Nu har jag just läst om än som hastigast om Mikael Alvéns arbete med sexhandeln i Nepal. Alvén drabbades av nöd för småflickorna i samband med ett besök i Nepal (eller om det var i Indien han mötte pastor Raju Sundas). Så sjösatte han organisationen Love and Hope och har gjort ett jättebra arbete som har fått stor betydelse för småflickorna. Genom att grunda flera flick- och barnhem i Kathmandu har de tagit emot 100-tals barn, åtminstone 700. Jag har själv varit där. Problemet?
De skulle samarbeta med pastor Raju Sundas. Nu är det sällan den ene partens fel när två inte kommer överens. I regel är ingen av de två fullkomlig. Vi lutheraner skyller det den köttsliga naturen. Aposteln skriver att i min köttsliga natur bor inget gott. Där bor synden. Detta är med andra ord något vi som kristna bör vara medvetna om och också ha med i beräkningarna. I missionens sammanhang brukar det tyvärr stanna vid att vi talar om att två olika kulturer krockar. Det ligger naturligtvis något i det men problemet går djupare än så.
När missionen renodlades och sköt fart i slutet på 1800-talet och sedan under hela 1900-talet var det de utsändande som ägde missionen. Det var vi som kom med goda nyheter till dem. Jag tror inte att det går att se missionen på det sättet längre och får intryck av att Love and Hope byggt upp en organisation som äger projektet med småflickorna i Nepal. Detta ägande består i mycket av pengamakt. Men pastor Raju Sundas, som mer än gärna tar emot pengar, tycker att han äger projektet. Han har dessutom goda kontakter med den nepalesiska regimen som godkänt och godkänner hans verksamhet. Om det nu är hans verksamhet.
Skälet till att jag skriver detta med viss insikt är inte att jag varit med i det arbetet men i ett liknande. När Hans Sundberg flera år tidigare kom i kontakt med pastor Raju Sundas ville han erbjuda honom hjälp i form av en utbildning av blivande pastorer. Organisationen som nu har namnet Pastoral Leadership Training (PLT) och som du kan besöka genom att klicka här har gjort och fortsätter att göra ett mycket bra jobb i Nepal. Det är i det uppdraget som jag har undervisat och som Värnamo Pastorat sponsrat om de än avbröt sponsringen. Samarbetet med pastor Raju Sundas gick inte bra.
Pastor Raju Sundas har många hänsyn att ta i en situation som kräver helt andra färdigheter än vi är vana vid. Som i praktiskt taget alla fattiga länder råder en utbredd korruption. På grund av kastsystemet som i och för sig avskaffats på papperet men inte i praktiken tvingas de som hantera makt ta vad vi anser vara falska hänsyn. Det som har hänt pastor Raju Sundas är dessutom att den västerländska kyrkan nu väller in med sin kunskap och makt. Och min poäng är; i alltför hög grad med sitt gamla missionstänk. Då tänker jag inte på budskapet utan på metoderna.
Nu har Love and Hope avbrutit sitt arbete i Nepal och vad som händer med 100-tals småflickor är för mig oklart. Kanske kommer andra västerlänningar att ta över sponsringen.
När det gäller PLT:s arbete fortsätter det trots att samarbetet med pastor Raju Sundas avbrutits. Bland dem vi hann utbilda finns pastorn Mankaji Tamang. Du kan läsa om hans syn på vårt arbete genom att klicka här. Som jag förstår det drivs Hans Sundberg av att ge bibelkunskap till blivande pastorer och stötta pastorer. Det handlar inte om att bygga upp en egen organisation. Det kommer alltid att finnas människor likt Mankaji som vill lyssna till Guds Ord, särskilt i länder som Nepal. Som missionärer kommer vi aldrig att bli sysslolösa.
