I dessa dagar sitter jag och skriver på anmodan en självbiografisk bok. I går skrev jag om hösten 1977. Och här får du ett smakprov eftersom det beskriver början på en livslång kamp. Avsnittet passa också bra som en fortsättning på förra bloggen. Biskop Fredrik har med anledning av förra bloggen kallat mig till samtal nästa onsdag. Det ser jag fram emot med vissa förhoppningar. Jag får väl rapportera senare hur framtiden ter sig. Men här kommer utdraget.
Frågan om kvinnor skulle prästvigas
var som sagt ett politiskt beslut. Riksdagen hade kört över kyrkan som aldrig
fått möjlighet att själv lösa det teologiska problemet. Skadan var skedd och nu
tjugo år senare bestämde sig delar av kyrkoledningen att göra sig av med sådana
som etiketterades som ”kvinnoprästmotståndare”. Saken hade tidigare uppmärksammats
på så sätt att regeringen aldrig utnämnde biskopar som inte ville anpassa sig
till den nya reformen. Regeringen styrde med andra ord inte bara utbildningen
utan också utnämningarna. Det var därför bara en tidsfråga innan statskyrkans
ledning gick till attack mot oliktänkande. Jag var som sagt lyckligt ovetande
och mer intresserad av lära känna Jesus bättre. Bibeln var ändå kyrkans grund
och norm. Det förekom att vi diskuterade frågan om ämbetet. Vi visste ju att
det var ett politiskt beslut och att regeringen styrde kyrkan. Men vi visste
också att det fanns stora grupper inom kyrkan som hänvisade till bibeln. Vi
visste dessutom att vi skulle prästvigas in i denna kyrka. Så visst var frågan
aktuell även om den för närvarande syntes olöslig. Ju närmare vi kom
prästvigningen desto mer kunde vi känna av den blivande utgallringen av
prästkandidater.
Förutom tjänstgöringen på somrarna
skulle vi göra en praktisk-teologisk termin, den så kallade ”prakten”. Det var
en bedrövlig höst, hösten 1977. Visserligen ingick den nyttiga kursen ”Röst-
och talvård”. Vi fick döpa dockor för att på så sätt lära oss hur vi skulle
hålla barnet. Någon gång spelades vårt rörelsemönster framföra altaret in på
film som vi sedan gick igenom. Andra gånger gick vi igenom rutinerna för
vigsel- och begravningsgudstjänsterna. Allt detta var både nödvändigt och
nyttigt, men det mesta av tiden präglades av Svenska kyrkans försök att forma
oss efter tidsandan. Varje dag under hela hösten pågick marginaliseringen av
oss som inte var socialliberaler.
Den ledare jag minns bäst ifrån
”prakten” var Lennart Koskinen. Jag minns honom bäst därför att han vid ett
tillfälle bestämde att vi skulle fira nattvard. Och nattvardsfirandet skulle
ledas av en kvinna. ”Gudstjänsten” var obligatorisk. Vi var några stycken som
tyckte att han gick över gränsen och därför lämnade vi platsen. Efteråt har jag
förstått att sådant noterades och fördes vidare till respektive biskopar. Jag
minns Koskinen också därför att han sedan blev biskop. Han talade ofta i sina
predikningar om allas lika rättigheter. Han profilerade sig genom att vara emot
rasism, våld och ”homofobi”, det senare ett så kallat ny-ord. År 2003 blev han
biskop och han var sedan en av de första som vigde samkönade par i kyrkan. Inte
heller det en helt okontroversiell fråga.
Registreringen av
”kvinnoprästmotståndare” och utgallringen av kandidater gick till så att vi
inte bara skulle anpassas till tidsandan utan också medverka till Svenska
kyrkans omdaning. De som inte var med på detta var inte bara motståndare utan
också ”splittrare”. I stället för att de olika grupperna skulle försöka förstå
varandra, utvidga samvetsklausulen och hitta nya vägar valde ledningen att tala
om enhet och splittring. Enheten skulle dessutom manifesteras i den gemensamma
gudstjänsten. Det är lätt för makten att tala om enhet och strida vidare om man
själv har makten. Under hösten 1977 befann vi oss snarare på ett slagfält än i
en kyrka. År 1982 avskaffades samvetsklausulen men när jag gick ”prakten” var
det år 1977. Jag förberedde mig inför prästvigningen som skulle äga rum i
Strängnäs Domkyrka. Det var i Strängnäs stift jag konfirmerats. Det var på
Stjärnholms stiftsgård och på Gryts lägergård jag vuxit upp och det var där jag
skulle prästvigas. Trodde jag.
Jojo, Mpr är paria i Svenska kyrkan. Glöm dock aldrig att biskopen inte kan göra dig ett enda dugg. En gång präst, alltid präst. Önskar dig Guds välsignelse inför mötet med bispen!
SvaraRaderaFörstår inte riktigt varför ni inte kunde ta emot nattvarden från en kvinna? Flera av ledarna i första kyrkan i NT var ju kvinnor, finns det något som säger att de inte delade ut bröd o vin?
SvaraRaderaBra fråga. I vår tradition är sakramentet giltigt oavsett vem som celebrerar, eller ... Frågan handlar egentligen om ämbetet och ämbetets funktion. Behöver vi ämbetet? Är det den goda ordningen?
SvaraRaderaInte konstigt att vi bor i världens mest sekulariserade land. Istället för att ge Evangelium till människorna här, i det område man av Gud fått att förvalta (och med resurser från förfäders slit och ångest) så ägnar man sig åt folk- och prästuppfostran.
SvaraRaderaJag trodde det var nytt, men har man hållit på sedan 70-talet så är det klart att det får följder. Hur många människor går förlorade för att kyrkan är så upptagen med att jaga folk som kanske har en annan ämbetsuppfattning? DET bekymrar mig, och det borde bekymra kyrkliga ledare, om inte annat för att de en dag måste förklara hur de skötte sitt uppdrag.
En liknande fråga - kan män prästvigas av kvinnlig biskop? Eller kan en man som biskopsvigts av kvinnlig ärkebiskop prästviga? Genuint intresserad av att höra tankar kring det!
SvaraRaderaTack för kommentarer. Texten är ett utdrag ur en blivande bok så du får inte helheten. När jag läser dina frågor inser jag att jag idag kanske borde ha formulerat mig annorlunda. JA, man kan prästviga kvinnor i Svenska kyrkan. Och det är giltigt ... men det går inte enligt min mening i den allmänneliga kyrkan. I varje fall inte i den Romerska-katolska kyrkan eller i de ortodoxa kyrkorna. Alla andra kyrkor är sprungna ur dessa två så det borde ge oss en tankeställare. Men sådana tankar tänkte inte svenska staten eller statskyrkokramarna. Staten tänkte att jobbet som präst är ett jobb som alla andra. Varför ska då inte kvinnor få inneha det? Sedan framställdes mer och mer som en jämlikhetsfråga. Nu har Svenska kyrkan gjort om synen på ämbetet till ett renodlat predikoämbete. Och varför skulle inte kvinnor få predika? Men då har vi enligt min mening igen lämnat den allmänneliga kyrkan. Sedan är det fråga vad det får följder? Och för vem det får vilka följder?
SvaraRaderaNej det är ju så givet att kvinnor inte kan vigas till präster, i vart fall inte det prästämbete som är ett sakrament, det som vår Herre Jesus Kristus instiftade när han samtidigt instiftade nattvarden. Men man ska inte som huvudargument dra upp vad Paulus skriver om ordningen under gudstjänsterna utan att Jesus endast utsåg män till apostlar (de kvinnor som omnämns som apostlar eller lärjungar, t.ex. Maria Magdalena var inte apostlar i samma mening) och att prästen representerar Jesus (som ju var man). Men du har ju rätt i det Håkan att Svenska kyrkan nu istället har infört ett osakramentalt predikoämbete. Visserligen är det så att i samband med söndagens eller andra högtiders högmässa hålls det också en predikan och det är prästens eller diakonens uppgift. Det är emellertid inget som hindrar att lekmän ges tillstånd att predika i gudstjänster (då inte mässa firas bör det vara) vid enskilda tillfällen. Denna lekman kan faktiskt lika gärna vara en kvinna under förutsättning att hon är väl insatt och predikar det kyrkan lär. Detta är fortfarande inom ramen för den allmänneliga kyrkan.
SvaraRaderaJonas M
Så kvinnor kan ha något slags predikoämbete men ingen egentlig sakramentsförvaltning? Män som prästvigts av kvinnlig biskop eller manlig biskop som vigts av kvinnlig ärkebiskop - blir de också "osakramentala"? En ärlig undran.
SvaraRaderaBiskopen har det "fulla sakramentala prästämbetet". Eftersom kvinnor inte kan vara biskopar (präster) blir deras vigningsakter ogiltiga.
SvaraRaderaNä jag skulle inte säga att kvinnor kan inneha ett predikoämbete men lekmän (inklusive kvinnor). kan emellanåt ges tillstånd (ordningsfråga) att predika vid enskilda tillfällen. Predikan är inte ett sakrament och en predikan blir inte ogiltig beroende på vem som håller den. När det gäller dop och vigsel krävs det inte en präst förvaltas sakramenten av oss alla respektive de makar som vigs samman.
Jonas M
Men det märkliga är väl att 1958 års kyrkomötes egentliga beslut inte handlade om huruvida kvinnor kan eller inte kan prästvigas, beslutet 1958 gällde att inte motsätta sig riksdagens beslut att ta bort ett ditintills gällande undantag - att kvinnor kunde inneha den statliga prästtjänsten.
SvaraRaderaBeslutet gällde i sak att ett undantag togs bort. Det är den vigande biskopen som avgör vem som kan vigas - oavsett kön!
Vad nuvarande tänkt könsneutrala kyrkoordning2000 föreskriver är att den i vigningstjänsten tjänstgörande måste vara beredd att tjänstgöra just "oavsett kön" (31kap°2.5). Definitionen "oavsett kön" är i grunden ännu mer problematisk eftersom den är utan egentlig begränsning.
Att prästen som regel gäller en han eller hon framgår först vad gäller frågan om obehörighet 31kap§11 och uppenbar olämplighet 31kap§12.
Frågan om sakramentala akters giltighet eller inte har de flesta blivit alltmer försiktiga att uttala sig om. Svenska romare uppmuntrar numera kvinnliga präster som predikanter men säger att deras handlingar inte är verksamma.
Ett råd mer genomtänkt råd är att avråda den som tvekar inför om det är rätt eller inte med kvinnor som biskopar att avstå sådana gudstjänster för att inte störa dem som är övertygade om det riktiga.
Paulus däremot varnar dem som inte erkänner förbudet mot kvinnor att uppträda som talare i gudstjänsten (vad nu det i sak i grunden handlar om - se Giertz Att tro som apostlarna) - att de inte själv blir erkända.
Jonas N
Jonas N, vad har du fått det ifrån att Katolska kyrkan uppmanar kvinnliga präster som predikanter? I OAS-rörelsen får ju för övrigt teol. kand Berit Simonsson lägga ut Bibeltexter och förklara dem, någon form av gudstjänst är det och hon får väl göra det för att hon gör en rätt uttolkning.
SvaraRaderaNä huvudsaken är verkligen att Jesus endast utsåg män till apostlar och att prästen i mässan verkar in persona Christi. Du behöver inte gå längre för att förklara. Det är en övertolkning att kvinnor inte kan tala i gudstjänsten överhuvudtaget liksom det inte är obligatoriskt för kvinnor att täcka huvudet (men man får gärna göra det). Det är också så att när man står vid ambon och förkunnar Guds ord i läsningarna och psaltarpsalmen uppträder man som talare i gudstjänsten. Och nog kan kvinnor göra det.
Jonas M
Nu var det som så att vi hade en alltmer komplicerad statskyrka. Statens undanröjande av undantaget var i den meningen också kyrkans. Statskyrkan blev ohållbar. Tyvärr har vi med nuvarande system inte kommit vidare. Svenska kyrkan är politiskt styrd. Några menar att Svenska kyrkan är fri från staten med det är bara sant inom vissa ramar. Något som blev klart när kyrkan tvingades viga samkönade. När det beslutet togs sades också att vi får ha olika åsikter i saken. Det har visat och kommer förmodligen att formaliseras att inte heller detta är sant.
