Jag lovade en uppföljning på bloggen om 6-dagars kriget. Faktum är att jag först tänkte den bloggen som en bakgrund till den som nu kommer om Israels vatten. Men innan jag publicerar den ser jag att en terrorist kört in i en folkmassa i Jerusalem. I skrivande stund är inget utrett, men förlåt mig om jag misstänker en palestinsk sådan. Jag kanske har fel. Här kommer bloggen om vattnet.
Här om dagen publicerades i SvD en artikel om vattentillgången på Västbanken. Du kan läsa artikeln genom att klicka här. Rubriken lyder: Palestinsk ilska: Betalar för vårt eget vatten. Det tror jag det att de är arga. Det var den här artikeln som fick mig att skriva om 6-dagars kriget. Lite historia kräver ämnet.
Redan 6 oktober 2004 skrev Bitte Hammargren en artikel om saken. Du hittar artikeln genom att klicka här. Den har rubriken Kampen om vattnet på Västbanken. I den artikeln berättas om den så kallade Johnston-planen. I den bestäms hur vattnet ska fördelas mellan de vattentörstande länderna Syrien, Libanon, Jordanien och Israel. Den skrevs i mitten av 1950-talet och gällde vid tiden för 6-dagars kriget. Den får nog anses obsolet vid det här laget men saken är ändå viktig vid eventuella fredsförhandlingar.
Enligt det så kallade Oslo-avtalet som förhandlades fram i början på 1990-talet skulle Israel förfoga över drygt 70 % av vattenreservoarerna på Västbanken och Palestina (var kom den staten ifrån?) skulle förfoga över 17 %. Men detta var 1995 och jag förmodar att inte heller dem siffrorna gäller idag. Israel har byggt många nya hus och odlat upp mycken mark som kräver vatten. Det sägs att israelerna förfogar över 240 liter vatten per person och dag och palestinierna endast 80 liter per person och dag. Klart orättvist med andra ord, men hur var det då med freden? Kan det ha betydelse att Palestina vill döda alla judar? Förmodligen.
Förra året kom en intressant bok skriven av Seth S. Siegel som heter Let there be water och som handlar om hur Israel hanterar sitt vatten. Boken väcker förundran och beundra, skriver recensenten.
Israel har lyckats vänta den hotande vattenbristen till en av sitt lands största tillgångar. Idag har israelerna så mycket vatten de vill. De kan till och med exportera vatten! Länder som Kina och Indien har vänt sig till Israel och bett om hjälp. Vad har hänt? Hur gjorde de?
Här om dagen publicerades i SvD en artikel om vattentillgången på Västbanken. Du kan läsa artikeln genom att klicka här. Rubriken lyder: Palestinsk ilska: Betalar för vårt eget vatten. Det tror jag det att de är arga. Det var den här artikeln som fick mig att skriva om 6-dagars kriget. Lite historia kräver ämnet.
Redan 6 oktober 2004 skrev Bitte Hammargren en artikel om saken. Du hittar artikeln genom att klicka här. Den har rubriken Kampen om vattnet på Västbanken. I den artikeln berättas om den så kallade Johnston-planen. I den bestäms hur vattnet ska fördelas mellan de vattentörstande länderna Syrien, Libanon, Jordanien och Israel. Den skrevs i mitten av 1950-talet och gällde vid tiden för 6-dagars kriget. Den får nog anses obsolet vid det här laget men saken är ändå viktig vid eventuella fredsförhandlingar.
Enligt det så kallade Oslo-avtalet som förhandlades fram i början på 1990-talet skulle Israel förfoga över drygt 70 % av vattenreservoarerna på Västbanken och Palestina (var kom den staten ifrån?) skulle förfoga över 17 %. Men detta var 1995 och jag förmodar att inte heller dem siffrorna gäller idag. Israel har byggt många nya hus och odlat upp mycken mark som kräver vatten. Det sägs att israelerna förfogar över 240 liter vatten per person och dag och palestinierna endast 80 liter per person och dag. Klart orättvist med andra ord, men hur var det då med freden? Kan det ha betydelse att Palestina vill döda alla judar? Förmodligen.
Förra året kom en intressant bok skriven av Seth S. Siegel som heter Let there be water och som handlar om hur Israel hanterar sitt vatten. Boken väcker förundran och beundra, skriver recensenten.
Israel har lyckats vänta den hotande vattenbristen till en av sitt lands största tillgångar. Idag har israelerna så mycket vatten de vill. De kan till och med exportera vatten! Länder som Kina och Indien har vänt sig till Israel och bett om hjälp. Vad har hänt? Hur gjorde de?
- Till en början säkrade man gränserna i samband med 6-dagars kriget.
- Sedan lärde man sig att rena och återanvända avloppsvatten för att så kunna fortsätta odla med hjälp av konstbevattningen.
- Till detta uppfann man droppbevattningen. Det innebär att växterna själv säger till datorn när och hur mycket vatten de behöver. Detta är en smärre revolution som innebär att det går åt mindre vatten samtidigt som grödorna blir större. Jag tror mig veta att israelerna har bistått länder i Afrika som ofta drabbas av torka.
- Det största genombrottet kom för några år sedan när man lyckades avsalta havsvatten! Nu kan man till och med fylla på vatten för att öka flödet i de vattendrag som finns i landet. Israel förser Jordanfloden med betydande mängder vatten får jag veta av recensenten och läkaren inom Försvarsmakten samt dykläkaren Marcus Nilsson.
- Slutligen använder man sig nu av vattendiplomati för att på sikt kunna vinna fred.
Ja, som du märker kan jag inte låta bli att drabbas av förundran och beundran. Nu ber jag bara om att också palestinierna ska få del av Guds livgivande vatten. Också de skulle må bättre av godhet och fred i stället för ilska och krig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar