Sex-dagars kriget

SvD hade i morse en artikel om hur Israel inte obegränsat släppte till sitt på Västbanken. Det fick mig att återerinra historien om vattnet.

På våren 1964 var läget spänt. Alla som läser det här vet att det skarpt in mot israeliska byar i Galileen både från Libanon och Syrien, att araberna hotade med att stänga av vattentillförselns från Hermon och Jordanfloden till Genesarets sjö och att arabiska trupper ställt sig fullt krigsberedda vid Israels alla gränser. Då hade Israel 264 000 man i sina trupper och araberna ställde upp med 410 000 man. Israel hade 800 stridsvagnar och arabstaterna ställde upp med 2 200. Israel hade 300 stridsflygplan och arabstaterna 810. Operationsanalytiskt hade inte Israel en chans. Itzak Rabin var försvarsstabschef vid den här tiden. Trots det spända läget på västbanken och i norr bedömdes Egypten vara huvudmotståndare. På Sinaifronten hade Egypten ställt upp sju egyptiska divisioner, var och en av dem med mellan 10- och 20 000 man, min gissning. Nu väntade alla att de skulle slå till ...

MEN Israel förekom dem genom att låta sina flygplan flyga ut över Medelhavet och på måndagsmorgonen den 5 juni 1967 anfalla Egyptens flygbaser, 17 stycken. På några timmar hade anfallit egyptierna i ryggen och slagit ut alla deras start- och landningsbanor utom en. Detta för att de själva vill ha tillgång till en. Vid middagstid var saken klar.

Samtidigt marscherade israeliska trupper via Gaza ner i öknen mot de kanske 100 000 egyptier som befann sig där. Israels soldater hör aldrig ordern "Framåt", utan alltid "Följ mig". Det är officerarna som går i täten. Det kostade dem ungefär 25 % av dödade officerare. Men egyptierna fick nu värja sig för angripare som kom både bakifrån och framifrån. De flydde i panik och israelerna kunde gå så långt att de två dygn senare kunde inta Sharm el Sheik utan strid.

Det svåraste slaget leddes av den kände Ariel Sharon som genom noggrann planering lyckades inta egyptiernas starkaste fäste vid Abu Ageila.

Israel hade inte räknat med att Jordanien skulle anfalla, men redan på onsdagsmorgonen hade de börjat beskjuta Jerusalem och Netanya. När israelerna fram på dagen insåg att jordanierna vill föra krig mot dem gick de till motangrepp. Västbanken tillhörde vid den här tiden Jordanien. Något Palestina fanns inte. På Västbanken hade Jordanien 8 brigader och Israel 3. En brigad bestod vad jag förstår av ungefär 2 000 man, med andra ord 16 000 mot 6 000. Men eftersom Israel besegrat Egypten på ett dygn kunde det nu rekvirera förstärkning därifrån och i Jerusalem krigade israelerna kvarter för kvarter ändå upp på Tempelberget. På onsdagen, nu är det 7 juni, besegrade man också jordanierna på Västbanken. Obs nu att Israel tog Västbanken från Jordanien som aldrig har krävt tillbaka det. 

Men det fanns ännu en motståndare. Syrien som egentligen var det land som utlöste kriget. De hade som jag skrev ovan provocerat Israel under flera år. Värst var nog hotet att stänga av vattnet. Fredagen den 9 juni gick Israel till motangrepp mot Syrien, något syrierna tydligen inte hade räknat med. Efter utomordentligt hårda strider och till sist lyckade de inte staden Quneitra på Golanhöjderna. Detta var för att syrierna inte fortsättningsvis skulle kunna stänga av vattnet eller ligga på höjderna och skjuta ner mot Genesarets sjö. När striden var över hade Israel bara 3 stridsvagnar kvar.

Men nu har Israel fått lära sig en läxa; Det är en sak att vinna ett krig och en annan att vinna en fred.

Jag är ingen expert eller ens nämnvärt intresserad av krig, men jag kan söka, läsa och ta in information. Och så mycket kan jag säga att om jag hade fått bestämma skulle jag aldrig i livet lämna ifrån mig Jerusalem. Jag skulle bygga hus på Västbanken och tacka Gud för att Samarien befriats och jag skulle aldrig frivilligt låta syrierna få tillbaka Golanhöjderna. I vart inte utan att först ha vunnit en fred! Det där med vattnet ska jag berätta mer om i nästa blogg.