Det jag skriver här är inte ett debattinlägg. Jag ville bara visa att det inte längre går att bedriva mission som de gjorde på 1900-talet. Jag vill, som Paulus skriver, inte att någon "ska vara okunnig" om vad det är att bedriva mission på 2000-talet. Den diskussion som nu förs i tidningen DAGEN avslöjar enligt mitt tycke en sådan okunskap eftersom den inte pekar på de verkliga problemen.
De skulle samarbeta med pastor Raju Sundas. Nu är det sällan den ene partens fel när två inte kommer överens. I regel är ingen av de två fullkomlig. Vi lutheraner skyller det den köttsliga naturen. Aposteln skriver att i min köttsliga natur bor inget gott. Där bor synden. Detta är med andra ord något vi som kristna bör vara medvetna om och också ha med i beräkningarna. I missionens sammanhang brukar det tyvärr stanna vid att vi talar om att två olika kulturer krockar. Det ligger naturligtvis något i det men problemet går djupare än så.
När missionen renodlades och sköt fart i slutet på 1800-talet och sedan under hela 1900-talet var det de utsändande som ägde missionen. Det var vi som kom med goda nyheter till dem. Jag tror inte att det går att se missionen på det sättet längre och får intryck av att Love and Hope byggt upp en organisation som äger projektet med småflickorna i Nepal. Detta ägande består i mycket av pengamakt. Men pastor Raju Sundas, som mer än gärna tar emot pengar, tycker att han äger projektet. Han har dessutom goda kontakter med den nepalesiska regimen som godkänt och godkänner hans verksamhet. Om det nu är hans verksamhet.
Skälet till att jag skriver detta med viss insikt är inte att jag varit med i det arbetet men i ett liknande. När Hans Sundberg flera år tidigare kom i kontakt med pastor Raju Sundas ville han erbjuda honom hjälp i form av en utbildning av blivande pastorer. Organisationen som nu har namnet Pastoral Leadership Training (PLT) och som du kan besöka genom att klicka här har gjort och fortsätter att göra ett mycket bra jobb i Nepal. Det är i det uppdraget som jag har undervisat och som Värnamo Pastorat sponsrat om de än avbröt sponsringen. Samarbetet med pastor Raju Sundas gick inte bra.
Pastor Raju Sundas har många hänsyn att ta i en situation som kräver helt andra färdigheter än vi är vana vid. Som i praktiskt taget alla fattiga länder råder en utbredd korruption. På grund av kastsystemet som i och för sig avskaffats på papperet men inte i praktiken tvingas de som hantera makt ta vad vi anser vara falska hänsyn. Det som har hänt pastor Raju Sundas är dessutom att den västerländska kyrkan nu väller in med sin kunskap och makt. Och min poäng är; i alltför hög grad med sitt gamla missionstänk. Då tänker jag inte på budskapet utan på metoderna.
Nu har Love and Hope avbrutit sitt arbete i Nepal och vad som händer med 100-tals småflickor är för mig oklart. Kanske kommer andra västerlänningar att ta över sponsringen.
När det gäller PLT:s arbete fortsätter det trots att samarbetet med pastor Raju Sundas avbrutits. Bland dem vi hann utbilda finns pastorn Mankaji Tamang. Du kan läsa om hans syn på vårt arbete genom att klicka här. Som jag förstår det drivs Hans Sundberg av att ge bibelkunskap till blivande pastorer och stötta pastorer. Det handlar inte om att bygga upp en egen organisation. Det kommer alltid att finnas människor likt Mankaji som vill lyssna till Guds Ord, särskilt i länder som Nepal. Som missionärer kommer vi aldrig att bli sysslolösa.
Det jag skriver här är inte ett debattinlägg. Jag ville bara visa att det inte längre går att bedriva mission som de gjorde på 1900-talet. Jag vill, som Paulus skriver, inte att någon "ska vara okunnig" om vad det är att bedriva mission på 2000-talet. Den diskussion som nu förs i tidningen DAGEN avslöjar enligt mitt tycke en sådan okunskap eftersom den inte pekar på de verkliga problemen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar