söndag, augusti 30, 2015

Sekulariserade kristna

Det här året har jag skrivit fler bloggar än någonsin. Det kanske kan tillskrivas en lång sjukskrivning. Men nu är jag inte sjukskriven längre och måste disponera tiden på ett annat sätt. Och något värre är att jag måste disponera mina tankar på ett annat sätt. När jag var hemma kunde jag låta tankarna komma och gå. Det var ingen som vaktade på mig, inget som anfäktade mig, försökte kontrollera eller passa på mig. Det fanns en stor frihet i det faktum att jag var sjukskriven. Nu är det annorlunda.

På arbetsplatsen gäller ganska strikta regler även om jag inte har skäl att beklaga mig. Men tider ska passas,  hänsyn ska tas, lojalitet ska gälla och ingen kritik ska uttalas. Eget tänkande uppmuntras inte. Än mindre eget handlande. Såsom det är på nationell nivå, så blir det på lokal nivå.

Det fanns en gång en undersökning som visade att sämsta arbetsmiljön för anställda rådde på muséer. Där finns inga visioner, inget att sträva efter eller utveckla. Om jag minns rätt kom Svenska kyrkan på andra plats i sagda undersökning.

Det kanske inte är så underligt att många kristna skäms för sin kyrka och tro. Det finns en socialpsykologisk regel som säger att individer söker sig till och vill höra samman med dem som har hög status och gärna markerar avstånd till dem som har låg status. Sekulariserade kristna har numera sina föredömen i "denna världen". Det kan vara "kändisar" av olika slag, artister, idrottsmän eller idrottskvinnor, människor med inflytande. Sekulariserade kristna tänker som människor i allmänhet gör och de lever som människor i allmänhet gör. Som ett resultat upplever sekulariserade kristna sin tro som skämmig. De har förlorat sin frimodighet,  om de haft någon,  och kan knappast tjänstgöra som ljus i världen eller som salt på jorden.

Folkkyrkan kan aldrig fungera som en kärna i pastoratet och kan inte heller få tillåtas vara ledande i kyrkan. Folkkyrkans problem är att den redan per definition associerar sig med den svenska majoritetskulturen medan den skulle behöva definiera sig mot den sekulära majoriteten. Men det är inte lätt när de ledande tror sig representera just en majoritet av svenskarna. Tänk, att 6, 5 miljoner svenskar tillhör Svenska kyrkan! Ja, och hur många av dem är sekulariserade?

Att vara en kristen i biblisk mening är något annat än att vara en sekulariserad medlem i Svenska kyrkan. Och det vet alla.

Nej, folkkyrkan, det vill säga den demokratiskt styrda territorialförsamlingen, kan inte ha någon reell framtid. Jag tycker mig förstå det och känner dagligen av det - på jobbet av alla ställen.

Men, som biskop Giertz sa en gång, problemets lösning finns i Nya Testamentet. 

måndag, augusti 24, 2015

Buddhistisk mission i Sverige

I kapitel 5 i Thurfjells bok, Det gudlösa folket, ställs frågan "Varifrån kommer svenskarnas välvilja mot buddhism?" Han utgår med andra ord från det faktum att svenskarna är välvilliga till buddhism och så är det nog. Men varför?

Thurfjell berättar om invigningen av det buddhistiska meditationscentret i Ragunda 2007. Där installerades elva thailändska munkar för att sprida buddhismen i Sverige. Där reciterades heliga texter, bads böner och gåvor offrades. Enligt god buddhistisk sed offrades inte bara blommor utan också cigaretter, grishuvuden, smör och konjak, allt vad gudarna kan tänkas uppskatta. Här förekom också riter där kvinnor fick krypandes buga sig vid de manliga munkarnas fötter. Representanter från Ragunda kommun bidrog med vänliga och uppskattade tal. Jag kan tänka mig att dessa representanter var både döpta och konfirmerade. För dessa, skriver Thurfjell, handlade inte centret om religion utan om kulturutbyte, turism och hälsa.

Sekulariserade svenskar uppfattar buddhismen som en mjuk och fredlig religion, befriad från dogmer,  politik, ojämlikhet och våld. Men detta stämmer ju inte alls, säger jag som har studerat buddhism, varit i Nepal och kunnat läsa. Buddhister mellan år 1945 och 2001 är de som varit inblandade i flest krig i förhållande till sitt antal berättar Thurfjell. I länder som Sri Lanka och militärdiktaturen Thailand är buudhismen starkt politiserad. I Burma förföljs och dödas kristna av buddhister och i Nepal är buddhismen sammanblandad med hinduismen på ett sådant sätt att nepaleserna själva inte vet om de är buddhister eller hinduer. Men som i alla religioner finns det reformrörelser.

En sådan missionerande reformrörelse har nått USA och Europa. Denna rörelse har dels betonat meditation för självförverkligande och dels tagit intryck av och lärt av kristna. Rörelsen syntes på gatorna i Uppsala under min studietid på 1970-talet. Dess budskap har fångats upp av populärlitteraturen, färgat av sig i svenskarnas skolböcker och fått plats i veckotidningar som ett bra sätt att utveckla sin andlighet. Rapporteringen har sällan eller aldrig varit kritisk. Kritiken har i stället riktats mit kvinnoprästmotståndare, homofober eller Livets ordare för att ge några exempel. Dessa och kristna i allmänhet är konservativa dogmatiska bakåtsträvare medan de österländska tänkarna framställts som icke-hierarkiska, opolitiska, jämlika, fredliga och positivt andliga. Buddhister är snälla och trevliga, vilket många thailands turister kan intyga.

Thurfjell har en förklaring, förutom att svenskarna är förda bakom ljuset. Han menar att den buddhistiska reformrörelsen är anpassad till västerlänningen på ett sådant sätt att hon eller han ser sin egen spegelbild i buddhismen. Svensken vill göra sig av med gammal kristendom, söka något nytt, trevligt, ofarligt och spännande, något som gödet min andlighet. Denna moderna form av buddhism är helt enkelt skräddarsydd för moderna, urbana, utbildade och västorienterade människor. Att anpassa sig till det land i vilket man missionerar har buddhisterna sannolik lärt sig av de kristna. Tänk så det kan bli i en globaliserad värld.

Det är dags att vakna upp inför det faktum att det inte bara är vi i väst som påverkar världen. Världen påverkar oss i lika hög grad, i högre grad än vi är medvetna om.

Kommunpolitiker kallar det för kulturutbyte samtidigt som de har noll koll på den kultur de välkomnar. Men representanter för Svenska kyrkan borde veta bättre . Domkyrkoprästerna skriver att Gud har många vägar till oss. Det kallades tidigare för religionsdialog, men numera föredrar Svenska kyrkans representanter att kalla det ekumenik. Sannerligen en förödande nytolkning. Men inte ska väl biskopar, präster och andra lura folket på det sättet?  Nej, kallelsen var en annan.

söndag, augusti 23, 2015

Kritik utifrån

Det blev en fin ekumenisk gudstjänst på förmiddagen. Förutom att alla gudstjänster per definition alltid är ekumeniska och det faktum att flera församlingar fattades i denna kraftsamling. Jag längtar verkligen efter bröderna och systrarna i den Romersk-katolska kyrkan, de ortodoxa kyrkorna och våra så kallade fria grupper. Särskilt nu när några i koinonian har konverterat till Rom. Det känns.

Och så lider jag dagligen över tillståndet inom Svenska kyrkan, det tillstånd som rinner likt ett vatten från nationell nivå, via stiftet och nu når lokal nivå. Jag försöker protestera och tror inte att det är lönlöst även om vissa tycker att jag fäktar mot väderkvarnar. Det är visserligen sant att de ledande inte lyssnar till den interna kritiken, förmodligen för att de själva är lamslagna, rädda och förvirrade. De vet inte hur de ska kunna göra annat än att hålla hårt i ratten när kyrkan kör i diket. Alla ska med.

Men kritiken kommer nu allt oftare också utifrån. Stenarna ropar. Jag känner inte Maria Ludvigsson och liknar henne inte vid en ropande sten, snarare en ropande profetissa. I dagens SvD skriver hon under rubriken Allting flyter i Svenska kyrkan. Vad jag förstår är det de fem domkyrkoprästerna i Stockholm som utlöst protesten denna gång. De skrev Vår kyrka måste vara öppen för andra religioner i DN förra söndagen tror jag det var.

Maria Ludvigsson går så långt att hon ifrågasätter Svenska kyrkans existensberättigande. Då är hon antingen helt ute och cyklar eller finns det anledning att lyssna. Hon hävdar att Svenska kyrkan använder ordet ekumenik i en nytolkning där ingen sanning finns utan bara relativism. Relativismen är den nya, i min värld, smaklösa och avskyvärda religionen. Vi bjuder in andra religionsutövare att be i våra kyrkor samtidigt som vi ger upp den egna tron.

Ludvigsson talar för människor som vänder sig till kyrkan för att få ett svar och konstaterar att något sådant får man inte. Ingen har rätt, ingen har fel och allt flyter. Hon antyder att Svenska kyrkan har en pubertal önskan att vara populär i en postmodern era. Detta att publicera en artikel som den vi läste i DN talar för denna önskan.

Det är inte roligt att med SvD behöva konstatera vad vi redan vet. Denna brist på frimodig tro på Jesus Kristus och tvehågsenhet inför den egna existensen är numera en praktiskt taget daglig plåga. Ludvigsson skriver

I stället blir det enklare att, som Svenska kyrkan nu tenderar att göra,  likställa respekt för andras tro med förnekelse av den egna. Som om andra religioners anhängare vore grunda nog att bli förolämpade av ett kristet förhållningssätt ... Att förneka sin egen tro är inte detsamma som att visa respekt för andras.

