Svenska kyrkan är ingen apostolisk kyrka

För några timmar sedan kom jag hem från Himmelsby Gårdshotell utanför Mantorp. Den som, gärna tillsammans med några vänner, vill koppla av ett dygn kan med fördel åka dit.

Sedan har jag suttit en stund med predikan till i morgon - 1 advent. Tänk vilken nåd det är att få försjunka i Guds Ord, be och meditera för att sedan få dela med sig till andra. Jag predikar praktiskt taget alltid över evangelietexten, men  kommer att göra ett undantag i morgon. Det får bli episteln, sändebrevet till Laodikea i stället.

Och snart blir det fotboll på TV. Tänkte jag skulle ta en stund med Zlatan innan jag helt går över till morgondagen. Men så är det här med det andliga skeendet i vårt land. Jag tycker faktiskt också att det sker just förskjutningar och i all korthet men med möjlighet att återkomma vill jag skriva något.

Det stämmer att jag accepterar kvinnliga präster - i den officiella Svenska kyrkan. Det var visserligen ett politiskt beslut, inte förankrat i Bibeln och än mindre i Traditionen, men den officiella Svenska kyrkan har verkligen gjort allt för att bistå beslutet. Det var faktiskt så när jag prästvigdes 1978 att jag nekades prästvigning för mitt stift, Strängnäs stift Och det med ganska kort varsel, någon månad bara. Jag ställdes inför ultimatum. Jag tror det hade skett någon eller några gånger tidigare men är inte säker. Då var striden het. Det förekom trakasserier åt båda hållen under mitt praktar år, inte minst från våra lärare. Den striden fördes ytterligare några decennier även om den mattades av och sedan ersattes av strikta regler. Jag menar att den striden är över. Men, och detta är det viktiga i sammanhanget:

Svenska kyrkan har här övergivit den allmänneliga Kyrka vi faktiskt bekänner oss till. Den som  vi är/var delaktiga av tillsammans med de ortodoxa, katolska, anglikanska m fl. Envist tror jag med andra ord att den officiella Svenska kyrkan har slagit in på en avvikande väg, snarare än jag. Denna uppfattning har förstärkts genom åren. Särskilt avgörande blev det för mig när biskop Giertz skrev ett brev i vilket han sa: "Ingen lär väl längre på allvar mena att Svenska kyrkan är en apostolisk kyrka." Jag tror det var i mitten på 90-talet. 

Som många vet föddes jag i den karismatiska väckelsen i början på 1970-talet, men min teologi blev den högkyrkliga. Jag har alltid haft en kritisk syn på institutionen Svenska kyrkan. Jag kunde säga att vi "inte ska döpa hedningarnas barn", eller säga: "Gör som Luther: lägg ner konfirmationen", för att inte tala om hur synen på äktenskapet utvecklats. I det senare fallet har jag alltmer kommit att betona det sakramentala inslaget i äktenskapet. Jag menar därmed att det faktiskt finns två hedervärda sätt att se på äktenskapet, det civila och det sakramentala. Men också här ser vi hur den Svenska kyrkan kör i diket. Snart finns bara en syn.

Jag hinner ett exempel till innan matchen börjar. Det nu tagna beslutet om strukturutredningen. Jag tror att den officiella Svenska kyrkans syn på stordrift kommer att ytterligare öka klyftan mellan makthavare och de troende. (Därmed inte sagt att makthavare inte skulle kunna vara troende). Vi ser ett andligt skeende i vårt land. Låt oss återkomma till det. Och om/när väckelsen bryter ut lokalt kommer de knappast att intressera sig för vad kyrkorådet tycker och tänker. Konventikelplakates tid är med andra ord över.

Eftersom den officiella Svenska kyrkan upphört att vara kyrka i mer strikt mening går det att finna sig i kvinnliga präster och biskopar, dop av hedningar, ny syn på äktenskapet etc. Allt detta bekräftar endast tesen: den officiella Svenska kyrkan är inte en apostolisk kyrka. Den är ett missionsfält.