I två tidigare bloggar har jag skrivit om prästämbetet och prästvigningen. Väl medveten om att mina frikyrkliga vänner står i en annan tradition. Väl medveten om att min förståelse av ämbete och vigning är allmänkyrklig och i den meningen skiljer sig från vad Svenska kyrkan ger uttryck för. Kanske är det dags att ta konsekvensen av detta?!
Svenska kyrkan har under 1900-talet allt mer avskärmat sig från den historiska kyrkans förståelse av ämbetet. Bortsett från Socialdemokraternas medvetna handlande har också Svenska kyrkan själv fjärmat sig från tanken. Nu kan man tänka sig att anställa missionspastorer utan att prästviga dem. Ordet ämbete finns inte längre utan i stället talar man om "uppdraget".
Om detta visste professorn Lars Österlin (1923-2006) att berätta. Österlin var docent i kyrkohistoria och adjungerad professor i missionsvetenskap och ekumenik vid Lunds universitet. Han hade nära relationer till Church of England och skrev en bok om dessa. I den boken redogjorde han bland annat om varför frågan om den apostoliska successionen är viktig. Noggrant gick han igenom likheter och skillnader när han jämförde Church of England och Svenska kyrkan. Boken var tillsammans med f Gunnars böcker en ögonöppnare för mig. Svenska kyrkan tog medvetet avstånd från det apostoliska ämbetet som det traditionellt uppfattats.
Svenska kyrkan började i stället betona att den är en episkopal kyrka. Samtidigt som man gjorde sig av med den traditionella förståelsen behöll man med andra ord systemet med biskopar. Man fortsatte att kalla sig för en apostolisk kyrka med biskopar. Jag är osäker på om några av Svenska kyrkans företrädare idag på allvar våga hävda att kyrkan är apostolisk. Möjligen utan allvar. Utan att ta diskussionen om ämbetet. Det finns tre skäl att jag skriver detta.
Det första skälet är att jag vid flera tillfällen förstått att överheten vill ha kvar systemet för att kunna tvinga sina präster till "andlig" lojalitet. Det har varit så osmakligt att se detta att jag inte har velat se det. Men det finns gränser.
Det andra skälet är att Kyrkans Tidning nr 20/2019 låtit publicera en artikel i saken. En av de mer drivande socialdemokraterna som i samband med kyrkans skiljande från staten beslutade att prästerna skulle vara lokalt anställda i stället för att vara anställda av biskopen var Torgny Larsson. Nu skriver han i Kyrkans tidning, 20 år senare, att han ångrar sig. Men skadan har redan skett!!! Systemet har urholkats. Trovärdigheten är borta. Hundratals präster har farit mycket illa och gör än.
Det tredje skälet är att jag inser att Missionsprovinsen vill leva efter Bibeln och Svenska kyrkans bekännelse. Missionsprovinsen bekänner sig till den apostoliska succession när den hänvisar till Bo Giertz och Bertil Gärtner. Dessa biskopar är också mina vigningsbiskopar och om jag vill stå kvar i "deras" tradition behöver jag stå med Missionsprovinsen som på riktigt upprätthåller en apostolisk och episkopal kyrka.
Om eller när jag skriver min ansökan till Missionsprovinsen lämnar jag Svenska kyrkan bakom mig. Då behöver jag inte längre på ett personligt sätt engagera mig i den. Jag ser i Kyrkans Tidning, samma nummer som ovan, att prosten Sverker Ericson skriver under rubriken Blåögda biskopar avskaffade sig själv. Vidare att ledaren i samma nummer handlar om detsamma. Då har det i alla fall äntligen kommit upp till ytan. Nu får vi se om här finns tillgänglig kraft för att ett offentligt samtal ska komma upp. Tillåt mig tvivla.
Sammanfattningsvis kan jag säga att det inte är jag som blir avkragad när jag går vidare. Det är Svenska kyrkan som avkragar sig själv.
Svenska kyrkan har under 1900-talet allt mer avskärmat sig från den historiska kyrkans förståelse av ämbetet. Bortsett från Socialdemokraternas medvetna handlande har också Svenska kyrkan själv fjärmat sig från tanken. Nu kan man tänka sig att anställa missionspastorer utan att prästviga dem. Ordet ämbete finns inte längre utan i stället talar man om "uppdraget".
Om detta visste professorn Lars Österlin (1923-2006) att berätta. Österlin var docent i kyrkohistoria och adjungerad professor i missionsvetenskap och ekumenik vid Lunds universitet. Han hade nära relationer till Church of England och skrev en bok om dessa. I den boken redogjorde han bland annat om varför frågan om den apostoliska successionen är viktig. Noggrant gick han igenom likheter och skillnader när han jämförde Church of England och Svenska kyrkan. Boken var tillsammans med f Gunnars böcker en ögonöppnare för mig. Svenska kyrkan tog medvetet avstånd från det apostoliska ämbetet som det traditionellt uppfattats.