Tyvärr talar det mesta för att surdegen på nationell nivå kommer att genomsyra hela vår älskade kyrka.

Det gäller snart nog för enskilda kristna att se om sitt hus.

tisdag, augusti 18, 2015

Viktigt att kritisera

Det är viktigt att kritisera. Det kan beskrivas som ett uppdrag.  Det är så viktigt att de som kritiseras gör vad de kan för att tysta sina kritiker. Det kan man göra på olika sätt. Det går till exempel att nonchalera kritiker och behandla dem som luft, att vifta bort deras personligheter och på det sättet slå dövörat till. En annan variant är att överreagera, försöka skrämma sådana personer som kritiserar eller dem som lyssnar på kritiker. "Akta dig för honom. Lyssna inte på honom. Han är farlig. Han är galen." Men att framföra kritik är avgörande för demokratin och för en sund utveckling av ett skeende.

När jag läst vidare i Thurfjells bok Det gudlösa folket påminns jag återigen om vikten av ett kritiskt förhållningssätt. I en historisk beskrivning av arvet från upplysningen pekar han just på sättet att beskriva historien. Det är som bekant segraren som skriver historien. Kritiker, bakslag och alternativ faller lätt bort. Tänk bara på hur nazismen växte fram i en tidsanda där rasbiologin dominerade. Den dominerade också i Sverige. Folk trodde att negrer, asiater eller andra grupper var en annan typ av människor. Alla människor var inte lika, än mindre jämlika. Man gjorde skillnad på folk. Det gällde i Sverige likaväl som i Tyskland. Men det tonas ner i svensk historieskrivning. Eller varför inte ta Svenska kyrkan som exempel där socialdemokratisk, okristlig, politik varit synlig sedan 1930-talet. Men inte många har visat på den eller hur den påverkat Svenska kyrkan negativt. I stället talas om hur Svenska kyrkan "går före". Var finns motkrafterna? Är det så att de som tiger samtycker?

Thurfjell skriver:

Det som är poängen här är att denna historieskrivning - likt alla historieskrivningar - är en historia som smickrar berättaren genom att  placera denne vid historiens slutpunkt och uppfyllelse. Allt det som hände innan i historien leder så att säga fram till  det samhälle ochde värderingar vi har idag. Denna berättelse kommer så att fylla en självupphöjande funktion.  De postkristna sekulariserade svenskarna blir här världens modernaste folk och Sverige blir världens bästa land - bäst på demokrati, bäst på jämställdhet och bäst på miljömedvetenhet. Det är i den här berättelsen som bilden av vår religionslöshet och långt gångna sekularisering passar in. Religion blir i sammanhanget en generell kategori baserad på den typ av kristendom som de postkristna sekulära svenskarna gjort upp med. Religion är således något som vi långsamt gjort oss fria från och som finns nu hos andra.

Denna självgoda och okritiska hållning, denna tystnadens kultur, har brett ut sig på ett, som jag tycker, farligt sätt. Naturligtvis kan jag på nära håll se hur det sker inom Svenska kyrkan, men jag tycker mig se att det också sker inom politiken. Se hur man behandlar Sverigedemokraterna. Var finns den goda kritiken av kritikerna? Är det inte mycket självgodhet och misstänkliggörande vi ser? När behandlades Sverigedemokraterna seriöst? Och hur mycket bättre är de andra partierna egentligen?

Ellet tänk på hur Livets Ord behandlades på 1980-talet och hur människor kunde misstänkliggöras för att ha haft samröre med dem. Jag har själv erfarenheter av den förföljelsen och har fortfarande svårt att respektera bespottarna. De var många.

Men har det inte alltid varit så här?  Jo, men är det en ursäkt? Går det att rättfärdiga att man sparkar på den som redan ligger, som Thomas Idergard frågade i tidskriften SIGNUM. Den artikeln var skrämmande tydlig på vad som pågår i vårt sekulariserade land. Läs den artikeln genom att klicka här.

I en brytningstid som vår är det viktigt att genomskåda och att kritisera och lika viktigt att lyssna.

söndag, augusti 16, 2015

Göta kanal

Göta kanal är ingen TV-station. Det finns visserligen en film med namnet Göta kanal, en dråplig sådan, en film som går att se mer än en gång. Men framförallt är det en kanal värd att uppleva. Det kan Kari och jag intyga efter att ha tillbringat en hel, varm, solig och underbar dag på passagerarbåten Ceres.

Vi anlände Borensberg redan på fredagen och tog in på Gästgiveriet.


På lördagsmorgonen promenerade vi till båten och tillsammans med övriga, kanhända 150 personer, reste vi österut mot Bergs slussr. Den turen tar 3, 5 timmar och med det väder vi hade var det riktigt njutbart. Att färdas genom det lummiga landskapet var verkligen njutbart.


Kanalen började grävas för hand år 1810. Tanken var att förbinda östkusten med västkusten. Från Söderköping till Göteborg. Nu behövde man inte gräva riktigt hela vägen eftersom kanalen först, vid Motala, mynnar ut i Vättern och sedan på andra sidan går från Karlsborg vidare till Vänern. Och från Vänern når du västkusten. Tanken var till en början att svenska fartyg skulle slippa färdas genom Öresund med dess skatter och faror. Men också om jag förstod det rätt att komma undan ryssen. Därför byggdes kanalen så smal att inga ryska krigsfartyg kunde färdas i den. Vidare kunde den naturligtvis användas civilt för att transportera gods. Kanalbygget var färdig 1832 och då hade 58 000 man grävt med hacka och spade i 22 år! Men tydligen klagades det inte eftersom det var bra betalt, men det kostade staten en rejäl slant, uppemot 15 miljarder i dagens penningvärde.



Det hör till historiens ironi att när kanalen var färdig dröjde det inte länge förrän det byggdes järnvägar som strax tog över 80 % av transporten.

Kanalen är onekligen ett fenomen värd ett besök. Vi reste Borensberg Bergs slussar tur och retur. Det serverades god mat och vi kunde avnjuta inte bara de lummiga träden, ek, oxel och ask, utan också cyklister som tog sig fram parallellt med kanalen. Det går lite fortare att cykla än att åka båt.

Ja, det var en skön och avkopplande dag.

torsdag, augusti 13, 2015

Det gudlösa folket

Nu var det ett tag sedan jag skrev på bloggen även om jag ofta tänker att det ska jag skriva på bloggen. Samtidigt är det så att jag för närvarande inte känner mig bekväm med att skriva vad jag tänker. Det är tydligt att politiker och andra inte stannar vid att marginalisera utan också försöker göra sig av med folk. Jag ber och tänker på Torbjörn Lindahl och undrar vem som blir näste man. Just nu sker ganska intressanta processer lokalt som jag mer än gärna skulle vilja berätta om men som jag nog bör låta ha sin gång. Det känns onekligen lite kluvet. Inte för att det finns något att dölja, men vishet tillhör den Helige.

Som många andra förstår jag det ovan sagda i ljuset av den forskning som presenteras i drn bok jag nu läser. Det är David Thurfjells bok Det gudlösa folket - de postkristna svenskarna och religionen. Jag fick tipset för någon månad sedan men det är först nu jag börjat läsa.  Har kanske läst halva. Faktum är att svenska folket sekulariserats men är ändå kvar som  medlemmar i Svenska kyrkan. Ja, inte alla. Vi tappar relativt snabbt. Är det 65 % nu? Här finns med andra ord en inbyggd motsägelse som söker sitt svar. Thurfjell skriver på sidan 111 om de postkristna svenskarna:

För dem är religion ett fenomen som gäller andra,  och i den händelse man själv ägnar sig åt att till exempel fira kristna högtider vill man inte betrakta detta som religion utan som "tradition" eller "gammal vana" eller något annat. 

Författaren menar att det finns tre bakgrunder till detta beteende eller åtminstone tre huvudspår. De är för det första svenskarnas egen religionshistoria från 1500-talet och framåt. Frihetsrörelserna, sekulariseringen och Svenska kyrkans oförmåga att hantera detta. Kanske ska här påminnas om att det gjordes försök,  men att riksdagen körde över kyrkan 1930 och aktivt började styra utvecklingen vilket fortfarande sker. Definitionen av äktenskapet är senaste exemplet, men fler exempel väntar runt hörnet. Bara vänta och se.

För det andra redogör Thurfjell för den sekulära religionskritiken, den som också är ett resultat av den så kallade upplysningstiden. Ateismen utvecklades också och Thurfjell menar att Christer Sturmark har stor del i den senaste tidens uppsving. Sturmark är trevlig, vänlig och vinnande. Kari och jag följde honom en gång till tåget då han plötsligt vände sig mot oss och frågade om vi var troende kristna. Kari gav honom sitt vittnesbörd.

Den tredje faktorn eller huvudfåran utgörs av esoterismen,  det vill säga intresset för det ockulta, teosofi och New Age. Denna del av boken finner jag urtråkig. Bara hokus-pokus samtidigt som jag anar att han sätter fingret på en öm punkt. Som jag hörde för längesedan: där kristen tro går ut, går vidskepelsen in. Sverige håller på att få tillbaka hedendomen. Det retar mig oändligt att Svenska kyrkan spelar med i detta taskspel, om än omedvetet.

Jag har läst 156 sidor och ser av fortsättningen att svenskarna nu hellre väljer buddhism och vill jag tillägga en hinduisk världsbild.

