är självbiografisk och ställs fram som en roman och utspelar sig just vid den tiden väckelsen på Fjellstedtska pågick, i början på 70-talet. Tydligen vaknade Ylvas intresse för Jesus redan i slutet av 60-talet. Kanske var det på grund av att hennes pojkvän börjat läsa teologi.

Ylva och hennes vänner köpte ett gammalt missionshus i Sorunda socken, i Nynäshamns kommun. Det renoverade dem över tid och hon berättar om arbetet och om hur vänner kom härifrån och därifrån för att besöka dem. Flera av dem stannade kvar i "Huset" och de som bosatte sig i det kom att ett av de många kollektiv som fanns vid den här tiden. Det som skilde vännerna här var att de ville ha Jesus i centrum. Ylva berättar om hur de kunde sjunga till bords så maten hann kallna flera gånger om. Sång, skratt och glädje tycks ha varit ett kännetecken för kommuniteten.

Så skriver hon om det som följt mig hela livet. Det fanns bara i Stockholm tusentals små grupper!

Så kom jag till kapitlet med rubriken Ifrågasättanden. Jodå, här berättar hon om vad som hände med det andliga uppvaknandet och de tusentals små grupperna. De ifrågasattes och de motarbetades. Det här är också min erfarenhet och det här är en del av bakgrunden till Livets ord. 

Ylva berättar om hur grupperna samlades en gång i månaden i Katarina kyrka. "Kyrkan var full. Somliga tog med sig instrument. Inga programblad delades ut Det var samma väntan och tystnad som i bönegrupperna, innan någon tog till oreda eller tog ton."

Det var länge sedan, om någonsin, jag gråtit så mycket när jag läst en bok. Tack Ylva för att du berättat den oskrivna historien om vad som hände. Som du själv skriver: om den förblir oskriven har den aldrig hänt, men jag vet att den har hänt och jag vet vad som hände sedan. Gud välsigne dig!

Hornstull, 1 december

I dag var jag inte med på promenaden, men Kari  skickade den här vackra bilden. När man  går söderut från Hornstull längs vattnet kommer man alldeles strax till Tanto strandbad, vid Årstaviken. Nu är det lite kallt, men likafullt kunde Kari notera en badande.

När dottern Elisabet och barnbarnet Linn var uppe i samband med flytten var vi där en het sommardag och då badade vi allihop. Vi var inte ensamma  - om jag säger så. Jo, då till och med jag badade, men det var då.

Från Tanto kan man sedan vandra vidare österut längs vattnet  till Skanstull och vidare längs Hammarby kanal och nästan ända hem till oss, en sträcka på cirka fem kilometer. 

Förvirrat kyrkomöte

 Många har länge blundat för den förvirring som råder inom Svenska kyrkan. Eller så beror det på att demokratin fått större betydelse än själv bekännelsen. Det senare är värre än det förra.  

Här kommer beslutet som visar förvirringen, hur kyrkomötet beslutar emot vad det själv tidigare beslutat.

I betänkandet behandlar tillsyns- och uppdragsutskottet motion 2025:113 

Krav på öppenhet för vigsel av alla par vid tillsättning av prästtjänst. I motionen föreslås det 

att kyrkomötet ska besluta att uppdra till kyrkostyrelsen att ta fram riktlinjer som ger pastorat och församlingar möjlighet att vid tillsättning av prästtjänster efterfråga kandidatens inställning till att viga alla par enligt Svenska kyrkans ordning

att i dessa riktlinjer klargöra att beredskap att viga samkönade par ska kunna ses som en förutsättning för att inneha en prästtjänst. Utskottet föreslår att motionen bifalls, främst eftersom det, genom att sådana riktlinjer tas fram, ger arbetsgivare möjlighet att vid tillsättning av prästtjänster efterfråga kandidatens inställning till att viga alla par.

Utskottet anser också att förslaget bidrar till att säkerställa likabehandling.

Till betänkandet finns tre reservationer och tre särskilda meningar.

Kanske får jag återkomma i detta, men jag saknar lust. 

Ett bortkastat liv

 Det skrivs många böcker och en del av dem är värda att läsa. som till exempel Sofia Lilly Jönssons debutroman Ett bortkastat liv. 

Titelns ord, Ett bortkastat liv, hittar jag på sidan 252 där det står: 

Är det så fel att vara ensam? Är det alldeles säkert ett bortkastat liv?

Romanen handlar om en kvinnas kärlek till pappan. Hon hade funnit pappan död i huset och sitter nu och minns när hon går igenom hans saker och minns. Pappan hade drabbats av psykisk ohälsa och tvingats leva ensam, betraktats som besvärlig och lidit.

Samtidigt forskar dottern och finner en kvinna, Anna Johanessdotter, som tidigt kommit till Stockholm - från Hjälmseryds socken! Det var i slutet av 1800-talet. Att hon kom från mitt gamla pastorat framgår av att prästen Bursell nämn som Annas konfirmationspräst. Hon hade svårt att klara sig i storstaden, blev kriminell och levde som prostituerad när hon inte satt i fängelse. Här har författaren hittat fakta från verkligheten. Också Anna led av sin situation.

I berättelsen tycks författaren även spegla sitt eget liv, men det är en annan historia och sådana tankar blir alltför spekulativa, men helt klart en läsvärd bok. Inte minst för mig med tanke på anknytningen till kyrka och församling.

Jag är glad för att jag fått läsa boken.

Mission i Sverige

 Under senare tid har missionen i Sverige väckts till liv. Under decennier har det inom kristenheten talats om att vi ska förbereda oss för den stora skörden. Mycket prat, men lite verkstad. Kan det vara så att tiden nu är mogen för aktion? Det verkar så.

Förra lördagen höll jag ett föredrag i Bollnäs med ämnet Mission i Sverige. I går kunde jag spela in det och lägga ut det på HåVi:s Youtube kanal. Det tar 41 minuter att lyssna igenom. Du kan klicka här för att komma dit. 

Carl-Erik Sahlberg var en nyckelperson i flera sammanhang och hade många strängar på sin lyra. Hans diakonala insatser, hans skrivande och hans resande likaså, men kanske inte lika mycket hans forskning. Möjligen under hans sista tid då han blev anlitad av Skandinaviska Teologiska Högskolan. Högskolan gav även ut hans bok Allmän kyrkohistoria. Carl-Erika var docent i kyrkohistoria vid Uppsala universitet. Under en kortare tid var han även tillförordnad professor.

När han reste brukade han även samla in namnunderskrifter som kom att bilda nätverket Vägen.

Hans tanke var att be och arbeta för att "Svenska kyrkan skulle vända och tända." Nätverket blev aldrig någon succé. Är det någon som på allvar tror att Svenska kyrkan kommer att vända och tända?

En av Carl-Eriks nio punkter var de små gruppernas nödvändighet för mission och väckelse. Det är en punkt som jag levt och arbetat med under decennier. Också det utan större framgång. Det har hänt mer än en gång att jag upplevts som tjatig eller alltför nischad. Det har till och med hänt att jag varnats för att arbeta för Svenska kyrkans förnyelse. Det skulle komma att ruinera min tjänst. Hur ska vi förstå det?

Jag är rätt övertygad om att här föreligger en rad missförstånd. Carl-Erik var sannolikt klok nog att skilja mellan institutionen Svenska kyrkan och de människor som tillhör Svenska kyrkan. Det är naturligtvis människorna i Svenska kyrkan som är intressanta! 

Det finns anledning att återkomma till ämnet och det ämnar jag göra under de närmaste veckorna, men nu ska jag till Gotlandsgatan för att fira mässan på Alla själars dag.

Tvätt-Malins plats

 I dag har Kari och jag besökt Tvätt-Malins plats. Den ligger i kvarteret nya Barnängen. Han du inte läst Per-Anders Fogelströms böcker om Mina drömmars stad rekommenderar jag dem varmt. Henning kommer från landsbygden till Stockholm och Södermalm i början på 1860-talet. Han och Lotten bosatte sig på Åsöberget, några stenkast härifrån.  De bodde trångt och det går fortfarande att besöka de röda 1700-tals stugorna på Åsöberget. Trångboddheten och fattigdomen var enorm. Från boken hämtar jag ett citat:

"Tvätt-Malin hade redan hunnit lägga sig men ropade ändå: 'Det är bara att komma in, ungar! Här är det aldrig låst – men det är inte mycket att stjäla heller!'"

Tvätt-Malin var etablerad i staden när Henning och Lotten kom dit. Hon var en typisk representant för de kvinnor som livnärde sig på att tvätta. Jag tror att Hammarby sjö gick högre upp på Söder för 150 år sedan och de tog sig ner till det kalla vattnet för att tvätta. De bar och kånkade tvätten ner till sjön. I boken säger hon:

"Man får ta’t som det kommer, annars går man under."

Nu har Tvätt-Malin fått ge namn åt parken och där har rests några minnesmärken till hennes och de andra kvinnornas minne och heder. Jag blir rörd när vi går där och jag ser henne för mitt inre.