Igår kväll kom vi så tillbaka från Stockholms-mötet. Det blev en god helg även om vi från Värnamo inte deltog i alla programpunkter. Vi hade faktiskt ingen lust att köra hemifrån kl 05 på morgonen för att hinna till bibelförklaringen. Jag såg just förresten att den finns utlagd som film, åtminstone 13 minuter av den. Du kan se den här. Här utlovas också att det ska läggas ut mer. I sådana fall tycker jag du ska se alternativt återuppleva Marcus Birros inlägg. Eller ska jag kalla det utbrott?! Han är en sprudlande talare och jag kan förstå om dem som lyssnar blir för eller emot honom. Men helt klart värd att lyssna till. Särskilt om du inte har hört honom tidigare. Han talade om oss kristna delvis med ett utifrån perspektiv och delvis med ett inifrån perspektiv. Han menade att det tar emot för svenskar i allmänhet att ta sig in i den kristna församlingen. Det finns många märkliga attityder ibland oss och alldeles för lite förståelse och generositet. Det är inte många som längtar till en sådan miljö, mycket prat och inte så lite skvaller. Vidare uppehöll han sig vid vår brist på trovärdighet. Särskilt inom Svenska kyrkan där man har slipat ner trösklarna så till den grad att innehållet rinner ut. Men starkast tycker jag var när han talade om de kristnas brist på frimodighet. Det talas på tok för lite om Jesus och varför finns det inga som säger ifrån? Sammantaget med andra ord en ganska dyster bild förutom när han kom in på det diakonala arbetet som sker till exempel i Frälsningsarmén, S:ta Klara eller på Livets Ord. Marcus Birro förvånade sig också över vänsterns och ny ateisternas vrede och omåttliga intresse för Gud.
Övergången till Berth Löndahls inlägg blev med denna bakgrund magnifik. Äntligen, utbrast Bert, äntligen reagerar omgivningen på oss och honom som vi bekänner! Plötsligt har det blivit farligt att välsigna barnen på skolavslutningen! Äntligen sjungs det trotsiga Laudamus! Vi prisar Fadern, Sonen och Anden och ingen annan. Vi kommer aldrig att göra vad denna värld önskar, aldrig att tillbe andra gudar eller sluta fira mässan. Ny ateister och andra får bli arga, men vi kommer att än mer intensivt fira mässan, höja vår röst i lovsång och bekännelse. Och vi kommer att välsigna alla barn vi möter!
Jag måste berätta om Högmässan vi firade på igår, en högmässa som jag tror i mycket var profetisk. Deltagarna rekommenderades tre olika platser, S:ta Klara, Betlehemskyrkan och Roseniuskyrkan. Tillsammans med Thomas och Ann-Charlotte gick jag till Roseniuskyrkan. Jag har varit där förut men den är inte lätt att hitta där den ligger på Smala gränd 5. Bibeltrogna vänner, numera Evangelisk-luthersk mission tog över 1870-års lokalen år 1911. Deras vision är att ha Kristus i centrum.
Jag tror att vi var ett hundratal samlade. Det var inte många lediga platser kvar i den lilla kyrkan. Psalmsången blev mäktig! Jag tror att alla sjöng för full hals. Särskilt roligt var det att se att den ordinarie församlingen verkade vara relativt ung. Högmässan var i mina ögon profetisk därför att den högkyrklige Berth Löndahl celebrerade mässan så som den ska celebreras. Den förmodar jag lågkyrklige lekmannen Eric Andersson (?) predikade. Eller snarare undervisade han utifrån vårt uppdrag att förmana varandra. Han var lätt att lyssna till, grundlig och tog gott med tid, kanske 30-40 minuter. Under utdelandet ledde fyra unga musiker lovsångerna till Herren. De spelade piano, gitarr, tvärflöjt och fiol. De spelade skickligt och följsamt sånger vi alla kunde. Sången var stark och fiolen skar genom luften med himmelska toner. Jag vet inte vad hon hette som spelade men jag kände igen tonen från himmelen. Här firade olika fromhetsriktningar och alla åldrar den ekumeniska högmässan som vore de ett hjärta och en själ. Det var sannerligen underbart och mässan gav mig ett förnyat hopp.
Vad den anglikanske biskopen Graham Cray menade när han talade om Incarnational community får jag återkomma till. Nu vill jag bara fortsätta att minnas gårdagens högmässa. Kanske kunde jag återkomma till det när jag skriver om två av mina motioner till kyrkomötet, dem om mission i Sverige.
11 kommentarer:
Tack Håkan, och alla ni andra Frimodiga, för att ni kom och delade glädjen med oss i Roseniuskyrkan. Varmt välkomna tillbaka!
/Per Henriksson
ordf i Roseniusföreningen
Jag lyssnade på gudstjänsten via Internet. Jag tackar Gud för Berths skriftetal och Eriks predikan
Eric Malm
På ett av seminarierna nämndes ett namn på en teolog som förmodligen inte föll alla på läppen varpå ett synnerligen pinsamt fniss uppstod vilket jag påtalade att det var synnerligen olämpligt särskilt som talarna bland annat talade om vad den Helige Ande gör. Det gladde mig därför att två rejäla personer kom fram och instämde i den kritiken. Den nämnda teologen brukar nog hänvisas till den feministiska falangen och som jag sa till en av de som kom fram så " finns ett släktskap mellan högkyrkligheten och feminismen , att visa förakt för sin meningsmotståndare på ett sätt som Guds Helige Ande inte fostrar till". Det var ett mycket intressant, givande och nyanserat seminarium jag åhörde men jag förvånas alltid över den slarviga begreppsanbändningen om andra som brukas, det är knappast frimodig kyrkas exklusiva problem, men det förvånar mycket att så sker. Det visar så tydligt att frimodig kyrkas folk ofta är vad de kritiserar. / Magnus Olsson
Vad menar du att vi kritiserar? Att vi också är syndare är väl knappast någon nyhet för en bibeltrogen? "vi har alla syndat och gått miste om härligheten från Gud" Du får gärna precisera vari felet bestod i - vaga antydningar enbart syftande till att skapa misstro hjälper ingen till bättring!
Tycker inte jag var särskilt vag men kan säga att det förakt för andra som ofta visar sig hos högkyrkliga grupperingar har ett släktskap med samma sak på motsatt sida. Sådant har mer sällan odlats i gammalkyrkliga och lågkyrkliga kretsar, iallafall inte medan dessa höll fast vid sina väckelseledares grundlinjer men sedan de amerikaniserats har ju samma tendens visat sig i en del lågkyrkliga kretsar. Den gammalkyrkliga pietismen är väl snart utdöd tyvärr, den som skapade kyrkliga församlingar och inte föreningskristendom som ju älskas av hög och lågkyrklighet. Kunde Henric Schartau och Anders Noheborg verka med en fattig handbok så går det nog också i vår tid. Det andligt hungrande människor söker är primärt Guds Ord och ett seriöst behandlande. Rituella böner och 17 inledningsordsvariationer går dem nog förbi. Alltså är min kritik mot såväl högkyrklighet som lågkyrklighet att den är ytlig. / Magnus Olsson
Skicka en kommentar