Då har de inte varit i Nepal.

söndag, augusti 09, 2015

10 veckan efter Trefaldighet

Tyvärr fungerade tydligen inte inspelningen av dagens Högmässa. Så kan det vara i semestertider, men jag beklagar det eftersom många nu har vant sig vid att kunna delta i Högmässan i efterhand. Härkommer i alla fall predikan i punktform. 

Inledning: Min Fader är vinodlaren. Han planterar och ansar grenarna så de bär mer frukt. Vingården står som symbol för det gamla Israel. Ps 80:9-17. Men där fanns också en längtan efter en framtida, fullkomlig och eskatologisk vingård. Denna vingård är Jesus Kristus.

  1. Varje gren som bär frukt ansar han
a) Varje kristen liknas vid en gren men grenen är aldrig ensam och därför talar jag fortsättningsvis om grenarna. Paulus använder sig av samma bild när han i Romarbrevet skriver att vi ympats in i Jesus Kristus. Då vill han stryka under att vi har fått frid med Gud, fått tillträde till Guds nåd, levande hopp och dagligen blir älskade av vår Fader vinodlaren.
b) Det är underbara ord som gäller alla människor. I Jesus Kristus har alla människor rätt ställning inför Gud. Och detta grundar sig på en historisk händelse. Hur blir det mer personligt? Genom dopet! Våra liv är grundade på två historiska händelser, Jesu död och uppståndelse och dopet som förenar oss med Honom.
c) När vi inser den betydelse vinodlaren har för vinträdet behöver vi inte hävda oss som kunde vi bli bättre kristna. Det avgörande för grenarna för att de ska bära god och rik frukt är att de har i livsgemenskap med stammen och dess rotsystem.

  1. Varje gren som bär frukt ansar han
a) På Jesu tid, då praktiskt taget alla hans efterföljare var judar, spelade gärningarna en stor roll. Det var och är genom att lyda lagen som juden håller sig kvar i förbundet. Det betyder inte att hjärtats tro är oviktig, men det kom till uttryck genom lagens gärningar.
b) Det ligger i den mänskliga naturen att vilja göra lagens gärningar. Inget fel, men synden utnyttjar och ger de goda gärningarna fel plats. Den får oss att tro att våra gärningar har betydelse för vår frälsning. Men grenarna bär frukt därför att de står i livsförbindelse med trädet, dess stam och dess rötter. Inte mindre än sju gånger upprepar Jesus vikten av att förbli i den gemenskapen. Orden kan uppfattas antingen som en villkorad sats eller som ett löfte. Jag föredrar det senare. Han lovar att våra liv ska bära frukt.
c) Vinodlaren arbetar med oss för att vi ska bära frukt, sådan frukt han har bestämt, v 16. Det ligger i vinodlarens intresse att vi bär frukt. ”Min Fader förhärligas när ni bär rik frukt”, v 8. Många kristna har sig själva i centrum, men det är gemenskapen, grekiska koinonia med Gud och människor som är i centrum.

  1. Varje gren som bär frukt ansar han
a) Jesus är det sanna vinträdet och vi är grenar i en sann gemenskap, avsedda att bära rik frukt. Vinodlaren ansar grenarna genom att vi får del av Jesu Kristi liv, döden och uppståndelsen. Dels verkar döden ibland oss. Den befriar oss. Och dels verkar uppståndelsen ibland oss som gör att vi bär frukt ”som består”. Det sker i vardagens liv och fyller våra liv med mening.
b) Många kristna förstår inte hur vinodlaren ansar trots att det nästan sker dagligen. Inte allt vi gör håller måttet. Tvärtom kan mycket av det vi presterar vara kontraproduktivt, ta kraft eller ge skadad frukt. Och är det så illa att grenen mister gemenskapen med stammen och rotsystemet kommer grenen att vissna bort och läggas på elden.
c) Grenarna i vinstocken trängtar, längtar och törstar efter saven i vinstocken, saven som lindrar, tröstar och läker alla sår. Den saven är Guds evangelium och erbjuds genom Ordet som kommer till dig genom den Helige Andes försorg. Den saven ger kraft och smak åt frukten. Den till och med förvandlar våra svagheter till rik och härlig frukt.  

lördag, augusti 08, 2015

Kyrkan som förbliver

Det finns ett litet häfte, 87 sidor, med titeln The Church - Maintained in Truth, a  theological  meditation. Det är författat av f.d. professorn Hans Küng och översatt från tyskan till engelska. Det kom ut redan 1979 och användes av Vatikanen mot Küng som ett bevis för att han övergett den romerska läran om kyrkan. Han tvingades därmed att lämna sin tjänst i Tübingen. 1980 kom häftet ut men under rubriken Why I remain a Catholic. Det var rubriken på ett tillägg han gjort till häftet.