Svenska kyrkan började i stället betona att den är en episkopal kyrka. Samtidigt som man gjorde sig av med den traditionella förståelsen behöll man med andra ord systemet med biskopar. Man fortsatte att kalla sig för en apostolisk kyrka med biskopar. Jag är osäker på om några av Svenska kyrkans företrädare idag på allvar våga hävda att kyrkan är apostolisk. Möjligen utan allvar. Utan att ta diskussionen om ämbetet. Det finns tre skäl att jag skriver detta.
Det första skälet är att jag vid flera tillfällen förstått att överheten vill ha kvar systemet för att kunna tvinga sina präster till "andlig" lojalitet. Det har varit så osmakligt att se detta att jag inte har velat se det. Men det finns gränser.
Det andra skälet är att Kyrkans Tidning nr 20/2019 låtit publicera en artikel i saken. En av de mer drivande socialdemokraterna som i samband med kyrkans skiljande från staten beslutade att prästerna skulle vara lokalt anställda i stället för att vara anställda av biskopen var Torgny Larsson. Nu skriver han i Kyrkans tidning, 20 år senare, att han ångrar sig. Men skadan har redan skett!!! Systemet har urholkats. Trovärdigheten är borta. Hundratals präster har farit mycket illa och gör än.
Det tredje skälet är att jag inser att Missionsprovinsen vill leva efter Bibeln och Svenska kyrkans bekännelse. Missionsprovinsen bekänner sig till den apostoliska succession när den hänvisar till Bo Giertz och Bertil Gärtner. Dessa biskopar är också mina vigningsbiskopar och om jag vill stå kvar i "deras" tradition behöver jag stå med Missionsprovinsen som på riktigt upprätthåller en apostolisk och episkopal kyrka.
Om eller när jag skriver min ansökan till Missionsprovinsen lämnar jag Svenska kyrkan bakom mig. Då behöver jag inte längre på ett personligt sätt engagera mig i den. Jag ser i Kyrkans Tidning, samma nummer som ovan, att prosten Sverker Ericson skriver under rubriken Blåögda biskopar avskaffade sig själv. Vidare att ledaren i samma nummer handlar om detsamma. Då har det i alla fall äntligen kommit upp till ytan. Nu får vi se om här finns tillgänglig kraft för att ett offentligt samtal ska komma upp. Tillåt mig tvivla.
Sammanfattningsvis kan jag säga att det inte är jag som blir avkragad när jag går vidare. Det är Svenska kyrkan som avkragar sig själv.
När jag (utredande jurist) deltog i en av de statliga utredningarna i kyrka-stat-frågan hörde jag en kyrkopolitiker på fullaste allvar önsketänka om att man skulle avskeda alla anställda (och anställa andra) i samband med övergången.
SvaraRaderaSedan några år tillbaka har jag, eftersom jag är kristen (och efter moget övervägande under bön och bibelläsning), lämnat Svenska kyrkan och är numera medlem i en församling i Missionsprovinsen. Jag kan, dessvärre, inte se någon framtid för Svenska kyrkan, vilket är en stor sorg. Om du också kommer fram till detta beslut önskar jag dig välkommen till Mpr!
Inför valet av min efterträdare som missionsbiskop hade jag sänt en skriftlig hälsning till provinskonventet. Lunginflammation hindrade min närvaro. Bl.a. skriver jag: ”Vi kan inte tänka nog högt om biskopsämbetet. Varför? Därför att vi inte kan tänka nog högt om prästämbetet. Varför? Därför att vi inte kan tänka nog högt om Guds ord. Utan Guds ord och dess förkunnelse förblir människan utan tro. Människorna måste få höra Guds ord. Men ”hur skulle de kunna höra om ingen predikar?” frågar aposteln i Rom. 10:14. De två ämbetena biskop och präst hör i samman. De har ansvar för att Guds ord förkunnas rent och klart och att sakramenten förvaltas i enlighet med Kristi instiftelse.” (Hela inlägget finns i artikeln ”Vad som behövs” i den lilla skriften De tog en annan väg (Missionsprovinsen i Sverige 2014).
SvaraRaderaSvenska kyrkans bekännelse anger om predikoämbetet i anslutning till vad Guds ord säger; ”För att vi ska få denna tro, har evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltningens ämbete inrättats (CA 5). Genom tron får vi den Helige Ande. Det har varit självklart i Svenska kyrkan att förkunnelsen och sakramentsförvaltningen sker genom det av HERREN inrättade prästämbetet. Denna grundsyn håller nu kyrkoledningen på att överge. Därför är Missionsprovinsen nödvändig. Och den står öppen för varje präst som villa lyda och förkunna Guds ord såsom det Guds ord det verkligen är och vill vara trogen vår bekännelse, som är densamma som Svenska kyrkans, förutom senare tiders tillägg.
Även om jag som emeritus inte tillhör de beslutande, så vägar jag ändå säga detta välkommen.
+Arne Olsson
Välkommen!
SvaraRaderaVi borde prata om saken.
Jag noterar att biskop Arne pratar om prästämbetet som predikoämbete, det torde ange inriktningen hos Missionsprovinsen. Missionsprovinsen får sägas tro det som Svenska kyrkan fordom trodde. Men innan man går dit bör man nog vara förvissad om att man verkligen är övertygad om att prästämbetet främst är ett predikoämbete och inte det som de historiska kyrkorna, Katolska kyrkan och Ortodoxa kyrkan tror.
SvaraRaderaDet är i och för sig helt riktigt att prästen måste ha en andlig lojalitet till kyrkan och biskopen, men i Svenska kyrkan är det som bekant inte läroämbetet i form av dess biskopar som bestämmer utan de förtroendevalda lekmännen samt anställda tjänstemän, tillika lekmän.
Jonas M
Tack för dessa kommentarer. Det är mig numera ganska känt vad prästämbetet är. Förvisso är det ett predikoämbete men som Jonas säger tror också jag att det är mer än så. Vad jag förstår bröt aldrig Luther med ämbetet. Han bejakade det historiska ämbetet om han än var kritisk mot hur offret förvaltades.
SvaraRaderaDet allt överskuggande just nu är att det måste få följder för mig och andra när Svenska kyrkan nu avkragar sig själv. Det går inte att vara blint lojal. Det måste få konsekvenser. Det ligger dessutom i troheten mot Guds Ord, ämbete och sakramentsförvaltning. För min del börjar det bli plågsamt att stå med i den utveckling som leder oss bort från Ordet.
Problemet med Rom är att det inte förmår erkänna mitt ämbete. Ska jag avsäha mig Guds kallelse och Kyrkans vigning. tror inte det.
Jonas, när jag nämnde predikoämbetet hänvisade hag till Confessio Augustana V: ”För att vi ska få denna tro, har evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltningens ämbete inrättats".Prästen huvuduppgift är att förkunna evangelium och förvalta sakramenten. Det är vi väl eniga om? Båda är lika viktiga.
SvaraRaderaDen första anledningen till mitt engagemang för gudstjänster utanför Svenska kyrkans ram omkring 1990 var den sista prästfortbildningen i Karlstad jag var med på innan jag blev emeritus. Då tog föreläsarna ifrån oss 1) tron på att Bibeln är Guds ord, 2) att Jesus Kristus är den ende Frälsaren. En sådan hållning har fått konsekvenser både för predikandet och nattvardsfirandet och på sina håll också för Dopet. Med tanke på dem som i alltfler församlingar inte fick höra eller skulle få höra Guds ord rent och klart förkunnas och som inte heller fira nattvarden i enlighet med Kristi instiftelse kunde jag inte låta bli att engagera mig för Missionsprovinsen. Men jag ville inte alls bli biskop. När man vädjade till mig från våra olika fromhetstraditioner bad jag: Herre, du får avgöra det i valet.
Vi Bibel- och Bekännelsetrogna behöver stå tillsammans i den tro som en gång för alla överlämnats åt oss av Kristus och Hans apostlar. I den gemenskapen kan vi som bröder och systrar samtala med varandra om skillnader.
Biskop Arne, ja, om vi lägger till följande:
SvaraRaderaSitt heliga ämbete utövar de (prästerna) framför allt i eukaristifirandet eller synaxis. Här handlar de å Kristi vägnar, förkunnar hans mysterium och förenar de troendes böner med det offer som deras huvud frambär. Det Nya förbundets enda offer, som Kristus en gång för alla fullgör när han bär fram sig själv till Fadern som en felfri offergåva, gör de närvarande och verksamt i mässoffret ända till dess att Herren kommer.” Från detta enda och enastående offer hämtar hela deras prästerliga tjänst sin kraft.
Jonas M
1592 Det tjänande ämbetsprästadömet skiljer sig till sitt väsen från de troendes gemensamma prästadöme därför att det ger den som tar emot det helig myndighet till de troendes tjänst. De vigda ämbetsbärarna utövar sin tjänst i Guds folk genom att lära (munus docendi), hålla gudstjänst (munus liturgicum) och styra och leda som en herde styr sin hjord (munus regendi).
SvaraRaderahttp://bloggardag.blogspot.com/2018/06/harliga-torsdag.html
Skulle snarare säga att det är domkapitlen som avkragats med kyrkoordningen2000.
Jonas N