SvaraRaderaKommentarerna ovan visar på den teologiska oreda som fortfarande råder. Om inte Svenska kyrkan återigen får ordning på ämbetet och äktenskapet kan hon inte betraktas som en kyrka i kristen mening. Det ser mycket mörkt ut säger jag som vill ut i ljuset.
"Jonas N, vad har du fått det ifrån att Katolska kyrkan uppmanar kvinnliga präster som predikanter? I OAS-rörelsen får ju för övrigt teol. kand Berit Simonsson lägga ut Bibeltexter och förklara dem, någon form av gudstjänst är det och hon får väl göra det för att hon gör en rätt uttolkning. "
SvaraRaderaJag skrev inte om kvinnor som predikanter utan om kontrasten mellan att å ena sidan underkänna Svenska kyrkans ämbetssyn (den reformerade evangelisk-lutherska) men bekräfta tanken om att kvinnor kan uppträda som predikanter. Detta sägs i en svensk kontext av kända romare och betyder då att man uppmuntrar kvinnorna som predikanter i gudstjänsterna men underkänner deras sakramentala handlingar.
Det hjälper inte med exemplet Berit Simonsson eftersom hon inte ställs med prästerliga anspråk. Hon tillsammans med ganska många starka kyrkokvinnor i Svenska kyrkan, Eva Spångberg är den den mest kände, liksom sr Marianne m.fl. tjänar Herren kraftfullt. Jag tror knappt jag vet om någon romersk-katolsk kvinna av våra dagar som talar som de.
Om du menar att Giertz övertolkat 1 Kor 14 får du gärna förklara hur. Han lutar sig väl mot Nils Johansson.
Grundproblemet är inte hur högt kvinnors röster får/ska höras i gudstjänsten. Hela Pauli argumentation bygger på skapelsens grundmönster: till man och kvinna, från 1 Kor 11. Därför är det snarare relevant att dra in den frågan - om det är någon egentlig skillnad och på vilken grund.
Det är väl på Bibelordets grund som Rom argumenterar för skapelsen av man och kvinna, eller? Liksom kunskapen om att Jesus enbart valde män som apostlar?
Jonas N
När första formuleringarna togs 1993 om att du inte fick underkänna andras ämbetshandlingar så handlade det i första hand om erkännandet av biskoparnas handlingar i prästvigningen, det som samvetsklausuren uttryckligen stipulerade: även de som inte trodde på reformen och möjligheten att biskoparna kan prästviga även kvinnor ska ha ett givet livsrum, det som Engelska kyrkan nu formulerat sig positivt om
SvaraRaderahttps://www.churchofengland.org/sites/default/files/2017-10/the_five_guiding_principles.pdf
Det ligger förvisso något logiskt i att om du inte erkänner din biskops handlingar blir du isolerad. Men det som behövs är inte oregerade prästers samveten utan biskopar som kan samla dessa. Är det definitivt över med sådana i Svenska kyrkan?
Samtidigt var hela konstruktionen att detta i grunden skulle vara möjligt och det ligger i linje med den reformatoriska hållningen: även biskopar kan göra fel.
Grundproblemet är att Sverige f.n. dissar tanken om samvete, tanken om att det finns en högre rätt som påminner om faktiskt sanning i vad som sagts och gjorts. "Striden" i ämbetsfrågorna handlar i huvudsak om den tankens vara eller inte vara.
Vi behöver inte mindre av samvete, vi behöver mer. Nu inte "bara" präster som läst på utan vårdpersonal, rättsinstitutionerna (polis) och självaste utbildningsväsendet. När frågan om rätt och fel blir oväsentlig då faller hela samhällsbygget.
Jonas N
Jonas M du talar emot dig själv när du säger att Berit Simonsson inte har några prästerliga anspråk. Det har givetvis ingen lekman som ges tillåtelse att predika vid enstaka tillfällen vid andra gudstjänster än söndagens högmässa.
SvaraRaderaJonas M