Jag fick häftet i tron att jag beställt boken The Church. Vad jag tror måste jag fått fel. Hur som helst har jag läst häftet. Det är en meditation över kyrkan som gemenskap, grekiska koinonia. Küng talar om en gemenskap som trots sina fel och brister består på grund av Guds nåd. Plötsligt får jag bilden av det sanna Vinträdet för ögonen, förmodligen eftersom den är predikotext imorgon. Jesus talar om hur Gud ansar grenarna för att de ska bära mer frukt.

Det är Gud som bevarar kyrkan, församlingen och gemenskapen i sig. Kyrkan bevarar inte sig själv, skriver Küng. Det är den helige Ande som ger liv såsom han vill, inte därför att kyrkomötet bestämt så. Därför behöver vi be, inte bara Kom helige Ande, utan också Förbli hos oss helige Ande.

Küng är tydlig med att förblivandet mer är fråga om liv än om dogmer, mer om levande gemenskaper än om institutioner. Institutions have no heart, skriver han och jag nickar förstående. Sedan överraskar Küng genom att säga att sann gemenskap med Gud kan finnas också hos heretiker. Återigen blir sanningen snarare uppenbar i den lilla gemenskapen än i hierarkier och teologier. Det är allvarligt, fortsätter Küng, med fel,  brister och försyndelser inom kyrkan, men de utgör aldrig ett hot mot den mindre gemenskap som lever i Kristus.

Küng ger mig tre kriterier för att jag ska kunna bedöma vad som är sant. Det första är att budskapet måste stämma överens med Jesu budskap. Det är hans budskap som ska föras vidare. För det andra är det just gemenskapen som är bärare av och lever budskapet. Det är i gemenskapen det blir synligt. Och för det tredje anger Küng traditionen som kriterium. Traditionen fyllet samma funktion som kölen på en båt.

Det är vidare intressant och tänkvärt att läsa om hur påven inte i första ska ska betraktas som ställföreträdare för Kristus eller Petrus,  utan mer som innehavare av den tjänst de hade.

När Küng sedan ser in i framtiden ser han nödvändigheten av ekumeniskt samförstånd. Det tror jag gäller såväl globalt som lokalt, kanske särskilt i det lokala. Det är där vi kan se en kyrka som förbliver.

fredag, augusti 07, 2015

Bibelbruk

Det är inte nödvändigt att läsa Bibeln för att bli frälst. Som kristen måste man inte läsa Bibeln, men man måste känna till och få del av dess vittnesbörd.  Det är uppriktigt sagt vår enda källa. Det finns ingen annan möjlighet att få en riktig bild av Gud, det vill säga kristen.

Förr i tiden läste de kristna inte Bibeln. De hade inte tillgång till den. Men de fick del av den i kyrkans gudstjänster. De hörde evangelium läsas och förklaras. De fick en fördjupad förståelse av Bibeln när de gick i skolan. Bibelns värderingar präglade samhället. Idag är situationen annorlunda. Det har ändrat sig fullständigt under mina 40 år. Människor i allmänhet har idag ingen förståelse för Bibeln ellet dess vittnesbörd. Vi är tillbaka på ruta ett. I en sådan tid står och faller vittnesbördet med de kristna, med dem som känner Gud, med kyrkan.

1982 tror jag det var reste jag med en kollega här i Värnamo till Polen med en hjälpsändning. Vi hade bland annat efter önskemål från våra vänner med oss basvaror som    kläder, hygienartiklar och en del pengar vill jag minnas. När vi kom till munkarna i Krakow kunde jag glädja dem med att vi fått med oss ett antal biblar på polska. Döm om min förvåning och besvikelse när de förklarade för mig att de inte var intresserade. De förklarade för mig att de gärna ville sprida evangelium, men inte sätta biblar i händerna på vanligt folk. Bibeln måste tolkas av kyrkan och är alltför svår att hantera för lekmän. Lekmännen kan lätt gå vilse. Det lärde mig något.

Kyrkan, ämbetet som traderar och förvaltar Bibeln, är den gemenskap i vilken Nya testamentet kom till och förklarades som helig, är den miljö i vilken budskapet lever. I kyrkan betraktas  Bibeln som helig. I kyrkan vördar vi denna heliga Skrift. Vi avslutar läsningen med orden: Så lyder det heliga evangeliet eller Så lyder Herrens ord. Bibeln är inte endast historia, poesi, profetia, än mindre naturvetenskap eller sagor. Den är Guds skrivna Ord till oss. Bibeln är sådan Gud vill att den ska vara. Den innehåller allt vi behöver veta för att lära känna Gud.

Svenska kyrkans präster har ett oerhört ansvar för att svenska folket ska få del av vittnesbördet, av Ordet som förvandlar människors liv. Ett alldeles särskilt stort ansvar har de som talar sig varma för folkkyrkan, de som menar att Ordet om syndernas förlåtelse ska nå ut till alla som bor ellet vistas inom ett visst territorium. Ett alldeles särskilt stort ansvar har kyrkopolitiker och kyrkoherdar som gemensamt åtagit sig detta uppdrag och lovat att tillse att Ordet verkligen når ut till alla!

torsdag, augusti 06, 2015

Torbjörn Lindahl

Torbjörn Lindahl är en av de trevligaste kollegor jag har. Det beror inte bara på att vi ligger teologiskt nära varandra utan än mer på hans vänliga person.

Den generation vi tillhör var i regel ganska kristna om uttrycket tillåts. Även om Torbjörn och jag aldrig tillhörde samma teologgrupp under våra studier samtalade vi sannolikt om samma ämnen. Teologer emellan talade vi om Bibelns vikt efter att boken Bibelsyn och bibelbruk just kommit ut och blivit kurslitteratur. Synen på Bibeln som Helig Skrift var ifrågasatt och vi häpnade. Hur kan vi som blivande präster ens ta en sådan diskussion i vår mun? Bibeln är ju det vittnesbörd på vilken kyrkan bygger? Vi kunde då konstatera att utbildningen vid Uppsala Universitet inte är en kristen sådan och istället försökte vi tala om bruket av den Heliga Skrift. Skriften ska väl inte bara brukas i gudstjänsten? Vi borde som blivande präster också ägna oss åt personlig läsning och fördjupad läsning. Därom var vi rörande överens,  så överens att det kom att följa oss genom livet.

Vi gjorde naturligtvis också vad vi kunde för att försöka vi bli sanna präster? Kan vem som helst vara präst? Vid den här tiden gick det rykten om att Arbetsförmedlingen rekommenderade långtidsarbetslösa att utbilda sig till präster. Där kan ni få jobb, sades det. Var det sant? Förmodligen.

Jag minns också att vi ifrågasatte om vi verkligen på Guds uppdrag kunde viga frånskilda människor till nya äktenskap. Några av de mer liberala, som inte tyckte det var så noga med Skriften, menade att människor kunde få förlåtelsen för att sedan gå in i nya äktenskap. Jag tyckte det verkade synnerligen ologiskt, präglat av lättsinne mot Skriften, tidspräglat och fyllt av människofruktan. Det är en sak att äktenskap havererar och en sak vad Skriften säger. Om Skriften inte längre kan vara kyrkans källa och norm vad ska vi då läsa och stödja oss mot? Visserligen behöver Bibeln läsas och tolkas i den kristna gemenskapen men dess ord kan inte tolkas till oigenkännlighet än mindre avfärdas.

Tyvärr måste jag meddela att vi inte fick hjälp av kyrkan med våra frågor. Jag kan inte minnas någon enda prästsamling som handlat om dessa grundläggande frågor. De har inte behandlats. Länge sades det att frågorna var gamla, inte behövde diskuteras och att det kan man ha olika uppfattningar om. När vi längre fram protesterade tystades vi med orden att vi måste respektera andras åsikter. Nu får ni vara tysta!

Det blev också riktigt tyst. Ingen kunde ta upp det grundläggande utan att avfärdas som bokstavstroende, kvinnoprästmotståndare, fundamentalist eller som allmänt mindre vetande. Det hade det goda med sig att vi tvingades själva söka oss till källorna. Jag studerade Bibeln noggrannare än tidigare med det resultatet att jag fann - Bibelns svar så klart. Det har stärkt vår övertygelse men inte gjort det lättare för oss. Och nu går vi in i nästa fas . Den som går från misstänkliggörande och förtal till åsiktsregistrering och förföljelse.

Ja, så kan jag uppfatta nästan 40 år som präst i Svenska kyrkan. Det är inte omöjligt att den vänlige kollegan Torbjörn känner igen sig i det ovan sagda.

måndag, augusti 03, 2015

Hammarby

 

eller ...

GIF Sundsvall - Bajen, 3 - 0

För övrigt inga kommentarer till kvällens bottennapp. Det kommer nya matcher.

söndag, augusti 02, 2015

En riktig vigsel

Igår assisterade jag i en riktig vigsel. Även om jag skickade tillbaka mitt vigselförordnande till  staten och Kammarkollegiet kan jag ha kyrkliga vigslar. Jag skulle kunna säga att jag bara kan ha kyrkliga vigslar. Det är jag inte ledsen för.

Det har hänt tre eller fyra gånger att jag blivit ombedd att ha sådana vigslar men det har aldrig passat.  Det senaste året av förklarliga skäl, men nu passade det.

I väntan på att gudstjänsten ska börja

Sebastian och Bernadet skulle gifta sig och eftersom Bernadet är romersk-katolsk kristen fick det bli en katolsk vigsel.  F. Anders Pilz ledde det hela och jag assisterade.

Det började med att de båda under tre veckor fick gå i äktenskapsskola.

video

Vigselakten var något annorlunda utformad jämfört med den i Svenska kyrkan. Brudparet satt på ett par stolar i Odensjö kyrkan under Ordets gudstjänst. Jag läste evangeliet om bröllopet i Kana och höll vigseltalet innan vigselakten ägde rum. Brudparet står nu vid altarrunden och efter inledande ord får de svara på följande frågor:

  • Har ni kommit hit utan något tvång, i full frihet och medvetna om innebörden i detta ert beslut?
  • Är ni beredda att under hela ert liv leva tillsammans som äkta makar i ömsesidig kärlek och respekt?
  • Är ni beredda att i kärlek ta emot de barn som Gud låter er få och att fostra dem enligt Kristi och hans kyrkas bud?

Sedan fick de fatta varandras händer och ge sitt samtycke ungefär som det görs i Svenska kyrkan. När de gjort detta lindar prästen sin stola kring de nygiftas händer och bekräftar det hela med orden:

Må Gud i sin godhet
bekräfta och välsigna det samtycke
som ni inför kyrkan
klart och öppet har uttalat.
Vad Gud har förenat får människan icke åtskilja.

Sedan stänker prästen vigvatten på ringarna och överlämnar dem till brudparet. Efter ringväxlingen sjöng vi psalmen 436;- som handlar om bröllopet i Kana, kärleken och sakramenten.

Efter psalmen bads förböner, brudparet böjde knä och prästen, med båda händerna över deras huvuden nedkallade Guds välsignelse. Avslutningsvis fick jag meddela den aronitiska välsignelsen över alla dem som samlats.

Se det var en riktig vigsel.

lördag, augusti 01, 2015

Homofob?

Idag har jag haft en vigsel som jag hade tänkt att blogga om, MEN när jag kommer hem möts jag av något fullständigt sjukt som jag i skrivande stund inte har hämtat mig ifrån. Nu är det inte bra att skriva när man är upprörd, inte ens om man är måttligt upprörd, men jag kan inte låta bli. Väl hemkommen från vigseln slår jag på text-TV och möts av rubriken att en kollega anmälts fyra, nu fem gånger, till domkapitlet i Luleå stift. Eftersom jag är i branschen läser jag intresserat och inser omedelbart att det handlar om min gode vän Torbjörn Lindahl. Torbjörn är en av de mest milda människor jag mött och även om jag läst hans blogg om fobier så finns inte en tänkbar anmälan till domkapitlet ens i min tankevärld.

Min första reaktion och tanke är; Vad är det för en människa som anmält Torbjörn? Jo, det visade sig att det var två anonyma. Så klart. Den ene skrev under pseudonymen "En som tror på alla människors lika värde" och den andre skrev under pseudonymen "Störst av allt är kärleken". Den fjärde visade sig beklagligt nog vara en pedagog anställd i samma församling som Torbjörn, förmodligen någon som har ett ont öga till honom.

Min andra reaktion och tanke var; Vad är det för människa till journalist som plockar upp detta och sedan lyckas göra det till en riksnyhet? Jag skulle gärna vilja vet det.

Torbjörn var vad jag förstår på Luleå Pride och lyssnade på två föredrag. Då insåg han att han förmodligen betraktades av andra som homofob, en etikett som för övrigt klistras ofta på oss som tror på äktenskapet mellan man och kvinna. Sedan skrev han en blogg om detta, typ "jag en homofob" och nu är han alltså anmäld - av en anonym! Det må vara hänt, men en journalist gör detta till riks-nyhet. Jag tar mig för pannan! Eftersom det sker regelbundet att journalister misskrediterar dem som har en konservativ åsikt i äktenskapsfrågan är jag inte förvånad. Men de är under all kristid och det kunde gott vara Svenska kyrkans uppgift att upprepa och försvara att det finns två hedervärda åsikter i fråga om äktenskapet. Det är egentligen det minsta man kan begära att kyrkan följer sitt eget beslut.
Du hittar Torbjörns blogg genom att klicka här.

Jag kan inte tänka mig att domkapitlet tar detta på allvar, men så besinnar jag mig och inser att de kanske gör det. Vi lever ju i en sådan förvrängd tid. Det ska bli lite spännande att följa ärendet.  De handlingar som nu produceras hittar du på sidan Kyrklig Dokumentation som du hittar genom att klicka här.

Ni som läser denna blogg har kanske rent dragit slutsatsen att den som kritiserar Svenska kyrkan lever farligt, att det i Svenska kyrkan råder en tystnadens kultur. Du har kanske rätt.

Vad gäller den vigsel jag medverkat i idag får jag återkomma imorgon. Kanske finns det anledning att återkomma också i fallet med den besvärlige komministern Torbjörn Lindahl i Luleå.

Med tanke på min tro frågar jag mig om inte jag också är homofob?