Det samtal vi för på denna blogg tror jag är ytterst väsentligt för att vi ska förstå oss själva och andra. Låt mig få fördjupa några saker.
För det första har "klassiskt" kristna svårigheter med sin samtid, men varför? Först vill jag gärna tro att "vi har rätt" och "dom har fel". Så tänker nog de flesta av "oss", men det håller inte längre att stanna där. Jag tror det är riktigt att konstatera att det handlar om två olika världsbilder som inte utan vidare går att kombinera. Det är just därför anpassningslinjen blir ohållbar. Men eftersom verkligheten bara är en så hör de bägge världsbilderna ändå ihop på något sätt. Kan man inte tänka som så att vi i stort bejakar och är överens om "den moderna världbilden" även om det förmodligen fattas en hel del också i den. Men att det som gör "den bibliska världsbilden" så annorlunda är just tron på Gud, en tro som går utöver den moderna världsbilden. Inte som ett tillägg, utan som en grundval. Det finns alltså till en viss grad en samsyn, men olikheten ligger i utgångspunkten och därför förstår vi inte varandra. Gregorius Rex (GR) ställer också frågan om det är en oförmåga hos "klassiskt" kristna att relatera till sin samsyn. Jag tror det och det är på den punkten vi måste förkovra oss. Men det kan bara ske om vi är trygga i vår tro, som han också skriver i den senaste kommentaren, inte om vi hela tiden har behov av att försvara vår världsbild. Därför är det här samtalet viktigt. Vi behöver vara mycket trygga i vår tro och lära oss att tala med vår samtid.
För det andra behöver vi med andra ord fördjupa vår självförståelse som kristna. GR menar att Skriftens tillförlitlighet förutsätter en (absurd) tro på Guds existens och att denne Guden har uppenbarat sig i Skriften. Helt rätt. Här finns ett förled som vi behöver vara medvetna om. Hur vet man att det är sant, frågar GR? Svaret torde vara att det vet vi inte, åtminstone inte i ordets vardagliga bemärkelse. Det är på denna punkt jag lyfter frågan om kunskapsteorier. Vad jag förstår finns det de teorier som säger att något objektivt faktiskt existerar. Detta är realism. Kunskap uppstår när min hjärna registrerar detta och jag upptäcker min omgivning. I samma stund inträffar "sanningen". Jag menar att Gud och Skriften faktiskt existerar och att jag tycker mig ha förstått det.
Men denna kunskapsteoretiska realism är paradoxalt nog inte längre den förhärskande, utan sedan upplysningstiden dominerar den idealistiska kunskapssynen. Den lär oss att vi inte kan veta något utanför vår hjärna. Det är hjärnan som är utgångspunkten och det vi tror oss veta måste därför bygga på förnuftets grund. Men förnuftet kan inte tro på sådant som är oförnuftigt, som till exempel humanisterna ofta påminner oss om.
Varje tänkande människa måste därför bestämma sig för hur hon förstår verkligheten. Det är just här vi fattar olika beslut. "Klassiskt" kristna utgår från den Gud som är utanför oss själva och "liberala" kristna utgår från vad som kan tänkas vara förnuftigt eller tänker mer kritiskt. Jag menar inte att jag behöver vara okritisk när det gäller tolkningen av Skriften eller andra kristna spörsmål, men min grund är att Gud har uppenbarat sig och sin vilja i Skriften. Det är ett val som jag gjort, som jag står för och visserligen kan samtala med andra om, men knappast överge. Min inställning präglas mer av tro än av kritiskt tänkande när det gäller det valet. Jag tror att alla kristna behöver tänka igenom det här och att det bör stämma till ödmjukhet inför andra. Kanske är det just bristen på val som leder till högmod.
För det tredje anar jag att GR förstår och är med på resonemanget, respekterar mitt val och själv brottas med samma frågor. GR skriver helt riktigt i en kommentar att "kristendomen" är ett helt system. Det systemet som jag kallar Traditionen kan synas och diskuteras om än inte utgångpunkten för det.
Till sist; detta att vi ska gå ut till alla folk, som också är min käpphäst, kan knappast betyda att vi ska anpassa oss till alla folk. Men självklart att vi måste kunna vara bland alla folk, visa förtroende, tillit och respekt. I "klassiskt" kristnas trospaket ingår emellertid också begreppet "omvändelse", ett begrepp som relaterar till Kristus. Det är tron Honom, som Han uppenbaras i Skriften, det handlar om. Hur den uppenbarelsen bör beskrivas är en annan sak.
2 kommentarer:
Jag brukar resonera att mitt förnuft inte nödvändigtvis behöver vara det (enda?) som är korrekt. Det är därför jag försöker hitta tidigare "filosofer" som kanske har kommit minst lika långt på vandringen med Jesus som jag själv.
För mig blir aktuella frågeställningar om tro, praxis och samtidsfrågor extra intressanta om jag försöker tänka på hur personer som Johannes Chrysostomos, Gregorios av Nazianzos, Johannes Cassianus m.fl. skulle resonerat.
Det är också betryggande i sammanhanget att ha beslutat sig för att följa Kyrkans tro, istället för att försöka formulera sin egen.
"Det är en dårskap för den som går förlorad men Guds kraft till frälsning för den som tror"
Skicka en kommentar