Krisen försvinner inte

I går kom så Kyrkans Tidning och denna gång slås jag av förvåning. Jag blir glatt överraskas. Jonas Eek skriver kritiskt om läget i Svenska kyrkan. Han skriver under rubriken "Krisen försvinner inte bara för att vi inte talar om den".  Som vi alla väl känner till råder på många ställen en tystnadens kultur inom Svenska kyrkan sedan flera år tillbaka. Inte bara nationellt utan också lokalt. De som tidigare har framfört kritik har inte lyssnats på utan i stället betraktats som bråkmakare eller udda på något sätt. Men som Eek skriver försvinner inte krisen för det.

Man kan undra varför de med ledande positioner inte vill lyssna. Kan de inte? Hör de helt enkelt inte eller är de rädda? Nja, jag tror att det är ett mycket medvetet val som följer ett känt mönster. Att inte vilja lyssna är första steget. Det andra steget är att vifta bort problemen med att gå på person. Så tycket jag har skett i ganska stor utsträckning just i Värnamo. Den ene efter den andra är "konstig". Längre än så brukar man inte behöva gå om man själv är i ledande ställning. Det tredje steget är annars mobbning, trakasserier eller ren förföljelse. Det är först i fjärde eller femte steget man tvingas lyssna och samtala. Det är som Berth Löndahl sa i sin insändare "maktens privilegium" att inte behöva vare sig lyssna eller argumentera. Makten bestämmer ändå. Men det går inte hur länge som helst. Förr eller senare slår det tillbaka. Det verkar vara en naturlag.

Eek ger ett exempel just från kyrkomötet. Vår man i kyrkostyrelsen skrev en motion 2018:33 om gudstjänstlivets kris och föreslog att man skulle ta tag i problemet, analyser och föreslå åtgärder. Att motionen avslogs är inte konstigt. De flesta motioner avslås som bekant, men gudstjänstutskottets argument är betecknande:

Utskottet delar uppfattningen att frågorna är angelägna, men betonar risken av att tala om kris ... så att det skymmer det goda arbete och de initiativ som finns.

Eek benämner skälet som ett lågvattenmärke. "Det är svagt att avfärda en motion med hänvisning till språkvård", fortsätter han. Det kan jag hålla med om samtidigt som argumentet är vanligt. Varje gång någon framför kritik är den personen konstig och illasinnad eftersom han underkänner det befintliga! Jag har hört det hur många gånger som helst. När jag föreslår något heter det: duger inte det vi har ...

Det är därför jag numera tror att det enda sättet för de kristtrogna att bli hörda eller tagna på allvar är att gå till aktion. En myndig människa har eget ansvar för sitt liv. Det duger inte att bara gnälla. Handla! Jag vet en lokal före detta kyrka där missnöjet är stort av olika skäl. Ja, men gör en huskyrka då och ägna er åt det som ni längtar efter. Låt ingen få ta segerkronan ifrån dig!

Det är ett gott att fasaden Svenska kyrkan spricker, att inte bara media i allmänhet utan också kyrkans egna organ tar till orda. I en andra ledare, också den skriven av Jonas Eek, efterlyser han svar från Svenska kyrkans ledning på Svenska Teologiska Institutet i Jerusalem och Jesper Svartviks professur. Ledningen som ensidigt driver Palestina har helt enligt mönstret försökt tiga ihjäl problemen. Men tydligen har Bo Johnsson, Biörna Fjärstedt och i förra numret av KT Göran Larsson fått ledningen på bättre tankar. Nu väntar man att tystnaden ska brytas. Om mönstret jag skissade stämmer kommer svaret att innehålla åtminstone en sublim en anklagelse  mot någon person. Men vi får se.