Idag fick jag två böcker med posten. Sådant tycker jag är spännande och strax började jag bläddra i dem. Der är gode vännen Hans Sundberg som lånat ut dem till mig.Jag fastnade i den ena som jag nu börjat läsa bara för att inse dels att här kommer mer kyrkokritik och dels att det kommer att ta tid att komma igenom den bok jag börjat med. Boken heter On being a christian och är skriven av den romersk-katolske teologen och professorn Hans Küng. Boken kom ut 1974 så den är inte ny. Den kom i småpocketformat och är på drygt 600 sidor. Den är inte skriven på lätt engelska och typsnittet är litet, jag säger litet. Det här blir jobbigt. Får se om jag tar igenom mig. Men jag är motiverad.
På de första 60 sidorna som jag läst idag ger han en bakgrund till vad det är att vara kristen. Då väljer han att skriva om den här världen och om den västerländska humanismen. Han skriver om det sekulära samhället och om hur kyrkan vänder sig till det. I morgon går jag vidare med hur kyrkan också vänder sig till andra religioner. Alltså först mot jorden och sedan mot himlen.
Om jag förstår saken rätt har kyrkan till en början, vi talar 1900-tal, motarbetat utvecklingen i samhället. Svenska kyrkan som ligger mig närmast var självgod och auktoritär med himmelska maktanspråk. Den var en myndighet som inte drog sig för att gå emot arbetarna i Ådalen 1931. Men från och med slutet på 1950-talet tycks pendeln ha svängt. Nu han kom det i stället att handla om hur viktigt det var att engagera sig i det jordiska. Nu är det mänskliga rättigheter som blir viktiga. Kyrkan är banérförare. Nu kämpas det mot sociala orättvisor och orättfärdiga strukturer, mot vapenförsäljning och för fred i Mellanöstern. Kyrkan engagerar sig mot svält och fattigdom. Kämpar för en renare miljö och så vidare och så vidare. Inget av detta är fel. Men det åligger alla människor att kämpa för detta. Kyrkan har här ingen särställning. Kyrkans kan inte uppträda med särskild pondus.
Kyrkan har en rad svåra interna problem och kanske skulle börja med att sopa framför egen dörr, skriver Küng. De olika kyrkorna kan inte erkänna varandras ämbeten. De delar inte varandra nattvardsbord. De vill ogärna dela kyrkorum med varandra utan ska ha varsin byggnad.
Om, fortsätter Küng, det nu är så viktigt för kyrkan att vara relevant i samhället, att vara som andra - varför då kalla sig kristen? Vad är det för särskilt med att vara en kristen? Vad har kyrkan att erbjuda som inte andra kan erbjuda? Kan det vara så att kyrkan sålt ut sin själ? Förlorat sin identitet?
Küng citerar en amerikans forskare som ger oss perspektiv.
Det har visat sig att om de senaste 50 000 åren av mänsklig existens delas in i livstider om 62 år får vi ungefär 800 sådana. Av dessa 800 har människan tillbringat drygt 650 sådana boendes i grottor. Det är endast under de senaste 70 livstiderna som det varit möjligt att kommunicera bra från en livstid till nästa eftersom det varit den tid som människan kunnat skriva. Bara de sex senaste livstiderna har det varit möjligt för folk i allmänhet att läsa. Bara under de senaste fyra har människan mer precist kunnat dela in tiden i timmar och minuter. Bara under de två senaste har människan kunnat använda elektriska motorer. Och de flesta tekniska detaljer vi använder oss av i dagliga livet har kommit till under denna senaste livstiden.
Människan har under 1900-talet trott på att allt kommer att bli bra med ökad välfärd. Kan vi bara arbeta mer, tjäna mer pengar, utveckla tekniken kommer vi alla att få det bättre. Det här kan bara resultera i besvikelser, skriver Küng. Det finns ingenting som säger att människan kommer att lyckas nå sina önskningar. Vi kan resa till månen, men förstår inte vad som rör sig i vårt eget hjärta eller hur vi ska hantera det.
Den ena ideologin efter den andra har misslyckats, socialismen, kapitalismen, liberalismen ... Ingen av dessa ideologier kan mätta människans hunger. Küng dömer inte ut ideologierna men menar att det inte går att bygga på dem. Vad har kyrkan att säga till människorna? Har den något att säga eller är den bara ännu en i raden av ideologier?
Fortsättning följer.
På de första 60 sidorna som jag läst idag ger han en bakgrund till vad det är att vara kristen. Då väljer han att skriva om den här världen och om den västerländska humanismen. Han skriver om det sekulära samhället och om hur kyrkan vänder sig till det. I morgon går jag vidare med hur kyrkan också vänder sig till andra religioner. Alltså först mot jorden och sedan mot himlen.
Om jag förstår saken rätt har kyrkan till en början, vi talar 1900-tal, motarbetat utvecklingen i samhället. Svenska kyrkan som ligger mig närmast var självgod och auktoritär med himmelska maktanspråk. Den var en myndighet som inte drog sig för att gå emot arbetarna i Ådalen 1931. Men från och med slutet på 1950-talet tycks pendeln ha svängt. Nu han kom det i stället att handla om hur viktigt det var att engagera sig i det jordiska. Nu är det mänskliga rättigheter som blir viktiga. Kyrkan är banérförare. Nu kämpas det mot sociala orättvisor och orättfärdiga strukturer, mot vapenförsäljning och för fred i Mellanöstern. Kyrkan engagerar sig mot svält och fattigdom. Kämpar för en renare miljö och så vidare och så vidare. Inget av detta är fel. Men det åligger alla människor att kämpa för detta. Kyrkan har här ingen särställning. Kyrkans kan inte uppträda med särskild pondus.
Kyrkan har en rad svåra interna problem och kanske skulle börja med att sopa framför egen dörr, skriver Küng. De olika kyrkorna kan inte erkänna varandras ämbeten. De delar inte varandra nattvardsbord. De vill ogärna dela kyrkorum med varandra utan ska ha varsin byggnad.
Om, fortsätter Küng, det nu är så viktigt för kyrkan att vara relevant i samhället, att vara som andra - varför då kalla sig kristen? Vad är det för särskilt med att vara en kristen? Vad har kyrkan att erbjuda som inte andra kan erbjuda? Kan det vara så att kyrkan sålt ut sin själ? Förlorat sin identitet?
Küng citerar en amerikans forskare som ger oss perspektiv.
Det har visat sig att om de senaste 50 000 åren av mänsklig existens delas in i livstider om 62 år får vi ungefär 800 sådana. Av dessa 800 har människan tillbringat drygt 650 sådana boendes i grottor. Det är endast under de senaste 70 livstiderna som det varit möjligt att kommunicera bra från en livstid till nästa eftersom det varit den tid som människan kunnat skriva. Bara de sex senaste livstiderna har det varit möjligt för folk i allmänhet att läsa. Bara under de senaste fyra har människan mer precist kunnat dela in tiden i timmar och minuter. Bara under de två senaste har människan kunnat använda elektriska motorer. Och de flesta tekniska detaljer vi använder oss av i dagliga livet har kommit till under denna senaste livstiden.
Människan har under 1900-talet trott på att allt kommer att bli bra med ökad välfärd. Kan vi bara arbeta mer, tjäna mer pengar, utveckla tekniken kommer vi alla att få det bättre. Det här kan bara resultera i besvikelser, skriver Küng. Det finns ingenting som säger att människan kommer att lyckas nå sina önskningar. Vi kan resa till månen, men förstår inte vad som rör sig i vårt eget hjärta eller hur vi ska hantera det.
Den ena ideologin efter den andra har misslyckats, socialismen, kapitalismen, liberalismen ... Ingen av dessa ideologier kan mätta människans hunger. Küng dömer inte ut ideologierna men menar att det inte går att bygga på dem. Vad har kyrkan att säga till människorna? Har den något att säga eller är den bara ännu en i raden av ideologier?
Fortsättning följer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar