Universitet

Nu har jag äntligen fått en given möjlighet att skriva av mig något om våra universitet och den förändring som pågår där. Förändringar på skolans område tycks förfölja mig. När jag 1964 började årskurs 4 genomfördes den så kallade du-reformen. Jag glömmer aldrig hur vi elever hutades åt när vi räckte upp handen och obetänksamt sa "fröken" eller "magistern" i stället för "du". Det var en ganska plågsam och onödig (?) reform. Det dröjde inte länge förrän vi elever blev varma i kläderna och respektlöst skrek "hörru du dö" efter lärarna.

Jag tror det var när vi började årskurs 7 som vi inte längre fick arbeta självständigt. Allt skulle göras som "grupparbete". För min del var det förödande. Jag fungerade sällan bra i grupp och gör det knappast idag heller, även om det nu är annorlunda. Talar vi om förnyelse eller förändringar inom församlingen vet alla att det inte är något enmans-jobb. Men å andra sidan verkar vi inte lösa bekymren inom församlingen genom grupparbete heller. Här är det andra kvalitéer vi behöver.

Ibland talar vi om förändringarna i samhället och om hur dessa sker över generationer. Så har det naturligtvis alltid varit, men är inte förankringen i historien viktigt? I SvD, 29 augusti, recenserades boken La Universidad secuestrada. Testimonios de un naofragio, red Hernández, Delgado-Gil och Pericay av professorn i spanska vid Lunds universitet Inger Enkvist. Titeln är spanska och lyder översatt till svenska "Det kidnappade universitetet. Vittnesbörd om en förlisning." Den kommenterades också på en ledarblogg skriven av Ivar Arpi med rubriken "Kommer det på tentan?" Båda dessa artiklar är läsvärda inte minst i ljuset av vad som nu sker med Lundsbergs internatskola. Problemet i all korthet kan sägas vara att universiteten numera styrs av pengar, byråkrati och krav. Eller som Arpi formulerar det; Det handlar mer om utbildning än om bildning. Det gäller att klara tentan och få sitt intyg så man kan ta sig vidare, inte om bildning, forskning eller om att ta mänskligheten vidare.

Jag har egna erfarenheter av detta eftersom jag så sent som år 2007 skrev min licentiatavhandling om Cellkyrkan. Men jag var tvungen att i all hast på slutet skriva färdigt. Dels därför att min handledare fick handleda mig på sin fritid och tillbringade stor del av mitt skrivande i USA och dels eftersom jag måste bli av med denna avhandling fort eftersom Linköpings universitet skulle anta och gå över till Bologna-processen och då försvinner möjligheten till lic-avhandlingar. Då hade jag istället tvingats till att bli doktor, men det var knappast någon professor som var intresserad av att jag skulle forska i "den lilla gemenskapens betydelse för kyrka och församling". Reglerna är också sådana att du är tvungen att själv garantera ditt uppehälle för de fyra år det tar att skriva en doktorsavhandling för att alls kunna bli antagen för vidare forskning. Det sker oftast genom att man söker pengar och de som har pengarna bestämmer med andra ord vilken typ av forskning man vill "köpa". Så ser det numera ut över hela Europa eftersom den så kallade Bologna-processen likriktar Europas universitet och studenter. Jag gjorde ändå ett försök genom att söka ett forskarstipendium inom Svenska kyrkan. Vi var 30 studenter som sökte  fyra platser. De fyra platserna gick till unga tjejer som ville forska om feministisk etik och om genus. Svenska kyrkan "köper" den forskning man vill ha, påstår jag.

Min handledare blev sedan professor men verkade som sagt understundom som gästprofessor i USA. Jag minns hur han berättade om hur svårt det var för honom att bedriva forskning här hemma i Sverige. Praktiskt taget all tid gick åt till sammanträden, undervisning av studenter och att söka pengar till verksamheten. Det gick åt mycket fritid och han hade svårt att hinna med mig och inte var han överbetald heller. När han var i USA var villkoren helt annorlunda. Han undervisade inte lika mycket, hade gott om tid för sin forskning och behövde sällan eller aldrig jaga pengar.

I Europa förser staten universiteten med pengar i förhållande till hur många studenter man tar emot. Ju fler studenter desto mer pengar. Det gör att kvalitén inte bara styrs utan också sjunker med ökat antal studenter. När ungdomsarbetslösheten är hög som den är nu utvidgar man antalet platser på universiteten. Sedan att dessa studenter är omotiverade är det få som bryr sig om. Tänk om det blir på universiteten som det är på högstadiet och gymnasiet? Om respekten för kunskap, bildning och lärare försvinner? Om universitetslärare tvingas att lära ut sådant studenterna redan skulle kunna, som till exempel lästeknik, svensk grammatik eller hur man uttrycker sig? Eftersom jag själv undervisade en del på Linköpings universitet vågar jag påstå att vi redan är där.

Till Bologna-processen hör också att det som sker ska "utvärderas". De som "utvärderar" universiteten är ofta politiker, byråkrater och ekonomer, inte universitetslärare. De har reducerats till tjänstemän. 

Då behövs inte bara internatskolorna som Lundsberg utan också de privata universiteten. Jag var i Uppsala förra vecka och kunde då till min glädje konstatera att Uppsala har fyra universitet: Uppsala Universitet, Johannelund, Newmaninstitutet och Livets Ords Universitet. Det gillar jag.

Internatskolor

Internatskolan har många fördelar. Själv hade jag glädjen att få gå på Fjellstedtska skolan. Det var fantastiskt fina år med bra lärare och goda kamrater. Visserligen förekom så kallad nollning, men det förekommer väl på de flesta gymnasier, eller ... Kanske börjar de försvinna som en del av en skolas kultur. Så har uppenbarligen inte varit fallet på Lundsberg så det får man nog fortsätta se över. Om nu skolan får finnas kvar.

Jag tog studentexamen 1973 och fick vara med om hur den dåvarande socialdemokratiska regeringen gjorde vad de kunde för att Fjellstedtska skolan skulle läggas ner. De lyckade också några år senare. Det kan vara bra att ha klart för sig att socialister i allmänhet är emot privata skolor. Så har det alltid varit och kommer att vara också fortsättningsvis. Därför är det bra att friskolorna nu upplever en renässans och att socialdemokraternas jakt har reducerats till att de inte får gå med vinst. Det senare är enligt min mening illa nog. Problemet är förmodligen att det till stor del handlar om skattepengar. Om skattepengar används i andra länder vet jag inte, men skattepengarna ger onekligen ett stort mandat till allmänheten och skolpolitikerna.

Det är inte märkligt att det förekommer många vänsterargument i debatten. Argument som talar om "överklass", "att stänga in barn" eller att internat är en "förlegad företeelse". Jag såg TV-programmet Debatt igår och hörde hur vänsterpartisten Rossana Dinamarca argumenterade. Den som vill kan se programmet här. Hur Aftonbladet drivit medierna ska jag låta vara osagt eftersom jag inte följt kvällstidningarnas skriverier, men det är inte svårt att gissa sig till vilken inställning Aftonbladet har i grund. Det är inget nytt, men det är sorgligt att skolan har kommit att användas som slagträ av politiker. Det drabbar både lärare och elever.

Det finns naturligtvis inget som helst försvar för incidenter sådana som uppdagats på Lundsberg, men vi vet att det sker på var och varannan skola. Hur ofta läser vi inte om gruppvåldtäkter och mobbning i skolorna? Och då talar vi inte om internatskolor utan om kommunala skolor.

Nu får vi se hur Skolinspektionen går vidare. De har redan börjat mumla om att skolan ska läggas ner. Det verkar vara en målsättning. Det var också målsättningen när de jagade Livets Ords kristna skola för några år sedan. Då var anklagelsen att där pågick religiös indoktrinering och med den politiska agenda inspektionen verkar ha var och är det säkert sant. Om man nu vill kalla fostran för indoktrinering. Södemalmskyrkans kristna skola är en annan observerad skola, men faktum är att den skolan för inte länge sedan utnämndes till Stockholms bästa skola!

I dagens Svd informerar journalisten Maria Sundén Jelmini om att lärartätheten är betydligt bättre på Lundsbergs skola än på andra. De har 9 elever på varje lärare mot andra som har 12. 93,3 % av eleverna på Lundsberg nådde målen i alla ämnen mot övriga skolor som ligger på 77,4 %. Vidare skriver hon att enligt en gjord enkätundersökning

känner sig 99 procent av eleverna trygga, en drömsiffra för en vanlig, kommunal skola. Av Stockholms åttondeklassare var motsvarande siffra 83 procent.

Som saken nu har utvecklat sig ska nog eleverna på våra internatskolor vara mest rädda för Skolinspektionen. Något är riktigt fel.

Kyrkan som ram

Har varit en vecka i Uppsala och Stockholm. Fortfarande semester, men är hemma nu och går igenom   diverse email, tar några telefonsamtal och försöker få ihop en offert till lite renovering här hemma. Nu tänkte jag bara skriva några i mitt tycke självklara saker om Kyrkan, bibeln, bibelläsningen, förkunnelsen och samtalet kring dessa. Jag har nämligen fått en del mail om mina bloggar om ekumeniken och vill undanröja ett missförstånd. Rosenius, som jag återger, skriver att det är hjärtats sång till till Jesus som förenar de kristna. Men frågan som uppstått är om detta verkligen är tillräckligt? Både ock.

Det är för mig självklart, men vid närmare eftertanke långt ifrån självklart för alla kristna, att den allmänneliga Kyrkan både existerar och utgör den självklara normen. Visst är det viktigt att ifrågasätta förkunnelsen, samtala om de kritiska frågorna och till och med diskutera bibeln som norm. Men det jag inte skrev därför att det är självklart är att den allmänneliga Kyrkan står för ramarna. Det betyder att jag har någonstans i livet bestämt mig för att vara kristen, det vill säg ingå i den historisk-kristna gemenskapen, kyrkan. De tre symbola sammanfattar till stor del vad jag menar. Bibeln är insatt i det sammanhanget och det är naturligtvis innanför de ramarna vi samtalar med varandra. Jag skulle för egen del aldrig komma på tanken att ifrågasätta bibeln som norm, Jesus som sann Gud och sann människa, Treenighetens mysterium eller den Helige Andes verk med mera. Visst kan vi diskutera också sådant om det behövs. Och visst ska vi kunna ge svar på frågor kring vår allraheligaste tro.

Jag inser också att det nyväckta intresset för ekumenik är viktigt att uppmärksamma och förbereda sig för. Det var den jag bloggade om. Kyrkor och samfund har under hela min livstid visat sig vara i stort sett inkompetenta att göra ekumenik. Jag tror vi kan glömma kyrkorna och samfunden i den här saken. Ekumeniken bygger på det faktumet att alla vi som håller oss innanför ovan antydda ramar hör samman. Vi har fått syndaskulden borttagen, renade och pånyttfödda hjärtan och vi älskar varandra. Vi behöver inte prata oss samman än mindre kompromissa med den allmänneliga tron för att bli ett. Denna ekumenik utspelar sig i vardagen och min tro är att detta kommer att ta sig rent konkreta uttryck i celler allteftersom kyrkorna och samfunden töms på sitt innehåll eller ägnar sig åt att bygga på sitt eget tempel snarare än på Herrens.

Sedan kommer ekumeniken att utspela sig på en annan nivå som vi samtidigt ska varna för. Den kallas snarast för religionsdialogen, men kyrkomötet har nu beslutat att inkludera andra religioner i de ekumeniska samtalen. Det går knappast att stoppa även om några tycker så. Jag tycker religionsdialogen är OK. Den är resultatet av en globaliserad värld men ska inte sammanblandas med religionssynkretismen. Det är på den punkten vi behöver se upp. Förresten har jag under senaste veckan läst ytterligare fem böcker däribland Jonas Gardells bok Om Jesus. Skrämmande läsning för en sådan som mig. Det är betänkligt att sådan kyrklig inkompetens kan ge ett hedersdoktorat i teologi. Det säger en hel del om situationen.

"Statskyrkosystemet" är på väg ut

Jag har just lagt på telefonluren efter att ha samtalat med P4, radio Jönköping om "det glömda valet", det vill säga kyrkovalet. (Den som vill kan lyssna genom att klicka här, men du måste 45 min in i programmet.) På linjen fanns också Margaretha Andersson (C) som för övrigt är ordförande i kyrkorättsutskottet, det utskott där jag själv sitter med som ersättare för Frimodig kyrka (FK). Programledaren sände först en enkät gjord på Värnamos gator som visade att de flesta inte kommer att rösta. Sedan sändes en faktaruta om valet och så lite musik förstås innan det blev dags.

Det var intressant att höra Margaretha Andersson argumentera för det nuvarande systemet om än nästintill obegripligt för mig. Därför om (C) förfäktar kyrkobyggnader, allas rätt till gudstjänst och verksamheter med mera så är väl det möjligt att förverkliga utan partipolitik, menar jag. Jag är själv inte med i (C) men kan ändå gå till kyrkan och som medlem få del av allt vad Svenska kyrkan bjuder.

SPT:s ledare förklarade för övrigt i nr 17/2013 under rubriken Kyrkovalet är över oss varför valet är det glömda valet. De politiska partierna sitter sannolikt så tryggt i sadeln att de helst inte vill ha någon diskussion om systemet och valet. Som bekant röstar inte 90% av medlemmarna och helst ska de inte väckas utan kyrkopolitikerna ska ha arbetsro. Men som bekant börjar det mullra i leden. Ledare i SvD, Aftonbladet och andra tidningar ställer de obehagliga frågorna. Varför ska de politiska partierna fortsätta styra i kyrkan? Och ingen vill egentligen svara eftersom det inte finns något bra svar. Jag kan förstå de kyrkopolitiska makthavarna som i lugn och ro kan sitta och bestämma också över de rent teologiska frågorna, men ur kyrkans synvinkel är det naturligtvis helt oacceptabelt.

FK:s gruppledare Bertil Murray skrev en motion, och jag är något delaktig i den också, om demokratifrågan i Svenska kyrkan så frågan kommer upp på kyrkomötet. Den kommer lika litet som någon annan motion skriven av en opolitiska nomineringsgrupp att gå igenom, men frågan väcks och den ska bearbetas. Jag såg till min förvåning och min glädje att förre riksdagsledamoten Birgit Friggebo som sitter för Folkpartiets räkning har skrivit en motion där hon vill att kyrkomötet verkar för att Lagen om Svenska kyrkan ska upphöra. Den lag som anger de ramar inom vilka vi måste bo och verka. Friggebo tycker att kyrkan själv ska ta det ansvaret. Tänk att jag kommer att få tillfälle att stödja henne!? Undrens tid är inte förbi!

Det finns många kristtrogna som inte kommer att rösta därför att de vill inte upprätthålla systemet. Jag förstår dem och har själv vägt för och emot, men nu är det som det är för min del. Det är klart att jag önskar att alla ni som inte har tänkt att röst ändå ska ta er till vallokalen och lägga er röst på FK, det verkliga alternativet i kyrkovalet. Kanske kan vi på¨lite sikt inte bara göra oss av med Lagen om Svenska kyrkan utan också göra om valsystemet, återta förlorad mark och reparera våra ekumeniska relationer. Statskyrkosystemet är på väg ut. Det är en epok som ligger bakom oss men vi behöver hjälpas åt för att kränga av oss det oket. Det betyder knappast att allt är frid och fröjd när det är gjort men våra förutsättningar för att gå den väg Herren kallar oss att gå blir annorlunda.

Så tror jag att jag slutar med ett citat av rektorn och prästen Fredrik Sidenwall:

Jag älskar Svenska kyrkan (där höll jag på att sätta i halsen men det gick över när jag läste fortsättningen, min anm.) som hon är i sin bekännelse, historia och andliga arv men sörjer djupt när hon av olika skäl inte får vara sig själv.

Den sanna kyrkan

Det första kapitlet i Rosenius bok lyder i sin helhet Bröders gemenskap - gör oss till ett i den "sanna kyrkan". Det är denna sanna församling som jag fått upp ögonen för under senare år. Mer exakt sedan jag började förstå att den aldrig kan förverkligas organisatoriskt även om kyrkor och samfund på olika sätt försökt under århundraden. Och är inte detta en central frågeställning också för Svenska kyrkan och särskilt för de församlingar som likt Värnamo församling vill arbeta för en upprättelse av levande gemenskaper?

Skälet till att våra församlingar försöker bygga levande gemenskaper inom ramarna för den egna organisationen, tror jag, kan beror på en oförståelse för kyrkans sanna väsen. När därför kyrkor och samfund töms på sitt egentliga innehåll kommer många att få upp ögonen för den sanna kyrkan, den ekumeniska eller som det heter i bekännelsen "en enda, helig, allmännelig och apostolisk kyrka".

Rosenius skriver: Först bör vi då ha klart för oss att med denna Guds stad, den sanna kyrkan, avses inte en församling i yttre mening, som kan omfatta ett helt lands invånare. Inte heller kan det här vara tal om ett eller annat samfund, som hålls samman av nådemedlen, Sådana församlingar talas det om i apostlarnas skrifter, t. ex. församlingen i Jerusalem, i Rom, i Korint o.s.v.. I dessa fanns ju både skrymtare och falska bröder. Nej, här är det fråga om den heliga och allmänneliga församling, som omtalas bl. a. i Ef 5:23-32 och Hebr 12:22-23.

I Skriften kallas denna församling inte bara för Guds stad utan också till exempel för bruden eller Kristi kropp. Rosenius frågar om denna församling finns här på jorden och citerar från bekännelsen: Vi tror på "en helig allmännelig kyrka, de heligas samfund". Den sanna kyrkan kallas här för de heligas samfund. Finns det på riktigt, frågar Rosenius och svarar först med ett citat från Luther:

En kristens härlighet är så fördold att han inte ens ser den själv. Han ser bara synd och brist hos sig själv. Därför kan inget förnuft i världen se den heliga kyrkan, även om det tog all världens glasögon på sig. Djävulen kan så väl dölja kyrkans helighet under söndring och splittring och allt annat ont, att du inte ser något av den. Ja, Gud kan också dölja den heligheten under allt slags skröplighet och brist, så att du helt förs bakom ljuset och bedömer det helt felaktigt. Kort sagt: vår helighet är i himmelen, där Kristus är. Den är inte utställd här i världen som en vara på torget."

Men Rosenius stannar inte där utan fortsätter med att tala om den sanna kyrkans kännetecken. Då tar han bland annat hjälp av Upp 14:1ff där bara de som hade Lammets namn och dess Faders namn skrivna på sina pannor kunde sjunga den nya sången. Rosenius skriver att det utmärkande för dem är just den nya sången. Kristus har blivit hjärtats evigt nya sång! I det här avseendet är alla kristna lika. I andra avseenden kan vi vara olika. Vi kan komma från olika länder och kulturer. Vi har olika läggning, olika meningar om än det ena och än det andra. Men på en punkt är vi alla lika: Kristus! Kristus är deras liv och deras sång.

Det går med andra ord att känna igen sanna kristna. Är det inte spännande? Jag påminns om James Dunns bok Baptism in the Holy Spirit och skrev ett par bloggar om. Jag såg samma anda hos N.P. Wetterlund och skrev om än antydningsvis också om honom. Och här kommer Rosenius. Det går att känna igen och koppla till andra sanna kristna, säger tesen.

Rosenius fortsätter att hålla sig till Uppenbarelseboken och skriver att "att denna Guds stad ligger mitt i det brusande havet", att "en ström går fram, som ger glädje åt Guds stad" och att "de som bor i den staden behöver inte frukta". Där är vi medborgare!

Det handlar således inte alls om så kallade kristna organisationer. Hur en organisation nu kan vara kristen? Det handlar om människor som i och för sig kan känna igen varandra, ja till och med mötas under otvungna former som till exempel i hemmen. Torsten Nilsson skrev i introduktionen till boken att när Rosenius talar om den sanna församlingen står det klart att det handlar om

bilden av en grupp kristna människor, samlade till samtal och gemensam uppbyggelse kring Guds ord: det norrländska läsarmötet. Vilken enorm betydelse den lilla kristna gemenskapsgruppen hade för Rosenius framgår inte minst av hans brev, kanske särskilt av breven till Maja-Lisa Söderlund i Storkåge, denna märkliga kvinna, som framstår som själasörjaren för den unge Rosenius. När han under studietiden inte har någon sådan läsargrupp att sluta sig till, känner han sig som en pelikan i öknen.

Kan det vara så enkelt som att det gäller att upptäcka de bröder och systrar Gud har gett mig? Att älska dem i och genom samtal, bön och sång? I cellen fick vi lära oss att "älska alla lika mycket" trots att vi efter några månaders gemenskap upptäckte fel och brister hos varandra. Kan det vara så att det gäller att se in i himmelen redan här i tiden. Det är ju trots allt samma människor här som här. Det var tankar som dessa som gav upphov till psalmen 720;- , mer känd som 59;-:

Med Gud och hans vänskap, hans Ande och ord
samt bröders gemenskap och nådenes bord
de osedda dagar vi möter med tröst
oss följer ju Herden, oss följer ju Herden, 
oss följer ju Herden, vi känner hans röst.
 

Vila och reflektion

Det är verkligen skönt att ha semester. Nu återstår elva dagar. Det gäller att ta vara på dem, det vill säga att göra ingenting om nu detta att vila och ladda batterierna är ingenting.

I Grekland lyckades jag läsa sex böcker. Tyvärr blev det lite för mycket facklitteratur den här gången, Hans Johansson kommentar till 2 Korintierbrevet, del 2 (2003), Joseph A. Fitzmeyers bok om Dödahavsrullarna (1994), CO Rosenius bok 2 Bröders gemenskap som ingår i redigeringen av hans samlade skrifter utgivna av EFS 1975 samt två vetenskapliga artiklar ur häftet Svenska Teologisk Kvartalstidskrift 2008. Den första skriven av dåvarande doktoranden Bortom exklusivism, inklusivism och pluralism - om korrelationsmetoden hos Paul Tillich, David Tracey och Hans Küng samt den skriven av doktoranden Jan Eckerdal Folkkyrkans kropp - Einar Billings folkkyrkoteologi ur postsekulärt perspektiv. Jag förmodar att de båda doktoranderna i skrivande stund är klara med sina avhandlingar, men man vet aldrig.

Som ni märker är det inte några nyheter jag läst precis. Det är snarare sådant som inte har blivit läst tidigare, förutom Rosenius förstås som jag nu läser om. Det slår mig hur biblisk Rosenius är eller var. Många skulle ha glädje av hans böcker även om den bibelstudiemässiga stilen känns gammaldags. Men sanningarna är slående och mycket av det som lärdes ut i mitten på 1800-talet skulle behöva lyftas igen. Vår tid diskuterar knappast alls sådant som syndernas förlåtelse, kärleken till bröderna med mera. Man kan undra vad vi håller på med nu för tiden.

Torsten Nilsson skriver i introduktionen om Rosenius förståelse av kyrkan eller församlingen, eller som rubriken i kapitel ett lyder: "den sanna kyrkan" om ekumeniken:

Man kan anta, att Rosenius inte skulle ha haft stor förståelse för dagens ekumenik i betydelsen kyrko-ekumenik. Däremot är han ekumenisk på ett för många på den tiden stötande sätt. Utan att förringa lärans betydelse ansåg han, att man måste skilja mellan punkter i läran, som hade direkt samband med människans förhållande till Kristus, och andra punkter, där man kunde ha olika meningar, utan att förhållandet till Kristus gjordes om intet.

Det där Rosenius tankar kunde gott få vara med i den förnyade diskussion vi nu har framför oss. För vår tids ekumenik kommer enligt min mening att äga rum i hemmen lika mycket som bland ledare i kyrkor och samfund. Men det vill jag gärna återkomma till eftersom det ligger i förlängningen av vad vi kallade för Cellkyrkan. Igår möttes vi cellen. Det var härligt att mötas igen efter tre veckor och den Helige Ande leder oss nu påtagligt in i den praktiska ekumeniken. Vem har sagt att inte svårigheter med vår tids församlingar gör att kristna hittar varandra på nytt - i hemmen? Aldrig något ont utan att det för något gott med sig.

Tidigare har jag haft glädje av någon eller några i bokhyllan olästa deckare, men i år hade jag ingen sådan. Men råd finns. På flygplatsen köpte jag Lars Keplers bok om Sandmannen, ruggig läsning. Jag läste de 600 sidorna första dagen, en riktig bladvändare. Det var hans fjärde bok och jag tror jag har läst alla mer eller mindre i ett sträck. Dessa böcker är i klass med Stig Larsson böcker om Lisbet Salander och det säger inte litet. Väl framme på hotellet hittade jag också Leif GW Perssons debutbok Grisfesten. Första halvan var jag frågande inför men den andra fångade mig helt. Jag skulle gärna se filmen vad den nu hette. Den där Sveriges justitieminister var inblandad i en bordellhärva, den härva som nära nog tog livet av Leif GW. Kan någon säga var jag kan hitta den filmen?

I morgon reser vi till Skövde där äldste sonen Victor bor med sin familj. Vi blir där över helgen, men jag måste hinna hem till söndagskvällen för då spelar Bajen mot serieledarna Örebro. Jag förmodar att matchen går på TV.

Skööööönt

Flyget landade i tid så vi hann till matchen. Det kom till och med 20 minuter innan aviserad ankomsttid. Sedan var det mer eller mindre kaos i ankomsthallen på Landvetter av någon anledning. Massor med folk och väskor på fel band och så vidare, så där försvann lika mycket tid vi tidigare vunnit. Spelar egentligen ingen roll när man har semester och vi hade gott om tid till matchen. Som alla redan vet vid det här laget vann Bajen med 2-0 så det blev en närmast perfekt avslutning på den första delen av semestern. Nu återstår ytterligare två veckor. På bilden nedan är jag på väg till matchen tillsammans med Jacob och Elisabet. Vi tänkte det var bäst att ta bilden innan, inte efter matchen. Men med facit i handen hade den blivit lika bra efter matchen.

Vi kände alla att nu vänder det och det gjorde det till dels. Jag tippade 4-0 till Bajen och Jacob 6-2. Det kunde mycket väl ha blivit 4-0, men vem grämer sig över att Erik Sundin, ensam med målvakten, lobbar bollen utanför när det ändå blev tre poäng?! Nu vänder det. Nu väntar två av topplagen, först Örebro borta och sedan Falkenberg hemma. Tänk om det kunde bli sex poäng på de matcherna! Ingen omöjlighet, men som Bajare tar vi aldrig ut något i förskott, inte ens en minut. Vi har lärt oss att leva i nuet, för att citera en känd.

Det var roligt att Jacob hade tagit sig upp från Helsingborg till Värnamo. Och att han inte behövde ångra resan. Elia, ett av barnbarnen stannar nu hos farmor och farfar i Värnamo veckan ut. Så fortsätter semestern.

Jag har börjat denna morgon med en halstablett eftersom vi stod i klacken igår och där är det inte tyst en minut. Inte desto mindre är livet sköööönt ...